Lär av Astrid Lindgren

För miljoner människor är Astrid Lindgren förknippad med livets första stora läsupplevelser. Ständigt aktuell och evigt älskad, både för sina berättelser och för sitt starka engagemang där hon alltid satte barnen först. Men hur gjorde hon egentligen?

I september har Unga Astrid premiär. Det är den första långfilmen om författarens liv och befäster »Monumentet Lindgren« ytterligare. Låt den bli oss en påminnelse om att Astrid Lindgren inte bara var en snäll tant utan även en kvinna med livserfarenhet och inte minst stor litterär hantverksskicklighet. Det visade hon även som förläggare på Rabén & Sjögren där hon förlöste en hel generation barn- och ungdomsförfattare. Rimligtvis borde även den som skriver idag ha mycket att lära av henne.

Här är nio grundprinciper som bidrog till att göra författarskapet till vad det blev.

1. Lev först, skriv sedan

När Astrid Lindgren debuterade var hon 37 år och hade i stort sett gjort allt spännande i sin biografi. Hon hade upplevt det gamla bondesveriges sista suck, jazzens tjusning och det framväxande Stockholm medan två världskrig mullrade i bakgrunden. Hon hade fött ett utomäktenskapligt barn och avancerat från svältande kontorist till direktörshustru. Hon hade arbetat med såväl brevcensur som kriminologi. Efter 1940-talet planar levnadsskildringarna ut.

Hon blev förläggare och fick ägna allt mer tid åt att svara på brev och ta emot priser. Barnbarn föddes, anhöriga dog. I stort sett förblev tillvaron ändå ungefär densamma och Astrid kunde ägna flera decennier åt att göra konst av vad hon upplevt under första tredje­delen av sitt liv.

2. Skriv om det du vet men inte om dig själv

Astrid Lindgrens barndom dominerades av den varma relationen till fadern. Hennes egen son hade ingen far alls och hon tvingades tillbringa sina första år som mor långt från sin lille pojke. Under den tiden kom hon att besöka ett barnhem i Småland. Hon glömde aldrig det elände hon bevittnade där men inte skrev hon om det besöket. Nej, hon skrev om en pojke som rymde från ett barnhem och om hans längtan efter en familj. Och om ett fosterbarn på en bänk som fann sig förflyttad till ett sagoland där hans pappa var kung. Och om en ensam flicka som vägrade låta sig barnhemsplaceras och som gärna berättade om sin far som var kung på en söderhavsö.

Tidsandan hjälpte väl till. Att Astrid Lindgren hade ett utomäktenskapligt barn blev känt för den breda allmänheten först 1977. Men barnet fick det utmärkt och erfarenheterna blev bättre konst i omstöpt form. Astrid Lindgrens liv gav många uppslag men tog aldrig överhanden i hennes böcker.

Annons

Astrid Lindgren

Levde: 1907–2002

Debut: Britt-Mari lättar sitt hjärta, 1944.

Hemligt vapen: Utbildad i stenografi och maskinskrivning vilket gav en mycket snabb texthantering.

Skrev: Ett hundratal böcker. Det är svårt att ange ett exakt antal på grund av alla bilderböcker, bearbetningar och översättningar. Dessutom filmmanus, serier för radio- och TV, sångtexter med mera.

Priser: Svenska Akademiens stora guldmedalj, H C Andersen-­medaljen, Litteris et artibus, Nils Holgersson-plaketten med mera, med mera, med mera.

Översatt till: Minst 76 språk

Avtryck: Fått en asteroid uppkallad efter sig och gett namn åt 116 skolor – bara i Tyskland.

3. Ta kommandot över språket

Det går kanske inte att skriva som Astrid Lindgren idag men det är befriande att se hur hon tar sig friheter med språket för att åstadkomma sitt speciella tilltal som passar så bra för högläsning. Hennes meningar är ofta långa och består av flera satser, hopfogade med komman. När hon väl satt punkt hakar nästa mening i. Inte sällan börjar de på »och«, »men«, »fast«, »ändå« och liknande. Hon är inte rädd att låta två meningar i rad börja på samma ord. Detta – och antagligen en hel del annat – gör att hennes böcker upplevs som lättlästa fast de med våra mått inte är det! Läs om inledningen till Ronja Rövardotter (se ovan). Första meningen är 52 ord lång. Därefter följer en mening på 16 ord och en replik på 14. Det är de nio första raderna i boken. Sedan är hela den extraordinära miljön och tre av de viktigaste personerna introducerade!

