Jag är förläggare på de arbetstimmar som »blir över« efter allt vi gör med Skriva. De timmarna är ganska få men ett par fackböcker av olika slag om året brukar vi få ut. Personliga berättelser som 438 dagar, grävande journalistik som Den osannolika mördaren, någon enstaka översatt reportagebok som Born to run.
Det var efter att vi hade gett ut den sistnämnda boken om löpning som Markus Torgeby hörde av sig. Han var en stor löpartalang som hade drabbats av en skada och en tidig livskris, vilken han tacklade genom att i 20-årsåldern lämna västkusten och bosätta sig i en liten egenbyggd kåta mitt i den jämtländska skogen. Där levde han mer eller mindre som en eremit i nästan fyra år, och kom ut betydligt klokare.
Vi tyckte att det hela lät intressant, Markus skrev sin livsberättelse och nu har vi gett ut hans tredje bok, om ett »filosofiskt byggprojekt« som han och hustrun Frida har funderat på i många år och nu realiserat.
Det har gått tio år sedan vår första kontakt och jag kan konstatera att den gemensamma resan berikat mig, yrkesmässigt och privat. Kanske framför allt för att vi är så fruktansvärt olika.
Markus stavar som en kratta och är inte jättebra på att strukturera sitt bokinnehåll, men det kan ju jag hjälpa till med. Samtidigt har han en berättarådra, en ärlighet och ett budskap som verkligen når fram – hans böcker har översatts till ett dussintal språk.
Själv kan jag inte hantera en borrmaskin, än mindre bygga hus på fri hand som Markus gjort ett antal gånger i sitt liv. Vilket gör att jag har tvingat honom att skriva byggdelarna i den nya boken så att även en idiot förstår instruktionerna.
För Markus och Frida signalerar ett bokomslag med tät skog trygghet och lugn. För mig, från den skånska slätten, bär ett sådant omslag på löften om mörker och umbäranden.
Markus ringer alltid, men messar och mejlar ogärna. Jag har – som de flesta andra – blivit tvärtom.
Sånt där, och större frågor, har vi diskuterat fram och tillbaka genom åren. Med olika ingångar och åsikter, men gott humör.
Jag är övertygad om att varje bokprojekt mår bra av en vision som är så gemensam som möjligt, men ögon och tankar som är så olika som möjligt.
När jag sitter och skriver detta på torsdagskvällen ser jag även Markus och Frida på TV-skärmen några meter bort – SVT hakade på Markus bygg- och bokprojekt, och nu visas andra delen av Att bära ett hus, en jättefin dokumentär i tre delar.
Och jag tänker att även medier är bra på olika saker. Det är samma Markus och samma stugbygge i både bok och TV, men det blir ändå väldigt olika slutresultat. I boken får man lära sig att bygga stugan och Markus kan gå på djupet med sina tankar. I TV:n följer vi honom genom det jämtländska landskapet och ser interaktionen med Frida och de tre döttrarna.
Eller som jag exemplifierade olika mediers styrkor och svagheter i ett helt annat och skönlitterärt sammanhang, i Skrivas avdelning Stilskolan för ett år sedan: »I rörlig bild används oftast den breda penseln för att signalera rikedom: sportbilar, feta pooler … I text kan du mer subtilt signalera om pengarna genererats av plötslig nyrikedom, arv eller strävsamt arbete, och sedan fylla på med din karaktärs tankar och hemliga avsikter.«
Veckans …
… nytt på sajten
I förra veckans Fredagsbrev skrev Frida Windelhed att hon blev så glad över att Linda Jones hade lagt grunden till sin nyligen Augustprisnominerade De tar allt ifrån mig genom ett bidrag till en Skrivatävling. Frida ville veta mer och gjorde i veckan en intervju med Jones om just idéer för skrivandet: hur får man dem och hur vet man vilken idé som passar för vad? Frågor och svar läser du här.
… vällagrade idé
Apropå idéer – Johanna och jag har ibland berättat om små idéfrön på Skrivaredaktionen som då och då får näring av ett läsarmejl … och några nya egna observationer … och ett par kommande böcker … och så, ibland efter flera år, har vi grunden till ett reportage.
