Deutsch Intensiv Kompakt.
Så heter min språkkurs på Goethe-Institut i Berlin. Och efter snart en vecka kan jag konstatera att kursen är vad den heter. Nästan fem timmar om dagen badar jag i nominativ, ackusativ och dativ, starka och svaga verb – och en bottenlös sjö med glosor. Strax innan jag vinglar ut ur klassrummet för dagen får jag dessutom en rejäl hemläxa.
Och jag älskar det.
Jag gillar utmaningen. Sällan tvingar jag min hjärna att lära sig riktigt mycket nytt på kort tid. Men den kan ju fortfarande! Inlärningskurvan är brant. Till stor del för att jag bara har två års skoltyska med Fröken Schüller i ryggen – nästan all kunskap blir därmed ny kunskap. Och så är det förstås lättare att sortera orden och grammatiken för mig än för Daisi från Malawi, som har chewa som modersmål. Men ändå …
Jag gillar samvaron också. Att få möta all världens människor, i alla åldrar, i ett klassrum. Skrattande, nyfikna, morgontrötta människor från Rumänien och Ryssland, Brasilien och Honduras, Schweiz och Malawi … Alla är ute på sin egen livsresa men just nu, under de här två veckorna, har vi väldigt mycket gemensamt.
Allra mest gillar jag nog att få vrida och vända på språket. De tyska glosorna som jag inte kan, men ofta kan gissa om jag tänker på ålderdomliga eller ovanliga svenska motsvarigheter. Skrivuppgifterna där jag hela tiden springer in i återvändsgränder – men ibland kan ta mig ut genom att formulera samma sak med andra ord.
Jag vill tro att jag tar med mig något tillbaka till svenskan också. Det känns som om ett nytt språkfönster har slagits upp på vid gavel – jag behöver ju faktiskt inte alltid använda de unkna ord och fasta formuleringar som ligger mig närmast till hands.
Författaren och pastorn Tomas Sjödin nosade på något närliggande i Göteborgs-Posten häromveckan: »Ett språk är inte bra ett kommunikationsverktyg, det är också en hemvist, ett ställe där man kan få hänga av sig sin jacka, stänga dörren bakom sig och andas fritt. Den brittiska författarinnan Jeanette Winterson är inne på det i sin självbiografiska bok Why Be Happy When You Could Be Normal. Hon menar att vi får tillbaka vårt språk genom språket hos andra. Att ›någon har varit där och för vår räkning djupdykt efter orden‹.«
Sjödin fortsätter: »Detta handlar inte om meningsbyggnad, ordval eller grammatik, snarare om ett slags livets dialekt, i mitt fall också en trons dialekt.«
Och i mitt fall under de här två veckorna alltså om ett slags tyskans dialekt.
En dialekt som förvisso handlar en hel del om just meningsbyggnad, ordval och grammatik.
Men som ändå ger mig en frihetskänsla där i klassrummet, med Daisi och Malika, Tania och Sergej, Fabio och Demetra.
Veckans …
… mest lästa
… på Tidningenskriva.se är Mattias Edvardssons guide om att »skriva en bladvändare«. Krimförfattarkollegan Malin Stehn tackade exempelvis nyligen Edvardsson för texten på sin Instagram med ett »Precis vad jag behöver just nu!« Vilket sammanfattar en av de största ambitionerna vi har på Skriva. Att alla ni som skriver ska kunna hitta texter att inspireras eller lära er av. Precis när ni behöver det.
… reaktion
Apropå mitt fredagsbrev om Ian McEwan och hans senaste bok, Lektioner, mejlade Eva Persson: »Du missar den stora frågan som McEwan behandlar, nämligen vad gör man med sin talang. Gör man som Rolands hustru som offrar allt för att utveckla den eller gör man som Roland och låter livet flyta på och ›slösa bort‹ talangen?«
Och ja, jag hade ju bara läst en fjärdedel av boken då, så jag visste inte vad Roland skulle göra med sin talang. Men jag tror absolut att det är bland det finaste som vi kan uppleva: att åtminstone fläckvis få förkovra oss och uträtta något som vi känner att vi är ämnade för. Däremot tror jag inte att man ska »offra allt« för att komma dit, inte heller att resultatet måste vara konstnärligt eller bli publikt. Det är inte omvärldens eventuella jubel som är poängen.
… vita romanfläck
Travar alltså omkring i Berlin om dagarna, vilket jag gjort många gånger. Några bitar i McEwans ovannämnda roman utspelar sig i Berlin, men märkligt nog kan jag inte minnas att jag läst en hel roman i Berlinmiljö. Ingen av dessa elva (inklusive en tidigare McEwan), till exempel. Inte heller Hans Falladas Ensam i Berlin som Johanna rekommenderade i förra veckans fredagsbrev:
… reselockande romaner
Däremot har jag blivit väldigt ressugen av många romaner. Topp 3 i den kategorin som jag kommer på just nu:
- Camilo José Celas Resan till Alcarria. Drömmen om Spanien, och att vandra från by till by, och från bar till bar.
- Tom Wolfes Fåfängans fyrverkeri. New York, städernas stad!
- Paul Therouxs The Old Patagonian Express. Latinamerika! Och drömmen om att alltid vara på väg.
Kanske är Theroux och Cela »fusk«, eftersom böckerna är reseskildringar och inte skönlitterära romaner. Men båda har stora kvaliteter – Cela nådde ju ända till Nobelpriset.
Kanske är det heller ingen tillfällighet att jag läste alla tre böckerna i 20-årsåldern, då världen lockar som allra mest för många av oss.
Vilka böcker har väckt din reslust? Eller läser du hellre romaner som utspelar sig på den plats som du redan vet att du ska resa till?
Mejla gärna, så fortsätter vi på spåret i nästa fredagsbrev.
