Klockan 21.53 i måndags fick jag ett sms av min vän Axel:
»Kan jag ringa en snabbis … ? Handlar om böcker.«
Han hade läst om kapitelboken Surast i Ångermanland i Vi Läser och undrade om jag kände till den, eftersom han var i färd med att samla ihop en stabil sommarlovshög med läsning åt sin nioåring.
»Nils har läst någon bok på läsplatta, men det känns bara … inte riktigt lika gött?«
Jag håller med. Som förälder blir man mer nöjd när ens barn ligger i hängmattan med en bok i knät, än med en skärm. Det är väl något betingat. Bilden av en unge med en hel trave böckerintill sig på bryggan eller nattduksbordet, en hel trave världar att upptäcka, berättelser att förlora sig i – den bilden ger utslag på en rad föräldrareglage. Att ett barn läser böcker känns både oerhört betydelsefullt och så jäkla gött.
Senaste veckorna har vi glatt oss åt reaktionerna på vårt senaste nummer, med ett inbakat barn- och ungdomstema. Vi ser att mycket – som Förlagspanelen om ungdomsböcker och porträttet på Per Nilsson – är välläst, att nya prenumeranter och följare som skriver för unga strömmat till, och att det finns ett sug efter konkret och handfast läsning om hur man skriver för unga.
Därför känns det, igen, så jäkla gött att vi nu faktiskt är heltäckande vad gäller guider i ämnet, från nyfödd till tonåring. På webben hittar ni:
- En guide till hur man skriver småbarnsböcker för de minsta barnen.
- Lisa Bjärbos lättfattliga text om att skriva bilderböcker.
- Sara Ohlssons och Klara Bjelkenäs nyförfattade guide för dig som skriver för barn mellan 6 och 12 år.
- Bästsäljande och hyllade Martin Widmarks och Sara Kadefors bästa råd till den som skriver kapitelböcker.
Dessutom har vi genom åren intervjuat en rad författare som varit tongivande, vissa av dem rent banbrytande, för svensk barn- och ungdomslitteratur. Vad som slår mig när jag läser de här porträtten nu är att de som skriver för barn och unga på ett särskilt sätt verkar ha kvar barnet inom sig, eller åtminstone stå i kontakt med åttaåringen eller trettonåringen de en gång var. Anna Höglund berättade: »Egentligen, om man tänker på sig själv som trettonåring är man ganska mycket samma människa i dag. De frågor man brottas med och de svårigheter man har då, de finns kvar. Jag minns just den där plågsamma känsligheten som jag inte hade lärt mig hantera och inte förstod. Den kändes mest som ett skamligt handikapp.«
Sven Nordqvist sade: »Jag blir väldigt mild i sinnet när jag tänker på barn, faktiskt. När jag skriver en barnbok går jag in i ett rum, i en värld, och den världen måste rimligtvis befolkas av barn. De finns där i bakgrunden. Och där finns också idyllen, den här varma stämningen. Oftast är det sommar, för det tycker jag om, och det är på landet för det tycker jag också om. Så jag har möblerat det där rummet med saker som jag tycker om.«
Och så Barbro Lindgren: »När jag skrev Jättehemligt läste jag mina dagböcker från den tiden för att se vad som hände och i vilken följd. Och då kom jag ihåg precis hur jag tänkte och kunde skriva ner det.«
Slutligen måste jag tipsa om en lite undangömd pärla. För några år sedan fick vi ett frilansförslag. Skribenten hade en idé om att gå på djupet med hur en av våra allra största barnboksförfattare hade arbetat. Han ville analysera hennes verk och sedan hjälpa Skrivaläsarna att härma och stjäla hennes knep och metoder. Resultatet hittar ni här!