Precis så var det med reportaget »Skriva med förhinder« i nya numret.
Och när en idé inte riktigt kan lämna ens huvud så är det ofta ett ämne som får fäste hos andra. Många läsare har hört av sig. Mest välformulerad är kanske en av de intervjuade i reportaget, Cecilia Ekhem, på sin Instagram.
Skriva har flera gånger tidigare tagit upp skrivandets terapeutiska eller läkande funktion. Ett skrivande som inte behöver målet att bli en bok, utan lika gärna kan handla om att få rätsida på de egna tankarna eller den egna livssituationen. Läs till exempel »Skriv dig fri« och »Skriv din sorg«.
… låt i lurarna
Den sista, med Annika Norlin och Mattias Alkberg. Upptäckte den nyss i ovannämnda Att bära ett hus, och nu har den gått på repeat en halvtimme. (Jo, jag har förstått att skivan kom redan förra året, men genren är så långt från mina lyssningsvanor att varken jag eller mina Spotifyalgoritmer hittat dit).
Så här skriver Annika Norlin själv om tanken bakom låten på sin sajt: »I samma andetag som man inser att man vill spendera sitt liv med någon får man också dåligt samvete. Man ser sina fel ur ett långsiktigt perspektiv. Ens sörplande är inte ett enstaka sörplande, utan ens stackars partner ska behöva leva ett liv med någon som sörplar.«
En briljant liten observation, som blivit till en briljant liten låt.
Annika Norlin som författare har jag bättre koll på. Redan i nästa nummer, som kommer i slutet av månaden, möter du faktiskt henne i Skrivas stora porträtt.
Här berättar Norlin för övrigt om skillnaden mellan att skriva låttexter och bok. Och att allt börjar med att hon vareviga dag sätter sig ner och »pratar med sig själv«.
… Schulmanspaning
Alex Schulman har varit på världens största bokmässa, i Frankfurt, och rapporterar i ett färskt avsnitt av sin och Sigge Eklunds podcast att han efter samtal med internationella branschhöjdare förstått att »crime är dött och romance gigantiskt«.
Och jo, läsarna vill absolut ha mer mys och mindre mord när det mördas bortom all fattningsförmåga i den verkliga världen. Och högst troligt har vi nått peak nordic noir (där just Tyskland ofta är den viktigaste marknaden). Men kriminalromanerna är fortfarande den i särklass starkaste motorn för försäljning av skönlitteratur. Deckare/spänning totaldominerade listan över mest sålda böcker i Sverige 2022, och de läsvanorna vänds inte upp och ner på ett år eller två.
Så när Alex Schulman säger att den som vill »göra en Läckberg« i dag bör skriva romance, så är det absolut en möjlighet – men de svenska deckardrottningarna kommer att fortsätta vara fler än romancedrottningarna.
… tyska svenska bokbord
Besökte själv nyligen Dussmann i Berlin – ett bokparadis på fem våningar, med över 100 000 olika titlar. Om kriminalromanen hade varit stendöd i Tyskland skulle butiken knappast ha satsat ett helt välexponerat bord på kriminalromaner av uteslutande svenska författare. Där låg ett dussin titlar i stor mängd, av veteraner såväl som relativa nykomlingar: Åsa Larssons Wer ohne Sünde ist, Engman/Selåkers Sommersonnenwende, Håkan Nessers Ein Fremder klopft an deine Tür …
… hemsläp
Min tyska gjorde förvisso framsteg på två intensiva språkkursveckor, men den är ännu inte på fackboks-nivå. Därför besökte jag också Dussmanns engelskspråkiga avdelning, bara den stor som en rejäl svensk bokhandel. Fick med mig tre böcker hem. Mest nyfiken på The Science of Storytelling av Will Storr.
… fortbildning
… men jag kanske kan läsa en barnbok på tyska? Särskilt en barnbok som jag i stort sett kan utantill.
Min fru, som gick samma kurs som jag, har lånat hem Madita – Astrid Lindgrens Madicken på tyska – och nu siktar vi på tillsammansläsning.
Första meningen: »In dem großen roten Haus unten am Fluss, da wohnt Madita.«
Det här ska nog gå bra!
