I Prinsens toner utmanar du den klassiska diktens form – du skriver på fri vers, använder slang och svordomar, och blandar flera språk. Vad ger det din poesi att experimentera med formen och språket?
– För mig har det alltid varit mest naturligt att blanda de språk jag talar. Jag tycker att det svenska språket är väldigt fattigt. Både engelskan och persiskan är mer vågade i sina uttryck, sina låneord och sin slang. Jag tycker också att det ser snyggt ut att blanda språk i dikterna – enspråkighet hade gjort Prinsens toner fulare. Diktsamlingen är också medvetet ignorant, och anti-auktoritär. Det är den ådran som jag vill ska prägla språket och hur jag formaterar dikterna. De ska vara flytande, med känslorna och berättelserna i fokus. Så fort det finns språkliga regler vill jag bryta dem – allt som har med ramverk och strukturella barriärer att göra blockerar den kreativa processen. Om jag hade haft i bakhuvudet att jag måste bromsa mig själv på grund av hur dikter traditionellt skrivs, skulle jag inte ha kunnat skriva en diktsamling.
Hur har skrivprocessen sett ut?
– Den började hösten 2022. Jag var hjärtekrossad och ledsen och hängde mycket i en lägenhet i Råcksta där två av mina vänner, som är musikproducenter, bodde och jobbade. Det var högljutt, rökigt, folk gick runt. Jag har svårt att skriva i tystnad, men i den miljön kunde jag dela mina erfarenheter. Så kom någon på idén att man borde skriva en låt om mina känslor, och jag skrev en dikt medan trapmusiken spelade i bakgrunden. Där började det. Det blev en form av safe space, en studio. Jag har även inspirerats mycket av Edward Saids Orientalism under skrivandet.