Veckans …
… ursäkt (inklusive revansch)
Jag fick, med rätta, en mejldänga från en läsare efter mitt förrförra fredagsbrev där jag på väl lösa grunder neggade på Annika Strandhälls nya självbiografi. Tomas skrev: »Är din aversion mot politisk litteratur grundad i någon sorts politikerförakt? Du får ju skriva vad du vill så klart, men ansträng dig lite att lyfta konstruktivitet och skapa inte bara ytterligare en kanal för politikerförakt.«
Jag hyser inte något generellt politikerförakt och insåg att det var alldeles för slappt av mig att inte utveckla varför jag kände mig likgiltigt inställd till Strandhälls bokdebut. Så nu ska jag göra ett försök. Min negativitet grundade sig i att utgivningen av den här sortens böcker känns pliktskyldig och helt själlös. Jag får – när jag läser artiklar, presstexter, baksidestexter och skummar PDF-er – absolut noll känsla av berättariver. Istället tycks det ofta, och särskilt i det här fallet, som om politiker X fått frågan om att skriva bok, blivit smickrad av tanken på det egna ansiktet på ett bokomslag, och tackat ja.
Att vara sugen på prestige eller uppmärksamhet är sällan rätt drivkraft för att skriva bok.
Hur det nu var så messade Tobias mig i veckan en bild på DN-recensionen av boken där Erik Helmerson beskrev den så här:
»Det finns tre skäl till att självbiografin Att stå kvar när det blåser är oläsbar. Man kan bara klandra författaren, Annika Strandhäll, för två av dem.
Det är nämligen ett stort problem för en bok när själva språket ställer sig i vägen för läsupplevelsen som en ilsken strejkvakt. Nu är Strandhäll S-politiker, inte författare, och det är inte allom givet att kunna skriva en bok. Men bakom henne står en förläggare på ett etablerat förlag, Forum. Och bredvid henne en journalist, Alexander Bygdén, som anges som medförfattare. Båda borde besitta en viss kärlek till svenska språket, annars har de valt en besynnerlig bransch.
Att de då släppt ifrån sig detta – en blandning av gymnasieuppsats, myndighetsprosa, Linkedin-presentation och partiprogram – är den största språkliga gåtan sedan Rosettastenen löste upp hieroglyferna.«
Mitt sms-svar till Tobias: »Fy fan vad jag älskar att ha rätt.«
… känsla
Stress. Två matiga Skrivanummer ska bli helt respektive halvt färdiga före semestern, en skrivhandbok ska färdigställas … parallellt med förskoleavslutningar, skolavslutningar, studentfiranden, rymdmusikaler, avslutningar på simskolan, fotbollen, handbollen och friidrotten, klassens dag och förskolans dag och fritidshemmens dag och gårdsfest (och varje gång får man gärna baka något, om man hinner, låt mig säga så här: Jag bakar inget), plus bröllop, begravningar (okej: bara en begravning) och gud vet vad.
En annan god vän till mig är polis och har tidigare jobbat som prickskytt i Nationella insatsstyrkan, vilket innebär att han är en person med extremt god förmåga att leverera trots höga kortisolnivåer. Han lärde mig en gång ett lika enkelt som genialt mantra att ta till när det kör ihop sig: »En sak i taget. Det viktigaste först.«
Med det sagt: får ni mot all förmodan ett Skrivanummer i brevlådan i sommar kräver jag att ni känner den största tacksamhet.
… att läsa
Blev sugen på Martin Engbergs Allätaren efter att ha läst Jonas Thentes recension. Tyckte särskilt om denna metafor: »Engberg är en författare av det slaget som man aldrig behöver vara orolig för. Han hanterar sin prosa som en perfekt förälder: tillåter experiment och vådligheter men sätter ner foten om det börjar gå för långt.«
… bad
Ett tiominutersdopp i Sisjön, belägen lite sydost om Göteborg. Brygga, klippor, högresta tallar. Matsäck: gröna äpplen och Bragokex från bensinmacken. Var lätt sliten efter bröllopsfest men mådde genast bättre efter att ha doppat mig i ljumt insjövatten. Enda problemet är ju att det är så förbannat fullt med folk överallt när man badar i en sjö belägen nära en stor stad. Snart är det semester och jag får bada ifred i Dalsland!
