Skriva kapitelbok – så skriver du dig in i barnens värld

Du ska inte underskatta läsarna om du vill skriva kapitelbok. De framgångsrika kapitelboksförfattarna Sara Kadefors och Martin Widmark lär dig att tilltala barnen på rätt sätt.

Att »knäcka läskoden«. Så kallas det när barnet som hittills varit beroende av en högläsande förälder plötsligt på egen hand kan stiga in i böckernas värld. Och det är kapitelböckerna som förvandlar de ljudande nybörjarna till ivriga bokslukare.

Det finns huvudsakligen tre skillnader mellan bilderböcker och kapitelböcker. Kapitelboken har mer text, få eller inga illustrationer och – som namnet avslöjar – flera kapitel. För den som vill skriva kapitelbok öppnar det för mer avancerade intriger. Som kapitelboksförfattare kan du skriva en mer utvecklad berättelse och i högre grad använda dig av skrivtekniska finesser som cliffhangers och perspektivbyten. Däremot kan du inte räkna med att det finns en högläsande förälder som kan förklara ord och sammanhang – vilket kräver att du hittar rätt nivå på både språk och handling.

Sara Kadefors och Martin Widmark har båda två bred erfarenhet av att skriva för barn, Martin vanligtvis för dem som nyss lärt sig läsa och Sara ofta för de något äldre. Här delar de med sig av sina tankar, råd och erfarenheter i en guide som sträcker sig från fröet till din berättelse fram tills du ska sätta punkt.

1. HITTA DIN BERÄTTELSE

Ska barnböcker vara upplysande, fostrande – eller bara väcka läsglädje? Synen på barnlitteraturens roll har pendlat under årens lopp: från sensmoral och pekpinnar, eller en ambition om att förklara till exempel samhällsskeenden som migration, till friare litteratur vars huvudsakliga syfte varit att ta med sina läsare på ett äventyr. I dag tycks de flesta överens om att allt som väcker läsglädje är positivt. Kalle Anka-serier och Gummi-Tarzan-litteratur kan vara lika betydelsefulla för ett barns nyfikenhet och läsutveckling som mer litterära skildringar.

Annons

Vill du bara berätta en härlig historia är det alltså gott nog. Men att läsarna är barn betyder inte att du måste skriva om enkla saker med bred pensel. Tvärtom. Barn i kapitelboksåldern kan greppa de flesta skeenden och förhållanden, så länge de skildras på ett begripligt sätt. Begränsa dig inte genom att tänka: »Är den här idén verkligen lämplig för barn?«. Tänk istället: »Hur skapar jag en kapitelbok av den här idén?«.

Sara: Det måste finnas en botten i det jag skriver. Jag vill inte bara roa, jag vill skildra en värld eller en problematik på ett fängslande sätt. Att hitta idéer handlar om att befinna sig i livet, att vara uppmärksam på vad som händer runtomkring och att lyssna på andras berättelser, på samtal människor emellan. Skriver man för barn så lyssnar man på barn – sina egna barn, deras kompisar eller andra barn som finns i ens närhet – för att försöka förstå vad som rör sig i deras liv. Nyckelbarnen handlar till exempel om ett antal barn som drar omkring på stan och hänger i ett hörn i en galleria, där de skapar sig sin egen värld. Den idén dök upp då någon som jag kände hade barn som hade kommit över en portkod och hittat ett hemligt utrymme i en galleria. Ofta känner jag direkt i stunden att »det här är något jag skulle kunna utveckla och göra min egen historia av«. Jag antecknar aldrig. Kommer jag inte ihåg det, är det inget bra uppslag.

Martin: Mina böcker behöver en motor, annars går de på tomgång. Det behöver inte vara världsförändrande saker, men det finns någonting angeläget jag vill lyfta i varje bok. De senaste Nelly Rapp-böckerna är exempel på det: en handlar om neddragningar i kulturskolan, en annan om åldringsvården, en tredje om barn med funktionsvariationer i skolan. I böckerna om Lasse-Majas detektivbyrå utgörs motorn av ett mysterium – »hur gick det till?«.

Sara Kadefors och Martin Widmark finner också uppslag i nyhetssändningar, reportage och TV-program.

Martin: Ett exempel är när min författarkollega Erik Fichtelius och jag för två år sedan diskuterade valet i USA, där lögnen smugit sig in som en naturlig ingrediens i det offentliga samtalet. Då satte vi igång att skriva om ett gäng ungar i årskurs fem som börjar producera webbnyheter, och som springer på de dilemman som en journalist möter.

