Därför jobbar Negar Naseh med små medel

Ett ungt par i ett hus vid medelhavet, en tryckande värme, och en hotfull känsla av katastrof bakom den trygga fasaden. I sin roman De fördrivna bygger Negar Naseh upp spänning som går att skära med kniv. Helt utan action.

Det händer inte särskilt mycket, ändå är det stor dramatik. Hur funkar det?

– Jag tänker att det är så livet är för de flesta, och det var viktigt att försöka skildra de här personerna på ett sätt som kändes sant. De lever rätt statiska, trygga liv och samtidigt pågår en flyktingkatastrof på medelhavet. Fruktansvärda saker händer nära inpå dem och det ville jag ställa i förhållande till den här lilla familjetillvaron. Hur förhåller de sig till det? Eller hur förhåller de sig inte till det? Istället för att konfronteras med katastrofen rent fysiskt eller se den på nära håll, får de ställas inför sin oförmåga att handskas med det och sitt dåliga samvete över att de egentligen inte bryr sig. För så tycker jag ofta att det är, särskilt i en priviligierad medelklass. Människor lever ofta i en väldigt sluten tillvaro.

Annons

Du placerar spänningen på det inre planet?

– Ja, för när man kommer nära en karaktär börjar man också förstå vad den här personen inte vet om sig själv, eller vad den är rädd för i sig själv. Det är dramatiska brännpunkter och där finns det väldigt mycket som kan bli hotfullt. Jag vill komma nära deras inre cirklar, där de känner sig otrygga eller sårbara.

Negar Naseh 

Född: 1984 i Uppsala.

Bor: I Stockholm där hon också arbetar som läkare.

Bakgrund: Har bland annat studerat litteraturvetenskap och gått på Skurups folkhögskolas skrivarlinje. Debuterade 2014 med Under all denna vinter, en psykologisk roman om ett mor-dotter-förhållande som också innehåller en arbetsdagbok från skrivprocessen. Hennes andra roman, De Fördrivna kom, ut förra våren.

Finns det några särskilda grepp du gärna använder?

– Jag ville skriva fram mycket stämningar och det kan man åstadkomma genom ett avskalat sätt att skriva, och att återkomma till vissa detaljer. Man kan uppnå något sublimt i det minimalistiska, i det karga och kärva. Jag är på sätt och vis ganska ny i mitt skrivande och känner fortfarande att jag gärna jobbar med små medel. Men att försöka loda ner sig i några enstaka personers oro och rädslor kan ändå bli väldigt stort. I den här boken finns det fyra vuxna personer och alla scener skrivs utifrån deras olika perspektiv. Där uppstår en repetition som är rätt spännande att arbeta med, när det som händer får passera igenom alla de här personernas kroppar och psyken på något sätt.

Du använder dig mycket av miljön. Värmen får en stor betydelse, inte minst för personernas sinnesstämningar. Hur avgörande var platsen för berättelsen?

– Den var jätteviktig. Det är oftast där skrivandet börjar för mig. Jag har ett landskap, och långsamt befolkas det med personer och detaljer. Där finns till exempel ett mimosaträd i deras trädgård som återkommer. Och hettan med sina olika nyanser, dofterna i luften och deras årstidsvariationer. Jag försökte skriva om värmen som om den hade en fysisk kropp. Den skulle ha lika stark närvaro som de övriga karaktärerna, och de var tvungna att förhålla sig till den.

Somliga är rädda att miljöbeskrivningar ska tråka ut läsaren?

Gratis skrivtips och inspiration

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få gratis skrivtips och inspiration direkt i din mejlkorg!

