Det är bara november men jag känner året rusa mot sitt slut. Snart kan vi välkomna Johanna tillbaka från föräldraledigheten (det märks redan att det kliar i hennes skrivarfingrar), vilket innebär att jag får färre uppdrag för Skriva. Och då tänker jag ta tillfället i akt att vara lite kaxig.
2024 ska jag driva mitt eget författarskap, i kombination med ett frilansliv som redaktör och reporter.
Ingen skrivande person behöver påminnas om att det är tufft att överleva i litteraturbranschen. Det är det sista vi tänker på innan vi sluter ögonen för kvällen, och det första vi tänker på när vi vaknar. Jag kommer behöva ta på mig en jäkla massa uppdrag för att gå runt varje månad och, värst av allt, jag måste lita på att jag kommer hitta alla dessa uppdrag.
Men det är faktiskt min dröm. Att jobba hemifrån, i min takt, med mitt kaffe i min muminkopp, i min skrivhörna som jag dekorerat med växter och stearinljus, favoritböcker och skräckerotisk konst i begagnade ramar. Med katten hoprullad intill datorn, ena tassen vilande på min hand, liksom bara för att få känna min närhet. Och vet ni vad? Faller lusten på kanske jag tar en paus och spelar lite Baldur’s Gate 3. Jag jobbar gärna ett par timmar på kvällen istället, efter att sambon gått och lagt sig. Jag älskar att skriva på nätterna, och katten sitter gärna uppe sent.
Jag är inte naiv. Med frihet och mys kommer givetvis Den Stora Stressen och Den Stora Ovissheten. Mina – och många andras – främsta antagonister. Men jag har alltid varit livrädd för att bli för bekväm. Så många av de författare jag intervjuat för Skriva har berättat att de behövde ta steget ut i ovissheten, och otryggheten, för att komma någonstans med skrivandet. När jag pratade med Nina Hemmingsson om hur det kommer sig att unga vänder sig till seriemediet snarare än romankonsten, spekulerade vi kring om det beror på att bokskrivandet helt enkelt är väldigt läskigt. Och det där läskiga med att satsa på något stort, något som känns betydelsefullt, menade Hemmingsson är precis det som man ska leta efter när man skapar. Rädslan är tecknet på att man närmar sig något bra och viktigt.
Jag är lite nervös över att jag, utfattig, kommer se tillbaka på beslutet i framtiden och bara: »Vem trodde du att du var?« Lite som när jag började tatuera mig som tonåring och var rädd att mitt framtidsjag skulle tycka att jag var en idiot (varpå jag tatuerade mig ännu mer, bara för att visa FramtidsFrida vem som bestämmer).
Men jag minns att min littvetlärare på universitetet förklarade att antagonisten i en berättelse inte nödvändigtvis är the bad guy, utan bara den som utmanar protagonisten, och på så sätt hjälper hen att föra berättelsen framåt.
Det finns en visdom att hämta där.
Veckans …
… webbexklusiva
Nu kan du läsa en intervju med Lena Ollmark om arbetet med SVT:s storsatsning Historien om Sverige. Ollmark är en av manusförfattarna, och berättar bland annat hur man sammanfattar 270 år på en timme. Vanligtvis skriver Ollmark skräck, och har varit Augustnominerad i barn- och ungdomskategorin. Bådadera gör mig sugen på att kolla in TV-serien. På söndag sänds hennes första avsnitt.
… Nanowrimorapport
Hur jag än kämpar på med årets skrivutmaning – att skriva 50 000 ord i november – ligger jag alltid två dagar efter i ordräkningen! Jag antar att det är okej att ha skrivit ett romanmanus på en månad och två dagar, istället för bara en månad. Men ändå!
… spårvagnsläsning
Min sociala medie-algoritm ger mig de bästa boktipsen. Så upptäckte jag Human sacrifices av María Fernanda Ampuero. En kort och intensiv novellsamling med vackert språk – men fullständigt brutal. Och fullständigt i min smak. Ett mönster i min läsning, som växt fram av sig själv, stavas kvinnliga sydamerikanska skräckförfattare. Mariana Enríquez, Agustina Bazterrica, Mónica Ojeda. Det går. Aldrig. Fel.
… nya skrivområde
På tal om att vägra ge upp drömmar: mitt band Novembervägen har släppt ny musik för första gången sedan pandemin. Det är mycket instrumentalt men den text som sjungs av vår fantastiska vokalist har jag skrivit. Det hade jag aldrig vågat göra när vi startade bandet för … 12 år sedan!
Jag säger ju att tiden rusar.
… TV-skräck
Jag har glömt att tipsa om The Fall of the House of Usher! Det är den senaste serien av Mike Flanagan, som tidigare gjort Netflixserier av Shirley Jacksons The Haunting of Hill House och Henry James The Turn of the Screw. Denna gång har han alltså gett sig på Edgar Allan Poes verk, och jag uppskattade verkligen moderniseringen av de klassiska novellerna. Den korrupta kirurgen som hemsöks av det mekaniska pipandet från ett av sina artificiella hjärtan. AI:n som bara spottar ur sig: Nevermore. Nevermore. Snyggt!
… nörderi
I nya Skrivanumret (finns digitalt från måndag morgon, och i butik och hos alla prenumeranter senast torsdag) kan man läsa den första delen i artikelserien »Bokens väg till bok«, som handlar om arbetsprocessen bakom bokomslag. Inför nästa del har jag grottat ned mig i typografi, och skrattade därför lite extra åt den här sketchen, där Times New Roman konfronterar Comic Sans.