När det blivit dags att förvandla idé till bok, är det klokt att lägga bort sin vuxna blick och skriva utifrån barnets perspektiv.

Sara: Jag utgår ifrån att mycket är likadant som då jag var barn. Vissa allmänmänskliga problem och existentiella frågor är alltid närvarande inom en, oavsett vilken tid man lever i och hur gammal man är. Sedan finns förstås skillnader på då och nu. Att till exempel skriva om appar är hopplöst, för de byts ständigt ut. Med sådana detaljer blir böckerna snabbt daterade. Däremot kan man skildra hur dagens teknik skapar press på unga, hur de delar med sig av varandras liv och jämför sig med varandra.

Läs mer: Lär av Astrid Lindgren

2. VÄLJ PERSPEKTIV

Annons

Perspektivvalet påverkar din historia. Från vilken horisont och med vems blick berättar du? Det finns förstås anledning att inte krångla till perspektivet i onödan. Alltför mycket laborerande kan stå i vägen för barnets läsupplevelse. Men det går att vara kreativ utan att vara krånglig. Lotta på Bråkmakargatan är ett exempel på en kapitelbok med ett mer experimentellt perspektiv. Där är det Lottas storasyster Mia-Maria som är berättaren. Hennes perception – mittemellan Lottas värld och vuxenvärlden – ligger till grund för nivån på berättelsen, och hennes röst smittar språket.

Foto: Ulrica Zwenger

Sara Kadefors

Bakgrund: Arbetade länge som journalist, bland annat på SVT och som programledare för Morgonpasset och Söndagsskolan i Sveriges Radio. Debuterade 2001 med ungdomsboken Sandor slash Ida, som belönades med Augustpriset. Sedan dess har Kadefors skrivit för barn, ungdomar och vuxna och bland annat fått fin kritik för sin serie om familjehemsplacerade Billie. Hon har utmärkt sig genom att med lätt hand, värme och ett rakt och rappt språk skildra tunga ämnen för unga läsare. Sara Kadefors anses av många som en av de skarpaste skildrarna av ungdomar i dag. Utöver böckerna skriver hon också filmmanus.

Kapitelböcker i urval: Sandor slash Ida (2001), Sigrid ett svin (2001), Nyckelbarnen (2010), Lex bok (2013), Billie: Avgång 9:42 till nya livet (2015).

Sara: Jag har nog aldrig skrivit ur ett allvetande perspektiv, utan väljer alltid att berätta utifrån en persons perspektiv. Men ibland skriver jag ur olika personers perspektiv i olika kapitel. Jag skiftar också ofta perspektiv från bok till bok, det gör att jag undviker att skriva i samma stil hela tiden. Jag tycker inte att första person eller tredje person är avgörande för hur nära en karaktär jag kommer. Det handlar snarare om att skapa trovärdiga karaktärer som barnet får en känsla för. Sandor slash Ida skrev jag med två huvudkaraktärer i tredje person, jag tyckte ändå att jag i lika hög grad kunde skildra hur de tänker.

Martin: För mig har perspektivet att göra med den genre jag skriver i. Lasse-Maja-böckerna är till exempel deckare, då känns det logiskt att tala i presens, och eftersom deckare utgörs av en mer redogörande text känns det naturligt att skriva i tredje person. Nelly Rapp, däremot, är snarare en sagoform med varulvar och frankensteinar. Då passar sagans perspektiv, »det var en gång«-formen. Dåtidsperspektivet ger en känsla av att historien är någonting som överlevt flera hundra år av muntligt berättande. Och eftersom Nelly Rapp-böckerna ska vara läskiga ger jagperspektivet ökad möjlighet att identifiera sig med huvudrollspersonen: »Jag gick in i slottet«. Då är barnet som läser med på resan på ett annat sätt.

Sara: Om berättaren är ett barn kan det inte berätta på ett för avancerat och vuxet sätt. Man måste förenkla, så som ett barn hade berättat historien, utan att det för den sakens skull blir ett torftigt eller primitivt språk. Man kan ha ett jättefint, rytmiskt och roligt språk men det måste kännas någorlunda likt hur ett barn skulle uttryckt sig.

Läs mer:

Så hittar du ditt berättarperspektiv

Vilket berättarperspektiv ska jag använda?

3. MÖT BARNET PÅ RÄTT NIVÅ

Det brukar sägas att du som skriver skönlitteratur inte ska tänka på dina läsare under själva skrivprocessen. Men när det kommer till kapitelböcker bör du faktiskt anpassa texten efter åldern på läsarna. En vanlig respons från förläggaren eller redaktören är just att texten inte håller rätt språklig nivå i förhållande till målgruppen: »Du har snarare skrivit en ungdomsbok än en 9–12-bok«, kan det heta.

