Jag har försökt att minnas så mycket som möjligt av en dag, och jag tycker att du ska göra detsamma.
Jag ska strax förklara varför.
Det började med vår senaste bokcirkelbok, danska Solvej Balles hyllade Om uträkning av omfång. Bokens grundpremiss är att tiden gjort halt den 18 november. De två huvudpersonerna upplever samma dag igen och igen och igen, utan att förstå varför. Denna utgångspunkt leder till en bok som på ett märkligt sätt är helt stillastående men samtidigt fylld av spännande tanke- och berättelsetrådar. För mig blir boken framför allt en meditation över tiden och minnet och meningsskapandet; vad vi upplever och gör en vanlig dag, och hur lite som vi normalt tar med oss till nästa dag och resten av vårt liv.
Berättaren Tara gräver av nödvändighet djupare och djupare i den enda dag hon har tillgång till, hon ser och hör allt fler detaljer, vet exakt vilken tid på den ständigt återkommande dagen som hon hör sin make i badrummet. Men tolkningen av toalettbesöket skiljer sig från dag till dag. Solvej Balle skriver: »Vad hör jag? Hör jag min älskade låta sitt vatten, hör jag en stående kissande människa, hör jag min pissande man, hör jag ljudet av ett urinerande spöke […] Det är mitt humör som väljer orden åt mig.«
Någonstans där bestämde jag mig för att minnas allt jag kunde av en dag. Inte en dag för nära i tiden, inte för långt bort.
Jag landade på lördag den 2 september, ingen extrem dag men inte heller en vardag i mängden.
De större hållpunkterna fanns snabbt tillgängliga i mitt »vanliga« minne. En helgfrukost med min fru, efter gryningsinköp av nybakat bröd. Sedan iväg med tre vänner till en tretimmars dansworkshop i Frölunda. Havsbad efteråt på Smithska udden. En timme dans till i samma sällskap, nu på Göteborgsoperan. Sedan promenerade jag hem, bytte om och åkte till en fest för en vän som kommit hem för första gången på fem år från sitt liv i Colombia.
Men allt däremellan? Jag betade mig fram kronologiskt. Kom faktiskt ihåg vilket bröd jag köpte på bageriet, och att jag adderade två kardemummabullar. Kände sedan att frukosten blev lite avklippt, fick bråttom och kom sist till spårvagnshållplatsen. Inget som helst minne av vad vännerna hade för kläder eller vad vi började prata om, men jag har som en stillbild av hur vi satt i vagnen. Plötsligt mindes jag också att en avlägsen bekant dök upp och tyckte att vår planerade dansdag lät rolig. Hon meddelade att hon själv skulle ut på stan med Lina Ekdahl och några andra för ett livepoesiprojekt inom ramen för Göteborgs 400-årsfirande. Sedan klev hon av på Frölunda Torg, där jag såg sällskapet som väntade på henne, bland annat dragspelaren Bernt Andersson som spelat med Carl-Einar Häckner på Liseberg i alla år. Jag tänkte att jag borde köpa biljetter till Häckners föreställning på Aftonstjärnan, min fru skrattar ihjäl sig åt honom och var det inte något med att han skulle sluta uppträda, eller var det bara att han skulle sluta uppträda på just Aftonstjärnan?
Så där fortsatte jag mina rekonstruktioner av en dag som låg drygt två månader bort. Jag höll på i en halvtimme. Vissa skeenden var helt försvunna, andra glasklara, som små filmsekvenser med dialog och rörelse. Ibland fick jag tag på en tunn minnestråd som gav mig möjlighet att rulla fram ett helt nystan.
Och så allt som bara försiggick i mitt eget huvud. Den glada förvåningen över att havet kändes varmare och mer välkomnande än någon gång under den risiga högsommaren. Saker som jag tänkte men inte sa.
Mitt lilla experiment fick mig att inse i hur stor utsträckning jag glider fram på ytan, i nuet och i mina minnen (vilket även bokcirkeln är ett bevis på – det faktum att vi skulle diskutera Balles bok tvingade mig att läsa mer vaket och reflekterande).
