Världen är inte vacker just nu.
En god vän till mig, som alltid satt en ära i att låta sina ungar ta del av vad som sker i världen, berättar att hon inte längre vill ha P1 påslaget på morgonen. Nyhetsinslagen berättar om en sådan brutalitet att det inte går att förklara för barnen vad som sker, eller varför.
Vad gör man?
Man läser. För att försöka förstå – man kan läsa Gränsen av Nina Solomin om de människor som kallas illegala, eller Morgon i Jenin av Susan Abulhawa, en roman som gestaltar hur konflikten mellan Israel och Palestina kunnat te sig för vanliga människor.
Man läser De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru för att förstå hur det kan vara att leva som praktiserande muslim i Sverige, läser Nicolas Lunabbas Blir du ledsen om jag dör? om en pojke som är trasig och behöver räddas.
För sina barn läser man Francesca Sannas Flykten och Någons bror av Viveka Sjögren.
Man läser för att finna hopp. Kanske Hans Falladas Ensam i Berlin, om Otto och Anna Quangel på Jablonskistrasse i Berlin, ett par som får veta att deras son stupat i kriget, och som inleder en lågmäld och tyst kamp mot nazismen. Man läser Elisabeth Åsbrinks Övergivenheten för att få kontakt med sin vrede, eller Göran Greiders Städerna som minns Joe Hill, för att lära sig om någon som visade mod. Kanske Rachel Carsons Tyst vår, om hur vi måste hitta tillbaka till att känna förundran inför och visa respekt för naturen.
Vad gör man?
Man skriver. Du som läser det här har förmodligen tillgång till orden. Till papper och penna, kanske till en plattform. Så skriv. Berätta någonting viktigt, fakta eller fiktion spelar ingen roll. Våga gå utanför dig själv. Den senaste tiden har kultursidornas och litteraturens självupptagna navelskåderi debatterats, med rätta. Skriv om någonting bortom din egen horisont. Ta reda på, lyft fram i ljuset, formulera en berättelse bortom medelklassvardag och i-landsproblem.
Räcker detta? Nej. Men som poeten och high school-läraren Taylor Mali avslutar en av sina mest kända dikter, Like Lilly Like Wilson:
So I finally taught somebody something,
namely, how to change her mind.
And learned in the process that if I ever change the world
it’s going to be one eighth grader at a time.
VECKANS …
… läsning
Ida Andersens Skörgossen, uppföljaren till I oxögat som jag tyckte så oerhört mycket om. Böckerna – de två första i en trilogi – skildrar ett antal människor kring Kosta glasbruk under 1700-talet. Böckerna är rena tidskapslar, detaljerade och omsorgsfullt författade. När I oxögat kom ut 2020 berättade Anderson i en Skrivaintervju om den extremt handfasta research hon hade gjort inför och under skrivandet.
… nya guide för serieskapare
Vi har fått flera förfrågningar – och nu har vi skapat kom igång-guiden »Så skapar du serier«. Läs om verktyg, serieutbildningar, event och mycket mer. Publiceras bara på Tidningenskriva.se.
Och – du har väl inte missat reportage- och intervjupaketet »De unga berättar i bild« i nya numret? Där undersöker vi varför de unga romanförfattarna blir allt färre, och de unga serieskaparna allt fler.
… herrejävlar
Samtidigt som Camilla Läckbergs författarskap är under attack från flera håll i Sverige, alltifrån banala scengräl på Bokmässan till AI-analyser som sägs bevisa att hon inte skriver sina böcker själv, listar Time Magazine hennes debutroman Isprinsessan som en av världens 100 bästa deckare, vilket får Läckberg att brista ut i ett versalt »HERREJÄVLAR!« på Instagram.
Det hela får mig osökt att tänka på inledningen till mitt eget porträtt på Läckberg, som handlade just om den stora diskrepansen mellan hur hennes författarskap betraktas inom respektive utanför Sveriges gränser.
… recension
Har nog nästan för stor tilltro till Kristina Lindquists recensioner, men så har hon ofta något vettigt att säga om samtida böcker. Läste hennes text om Karl Kofi Ahlqvists debutroman och formuleringen »Ingen ro om natten är helt enkelt mer än bara en lovande debut – det är den sortens debut man går och väntar på« fick mig att beställa boken direkt.
… väder
September är min favoritmånad, oktober är det inte. Nu gäller bara att kavla upp ärmarna, ladda kaffebryggaren och hålla ångesten stången fram till sisådär april nästa år.