Foto: Stefan Tell

Martin Widmark

Bakgrund: Arbetade som lärare då han år 2000 bokdebuterade med Att fånga en tiger. Är i dag en av landets mest lästa och produktiva barn- och ungdomsförfattare. Widmark har skrivit över 120 böcker och har sedan 2008 toppat bibliotekens lista över mest utlånade författare, bland annat tack vare en rad framgångsrika kapitelbokserier: de nästan 30 böckerna om Lasse-Majas detektivbyrå, Nelly Rapp-serien och böckerna om Halvdan Viking. Widmark skriver ofta tillsammans med andra författare och brinner för att få barn att läsa, han driver bland annat läsförståelseprojektet En läsande klass tillsammans med stiftelsen Junibacken.

Kapitelböcker i urval: Diamantmysteriet (den första boken om Lasse-Majas detektivbyrå, 2002), Sjörövar-Rakel och kapten Snorfinger (2005), Under en himmel av glas (2009), Hövdingens bägare (2011), Förstörda bevis (2018).

Martin: Jag har stor hjälp av att ha jobbat som låg- och mellanstadielärare. Jag vet ungefär hur långt man kommit i sina processer när man är till exempel sju år. Det kommer naturligt för mig att tänka: »Hur gamla är barnen framför mig? Elva år? Ja, då utgår jag ifrån det.« När jag skriver kapitelböcker förutsätter jag att barnet är ensam med läsupplevelsen. När jag till exempel använder ett svårare ord lägger jag därför in det i en kontext, »prästen går in och byter om i sakristian«, för att hjälpa dem att förstå.

Sara: Jag vill förstås att de jag skriver för ska kunna ta till sig texten, och jag vill helst nå fler än bara de barn som är väldigt läsvana. Jag försöker att undvika långa och komplicerade meningar, långa miljöbeskrivningar, vuxna ord och uttryck och inre monologer som gör att berättelsen stannar upp. Om jag berättar i händelser, i situationer, blir det lättare för barnen. Och längden på kapitlen bör vara kortare ju yngre barnet är.

Att träffa rätt handlar inte bara om själva språket, utan också om intrigen. När man skriver för barn är det särskilt viktigt att skapa en tydlig berättelse.

Sara: Barn är rastlösa och mer okoncentrerade och har kanske dessutom nyss lärt sig läsa, så böckerna får inte bli spretiga. Man måste se till att hålla sig nära karaktärerna och berättelsens kärna. Vuxna kan i högre utsträckning läsa en bok för att till exempel befinna sig i ett språk, eller i en miljö. Vuxna läsare kan också bläddra fram ett par sidor om de blir uttråkade av en långrandig miljöbeskrivning. Ett barn slutar troligtvis att läsa.

Även ämne och teman ska vara åldersadekvata. Allt ifrån förälskelse till konflikter måste skildras på ett sätt som barnet förstår utifrån sin ålder. En god hjälp på vägen är att föreställa sig hur ett barn uppfattar ett visst skeende.

Sara: Man kan skriva om tunga saker på ett fängslande sätt, det handlar mycket om tonen. Mina böcker om tolvåriga Billie handlar om hur hon blir familjehemsplacerad. Det är ett begrepp som de flesta tolvåringar inte är bekanta med – men det spelar egentligen ingen roll, för att skriva skönlitteratur handlar inte om att förklara utan om att gestalta. »I dag ska Billie bli familjehemsplacerad!« – nej, så skriver jag givetvis inte. Utan jag låter läsarna möta Billie, som är på väg någonstans: Hon sitter på ett tåg, där kommer några som hämtar henne på stationen, hon ska åka till ett hus, läsaren förstår efter ett tag att »okej, hon ska bo där, varför då?«. Några sidor till: »Aha, hennes mamma är sjuk.« Jag berättar hur det hela går till så som hon upplever händelseförloppet. På det viset blir det möjligt att berätta på en tolvårings nivå, ur en tolvårings perspektiv.

Martin: Lägger jag intrigen på samma nivå som språket får jag med hundra procents säkerhet responsen att berättelsen är för barnslig. Det är helt enkelt lätt att underskatta vad barn begriper. De kan ha svårt att uttrycka vad de tänker, men det betyder inte att de inte förstår. Alla barn jag träffat har tyckt mycket om att jag har högt ställda förväntningar på dem, på vårt samtal. Att jag frågar »hur tänker du nu?« och lyssnar ner i botten på deras resonemang. Barn tycker om att bli tilltalade som mer vuxna än vad de är. När jag skriver mina deckare försöker jag att skriva dem så svåra som möjligt, men inte svårlästa.