4. Tämj tiden

Har du tänkt på hur lång tid Rasmus faktiskt går på luffen?

Annons

Ungefär en vecka och en stor del av den domineras av en kriminalgåta. Luffarlivet hinner aldrig bli så trist och enahanda som det måste ha varit i verkligheten. Samtidigt är veckan så fylld av händelser att de flesta läsare nog tror att Rasmus varit ute hela sommaren och det kan de ju gärna få tro.

Mios äventyr i Landet Utanför tar omkring ett dygn. I den mån det är orimligt ursäktas det av bokens drömska ton.

Eller ta den där gången Madicken hoppar från vedbod­taket och missar sin skolutflykt: »Flygturen« inträffar en lördag och har ett eget kapitel. Nästa kapitel ger en kort summering om vad som därpå följde och ägnas sedan åt utflyktsdagen (onsdag) som skildras i detalj. Därefter ett raskt skutt till fredag morgon. Inte ett ord om hur Madicken fick tiden att gå på tisdagen eller torsdagen och vem bryr sig om det?

Använd tiden som du vill, låt läsaren tro vad den vill men luras inte.

5. Ge dina personer ett ­sammanhang

Bullerbybarnen är inte vilka sju ungar som helst. Var och en har sin plats i gruppen och det är den dynamiken som driver böckerna framåt. Tydligast är det med Lasse som är äldst och den ledare som de inte ifrågasätter men gärna plattar till en aning. Lasse är baserad på Astrids storebror Gunnar men det betyder inte att det bara var att skriva ner minnen. En del av Gunnars upptåg har flyttats till Pippi Långstrump eller till Lasses bror Bosse. Inte heller var de sju barn i Astrid Lindgrens barndomshem. De var fyra i familjen och många fler i den nära omgivningen.

Ett ännu bättre exempel på Lindgrens personteckning är Madicken­böckerna. Det säregna men o så levande förhållandet mellan hennes föräldrar växer fram mellan raderna. Vissa saker får vi aldrig riktigt veta.

Astrid Lindgren tycks alltid veta hur hennes figurer är klädda men bromsar inte upp handlingen med att räkna upp det i onödan. Likaså vet hon alltid vad de äter. Hon har antagligen aldrig skrivit om en smörgås utan att samtidigt berätta vad det är på den.

6. Hitta rätt perspektiv

De flesta av Astrid Lindgrens böcker är skrivna i tredje person och förfluten tid. Det betyder inte att berättarrösten är densamma. Tvärtom skulle det skära sig rejält om berättaren i Pippi Långstrump fick för sig att gästberätta ett kapitel i ­Madicken. Tonen anpassas efter perspektivet.

Pippi Långstrump är en rak och enkel samtidsberättelse vilket ställer till det först i vår tid när barnen undrar vad ett skurlov eller ett livstycke är. Emil i Lönneberga är en buspojkeskröna med en tydlig berättarröst som då och då gör avbrott för att förklara vad en auktion eller en fattigstuga är för något. Madicken i sin tur är närmast en sorts flickbok. Perspektivet ligger mycket nära Madickens eget samtidigt som humorn bygger på att läsaren förstår en del saker bättre än henne. När de böckerna kom ut tillhörde Madickens värld redan det förflutna men Astrid Lindgren ser till att innebörden av gammaldags företeelser framgår av sammanhanget.

7. Tjut inte med ulvarna

Trots att nästan alla Lindgrens huvudpersoner är skolbarn är det ont om osympatiska lärare. Det var ett medvetet beslut att inte förtala lärarkåren och det är ett beslut man kan lära sig något av. Ställ dig inte in genom att plocka billiga poänger!

Skriver du satir: se då till att ha en egen linje istället för att bara upprepa det som sägs i lunchrummet.