– Jag tror att jag tänker lite annorlunda. Jag tycker väldigt mycket om miljöbeskrivningar i böcker. Jag stannar upp vid dem och vill vara kvar där. Och jag känner nästan alltid att jag vill ha mer. Så jag tycker inte att miljöbeskrivningar är något man ska vara rädd för, varken som läsare eller som skrivande person. Miljön ger otroliga möjligheter att experimentera. Till exempel genom att tänka på miljön som en person, som har ett eget språk och en egen agenda och egna motiv. Plötsligt kan den ta över huvudpersonerna i boken, och börja styra dem.

NEGAR NASEHS TIPS FÖR ATT FÖRTÄTA TEXTEN

Ta fasta på detaljer snarare än utförliga beskrivningar.

Använd miljön och se den inte bara som rekvisita.

Låt texten vila och läs den sedan väldigt långsamt.

Du har hyllats för din minimalism och ditt förtätade språk. Får du lägga band på dig när du skriver för att hålla det stramt?

– Nej, inte när jag skriver. Då handlar det bara om att komma åt den rätta tonen. Det är speciellt, jag kan inte beskriva det bättre än som just en ton och en känsla, och det är först när den finns som jag kan sätta mig ner och skriva fram någonting. Men sedan skriver jag ganska snabbt. Eftersom jag jobbar heltid får jag skriva i luckorna som uppstår, därför finns det en känsla av stress och iver som gör att jag producerar rätt mycket. Först när jag kommit till en punkt där jag känner att berättelsen är över så tittar jag på vad jag har. Så den där minimalismen är ingenting jag strävar efter i själva skrivandet, den kommer sedan, i bearbetningen. Då handlar det om att skala av och förtäta.

Hur går det till?

– Det går ut på att läsa texten väldigt långsamt, att ta in vad jag har gjort och hela tiden förhålla mig på ett öppet kritiskt sätt till det. Och sedan att skala av och stryka. Jag tycker att det är jättesvårt och ganska jobbigt. Mycket svårare än att lägga till saker. Men jag har lärt mig hur det brukar vara för mig. Ofta är det övergångar mellan stycken och kapitel som blivit överlastade för att jag velat försäkra mig om att saker ska gå fram. Sånt är bara att stryka. Och så kan det vara inledningar och miljöbeskrivningar som förmedlas alldeles för noggrant. Ibland hela scener, jag strök till exempel en passage i början av De fördrivna där en av huvudpersonernas syster kommer på besök. Den störde balansen mellan de övriga personerna. Till slut, när jag gått igenom allting ytterligare en gång, läser jag hela utkastet högt och spelar in mig själv. Sedan ligger jag och lyssnar på det, scen för scen, kapitel för kapitel, och så kan jag skärpa till det ytterligare. Det är egentligen där, i den sista fasen, som det mest detaljerade arbetet sker.

Finns det någon risk att en text blir för avskalad?

– Risken är ju att det blir en anemiskt. Det kan vara jättesvårt att se själv. Jag brukar ta hjälp av ett par personer vars läsningar jag tidigare funnit väldigt hjälpfulla, men i slutändan kan jag aldrig vara säker på hur det landar hos läsaren. Det vet jag fortfarande inte och det är en känsla av osäkerhet och maktlöshet som jag får leva med. Men jag brukar betona för mig själv att jag inte skriver
för någon annans skull. Hade jag hela tiden haft en läsare i åtanke hade det nog varit en annan sorts skrivande. Jag skriver för mig själv.

Ur Negar Nasehs »De fördrivna«

»Oleandrarna smälter. Pinjeträden på framsidan smälter. Mimosabladen bleknar och blir gråare. Vinden blir till bris. Fåglar och insekter tappar fart. Allt är stumt. De är stumma inför varandra. Istället för ord utbrister de i läten. De är rädda för torkan som driver in myrorna i huset. Som gör svalorna yra av törst och värme, så uttorkade att de flyger in i fönstren. De svalor som dör begraver de i den uppvärmda jorden eller tar med ut på grannens äng där de låter kropparna sjunka ned i det höga ängsgräset och förmultna ovan jord som löv eller som döda insekter eller som blommor som torkar.«