4. SKAPA EN HUVUDPERSON ATT ÄLSKA

Få huvudpersoner har en så självklar plats i våra hjärtan som kapitelböckernas protagonister. De som vi identifierar oss starkast med bär vi med oss hela livet – oavsett om det är Skorpan Lejonhjärta eller Sune.

Behöver huvudpersonen vara ett barn? Nej, det finns undantag, från Ture Sventon till Nalle Puh. Vanligast är dock att den som står i centrum i barnens böcker själv är ett barn. Både Martin Widmark och Sara Kadefors är också noga med att hålla antalet karaktärer nere, särskilt för yngre åldrar. Däremot utformar de sina karaktärer på olika sätt, eftersom de skriver i olika genrer.

Åldersindelning

I bokhandeln delas barnböcker upp utifrån ålder på målgruppen:

0–3 år: pekböcker och lättlästa bilderböcker.

3–6 år: huvudsakligen bilderböcker med lite mer text och mer utvecklade berättelser.

6–9 år: kapitelböcker för barn som ofta nyss knäckt läskoden.

9–12 år: mer avancerade kapitelböcker, böcker som barnen kan ta sig an när de blivit vana läsare. Det kan också vara böcker som föräldrarna läser för barn som är lite yngre än målgruppen.

Därefter följer ungdomsböcker samt kategorin unga vuxna (utifrån den engelska termen »young adult«) – det sistnämnda är böcker som riktar sig till äldre tonåringar men ofta läses även av vuxna.

I princip hela bokhandeln kategoriserar sitt sortiment utifrån ovanstående åldersindelning. Även barnboksförlagen utgår i hög grad ifrån den. Det hela blir förstås lite fyrkantigt, eftersom läsmognaden nioåringar emellan är stor. Likväl är detta något du som författare måste förhålla dig till.

Sara: Det roliga med att skriva för barn är att få skildra det unika med att vara barn. För mig är det ett sätt att berätta att det som barnet känner och tänker är lika mycket värt som de vuxnas tankar och känslor. Man ger barnet att värde genom att skriva om det. Och man ger läsaren en huvudperson att identifiera sig med.

Martin: I många av mina böcker är intrigen viktigast och då jobbar jag mycket med schabloner, karaktärer som representerar ett ämbete eller en funktion eller en roll, snarare än att skapa fördjupade människoporträtt. Mina karaktärer är för kära, för snåla, för arga, för blyga. Som i böckerna om Tintin. Han är ju egentligen en skittråkig figur, det är allt runtomkring Tintin som är fascinerande och skruvat några extra snäpp. I den sortens böcker kan barnet förhoppningsvis identifiera sig med huvudpersonen och roas av en omvärld som är mycket av allt, ungefär som när man leker. Sedan har jag skrivit serier för lite större barn, till exempel om David och Larissa. De är äldre och har helt andra funderingar, och då anstränger jag mig på ett helt annat vis för att skriva ett personporträtt.

Sara: Det viktigaste med alla karaktärer är att de inte ska vara bara goda eller onda. Intressanta karaktärer är motsägelsefulla och handlar inte alltid som man förväntar sig. Min Billie vill göra sådant hon tror är rätt, men det blir fel. Det är ingen skillnad på barn och vuxna på det viset, barn är människor. Däremot har de en annan sorts omgivning, till exempel väljer de inte sitt sammanhang utan måste gå i skolan och vara med människor som de inte själva valt. Och de kanske inte har en erfarenhet som gör det lika lätt att stå emot och säga ifrån, utan kan pressas hårdare av grupptrycket och dras in i fel situationer. Det är kul att skriva om barndomen, eftersom det är en tid då en människa formas och utvecklas. En annan sak att komma ihåg är att om man skriver serier gäller det att huvudkaraktären är så pass spännande och unik att den håller för flera böcker. En enda bok kan i drivas av en stark plot, men en serie kräver mer av huvudkaraktären.

Läs mer: 

Hur avgörande är karaktärerna?

Bygg starkare karaktärer: Så här gör du

5. LADDA DIALOGEN

Vad pratar barn om, egentligen? Och hur uttrycker de sig? Att skriva bra dialog är svårt, och när du dessutom ska göra det på barnens språk ställer det krav på din lyhördhet. Sara Kadefors, som har litterära ambitioner med sina barnböcker, lägger mycket kraft på karaktärernas replikskiften.