För en skrivande människa, oavsett om det är en dagbok eller en roman som författas, kan det vara förlösande att på det här viset borra sig ner lager för lager i ett minne eller en scen. Jag har hört många författare berätta om den hisnande känslan när de hittar fler och fler fynd som de inte hade en aning om att de hade inom sig.
Och det märks när en författare har gjort jobbet. Just nu läser jag Andrev Waldens Jävla karlar. Det är en varm, fascinerande och fullkomligt trovärdig barndomsskildring, ur barnets perspektiv, med barnets perception – boken är fylld med tankar och iakttagelser som går långt under de vuxnas radar men som är de viktigaste för den lille Andrev, just där och då.
Samtidigt litar Walden inte på sig själv. När Skriva frågade varför boken rubricerades som roman, svarade han: »Jag tycker inte att en bok som bygger på opålitliga barndomsminnen kan vara något annat.«
Klokt. Men det hindrar inte att vi alla ibland kan försöka minnas så mycket och så djupt som vi förmår. Eller i realtid studera vår omgivning så nyfiket och noggrant som vi kan nästa gång vi sitter på en buss.
Veckans …
… önskelista för 2024
När förläggarna får önska manus inför 2024, säger de bland annat: »En mindblowing välberättad historiebok«, »En roman som skildrar ett Sverige och en tid i djup förändring, men som inte blir till en dystopi« och »Välskrivna, trovärdiga och dramaturgiskt skickliga svenska polisromaner. Man kanske kan tro att vi översvämmas av sådana men de riktigt bra är sällsynta.«
Därtill klassikern: »Något helt oväntat som golvar mig.«
Läs mer här om vad förläggarna hoppas på och vilka trender de ser.
Här finns sisådär 70 ytterligare artiklar, där förläggare svarar på frågor som författare funderar över.
… sömntuta 1
I söndagens Babel berättade författaren Ukon, Ulf Karl Olov Nilsson, att han kan läsa och sova samtidigt – i synnerhet när han förr läste Bamse för barnen. Jag minns exakt samma fenomen, eller i alla fall att jag kunde läsa och somna samtidigt, och att mitt läsande då sömlöst gick över i något slags automatiskt tal som kunde bestå av precis vilka ord som helst.
… sömntuta 2
Göran Greider, som ogärna låter någon annan få sista ordet i en diskussion, kontrade i Babel med att han kan sova och skriva samtidigt: »När man sitter och vräker ur sig texter om politik hela tiden, så kan jag det så bra, så ibland märker jag: ›Jag har nog sovit en stund men det gick visst bra ändå.‹« Och jag tänkte: »Hmm, om Greider är så cementerad i sin världsuppfattning att han kan nedteckna den sovande vet jag inte om jag vill läsa honom längre.«
Tyckte dock att Greider var rätt pigg när jag intervjuade honom om att skriva politiskt. Har alltid gillat hans poesi mer än hans politiska artiklar. Allra helst vill jag lyfta fram en antologi som han sammanställt.
… minnesmästare
Förra året intervjuade jag också Martin Nilsson, författare till Det andra minnet och dubbel svensk mästare i minne. Han sa mycket intressant om just hur, vad och varför vi kommer ihåg. Bland annat:
– Vi minns alltid en bra berättelse, och det konkreta slår alltid ut det abstrakta. Vilket samtidigt medför att minnet är opålitligt. Vi tror gärna att livet och kunskaper är som en videofilm, och att minnen är som att gå tillbaka och titta på en snutt av filmen. Men människans hjärna försöker alltid forma om upplevelser så att de får en mening – vi använder minnen för att förstå oss själva och framför allt förbereda oss för framtiden.
… betyg
Bokcirkelns betyg på Balles bok blev en 4:a på en femgradig skala. Själva läsupplevelsen rankades i genomsnitt något lägre, men i gengäld gav boken väldigt mycket att fundera på.