Även om Lindgren blivit hyllad som få har hon också fått en hel del kritik. Pippi Långstrump kallades »något obehagligt som krafsar på själen«. Bullerbyböckerna ansågs slarvigt skrivna. Bröderna Lejon­hjärta ska vi inte tala om …

8. Undvik förenklade slut

Vi älskar Pippi Långstrump för hennes upptåg men minns henne för att slutet påminner oss om hennes stora ensamhet. Vi vill så gärna unna Mio och Skorpan Lejonhjärta deras fantastiska resor eftersom vi anar att det egentligen inte går till på det sättet.

Madicken och Junibackens Pims excellerar i slut som vid närmare granskning är närmast olyckliga: Alva dansar bedövande vackert med sotaren men klassklyftorna förblir oöverstigliga. Abbe tillfrisknar från lunginflammationen och livet blir precis som förut. Hans far var beredd att dö men inte att leva som en bättre människa. I snart sagt varje kapitel hade ett lyckligare slut legat nära till hands men Astrid Lindgren valde bort dem. Om du funderar ett slag förstår du nog varför.

9. Skriv inte samma bok om och om igen

Har du tänkt på hur många kapitelböcker det finns om ­Pippi Långstrump?

Tre. Emil i Lönneberga? Tre. Bullerbyn, mästerdetektiven Blomkvist, Karlsson på taket? Tre.

Madicken? Bara två faktiskt.

Astrid Lindgren ville undvika att fastna i urvattnade långserier och ålade sig därför en trilogiprincip: Varje huvudperson fick tre böcker på sig. Sedan kunde det bli någon bilder­bok eller så men i stort sett var det slut.

Det var inte oproblematiskt. Dels blev böckerna bättre allt efter som serierna mognade. Dels kostade det på. Astrid Lindgren har berättat att hon grät när hon skrivit klart den sista boken om Emil i Lönneberga och därmed inte skulle få träffa honom mer. Men regeln gjorde att författarskapet utvecklades. Hade hon istället fortsatt att pressa fram en Pippi om året hade hon nog varit glömd långt före sin pensionering.

När hon skrev Ronja Rövardotter hade hon passerat 70 och ändå liknade den boken ingen annan i hennes författarskap. Gör om det om du kan!

BARNET FRAMFÖR ALLT

Barnet är i centrum i Astrid Lindgrens böcker. Hon var skeptisk till djursagor och trollberättelser och det verkar även ha präglat hennes förläggargärning. Det kan vara en del av förklaringen till att svenska barnboksförfattare gjort succé utomlands där det lär vara betydligt vanligare att barnböcker handlar om förmänskligade djur.

Astrid Lindgren ansåg att författaren skulle ha nära till barnet inom sig själv och veta vad barn tänker, tycker, ryser av och skrattar åt. Ve den som tänker mer på kritikerna än på barnen!

Språket skulle ligga på barnets nivå och berättelsen skulle absolut inte innehålla lustigheter om saker barn inte har erfarenheter av.

Författaren skulle även känna sin miljö utan och innan. Därför utspelas Astrid Lindgrens berättelser på landet, i småstäder eller i Vasastan i Stockholm. Först när hon tillbringat trettio somrar i ­Furusund tyckte hon att hon kände skärgården bra nog för att kunna skriva Vi på Saltkråkan.

ASTRIDS SKRIVARLIV

Under sina mest produktiva år såg Astrid Lindgrens dagar ut såhär:

Vaknade tidigt, ofta vid femtiden. Stenograferade sina berättelser i sängen iförd nattlinne. Hon skrev ett kapitel i taget, läste det högt för sig själv och skrev sedan om kapitlet igen. Det kunde bli upp till tio omskrivningar. När alla kapitel var klara maskinskrev hon dem i arbetsrummet.

Detta kunde hon hålla på med tills telefonen började ringa och posten kom. Det brukade bli 100–150 brev i veckan att besvara.

Efter lunch promenerade hon till Rabén & Sjögren där hon klockan 13–17 skötte Sveriges ledande barnboksutgivning. Hon var särskilt ansvarig för att välja ut nya författare. I otaliga brev coachade hon kollegor som kört fast och aspirerande författare som inte riktigt nådde fram.

OBS: Astrid Lindgren hade en enorm arbetskapacitet men man ska inte glömma att under den här perioden hade hon hemhjälp ett par timmar om dagen. Dessutom var hennes barn tämligen stora. Sonen var vuxen och dottern på väg in i tonåren.