»Slukaråldern«

Åldern 9–12 brukar beskrivas som »slukaråldern«. Det är då många barn plöjer böcker i en rasande fart, vilket gör dem till en attraktiv målgrupp för förlagen. Många böcker som riktar sig till slukaråldern skrivs som serier, och en hel del av de deckarförfattare som skriver för vuxna har börjat skriva spänningslitteratur också för denna målgrupp.

Sara: För mig handlar det om tonalitet, att hitta ett talspråk som ska kännas roligt och lite speciellt. Jag skriver mest filmmanus och de förs ju framåt av just dialogen. Det är någonting man måste öva på, och man behöver utveckla en känsla för hur det faktiskt låter när någon pratar. En person svarar till exempel inte alltid på vad den andre frågar, utan börjar kanske prata om något annat. Sedan måste skriven dialog förstås förhöjas litterärt, för om man skriver precis som människor pratar blir det alldeles för hackigt och osammanhängande. En bra dialogscen ska inte heller främst vara informationsbärande: »Ska vi gå iväg och göra det där?«, »Ja, vi tar med oss den här flaggan«. Sådant berättar jag hellre i brödtext. I dialogen vill jag att det uppstår någonting dynamiskt, något spännande. Något som ska förhandlas. Dialogen ska rymma det stora dramat. Hitta de bästa scenerna i din berättelse, de viktigaste mötena, och gör dialogscener av dem! Bra dialog kräver laddning!

Man kan också göra precis tvärtom …

Martin: Jag är inte i huvudsak fokuserad på att skriva realistisk dialog, jag är mer intresserad av att skildra processer och förlopp. Jag ser dialogen som ett sätt att föra berättelsen framåt: »Kom, vi sticker till kommunkontoret, där sitter de som bestämmer i stan.« Jag försöker att lägga sådant i dialogen, men utan att det blir konstruerat. I övrigt är min ambition inte att skriva så som barn pratar, för det finns miljoner barn i Sverige och de pratar alla på olika sätt.

Läs mer:

Lyckas med din dialog

Så skapar du lyckad dialog

6. SÄTT PUNKT

Många kapitelböcker skrivs som serier. Innan du fått en bok antagen har du förstås ingen aning om chanserna att få skriva en uppföljare, men kanske har du redan fler böcker i huvudet. Så hur göra – ska man hålla öppet för fler historier?

Sara: Om jag skriver en bok i en serie är det viktigt att det i slutet finns en del lösa trådar kvar. Alla dörrar ska inte stängas, jag vill lämna frågetecken: Hur ska det gå för honom och henne?

Martin: Jag brukar sällan på förhand veta om det ska komma ytterligare en bok. För mig märks det först när boken är färdig om jag saknar världen jag har skapat. Gör jag det vill jag kliva in i den igen. Jag brukar liksom känna att jag befinner mig på bördig mark, att här finns det fler berättelser. Men jag stänger alltid dörren i slutet. Där är jag ganska effektiv. Jag letar inte i själva skrivprocessen efter var historien ska sluta, utan vet vilken punkt jag är på väg till – och tar mig dit.

Oavsett slut och vägen dit, så är Sara Kadefors och Martin Widmark överens om att det ingår ett visst ansvar för de unga läsarnas känslor.

Sara: Det är svårt att avsluta, för i slutet ställs allt på sin spets: »Vad var det egentligen jag ville berätta med boken? Vad har hänt med huvudpersonen under den här resan?« Mina böcker behöver inte sluta helt lyckligt. Allt behöver inte lösa sig och det får inte blir för tillrättalagt, sådär tjohej och fantastiskt som i en amerikansk film. Men i barnböcker vill jag att det går hyfsat bra åtminstone för huvudkaraktären. Det viktigaste temat vill jag avsluta någorlunda positivt. Det hade känts fel att lämna barnen ledsna när boken tar slut. Det ska finnas en känsla av hopp.

Martin: Mina berättelser slutar också lyckligt. Personligen tycker jag att jag har ansvar för att visa att det går att lösa ett problem, att det går att få ett lyckligt slut. Vi vet ju alla hur det ska sluta i framtiden, vi ska grävas ner och bli till mull, men fram till dess berättar vi berättelser för varandra för att förstå omvärlden. När man skriver för barn tycker jag att de berättelserna ska ingjuta någon form av förtröstan.

Läs mer: Så sätter du ett snyggt slut