Jag skrev just klart en ledare till nästa Skrivanummer med ett förnumstigt budskap: »Det svåra är inte att skriva, det svåra är att ha något att berätta.«
Ett värdelöst råd. Det känner jag nu, när jag suttit i över en timme och stirrat på ett blankt word-dokument som någon gång de närmaste timmarna måste fyllas med mening för att Tobias ska kunna skicka ut det till drygt 20 000 nyhetsbrevsprenumeranter som förtjänar att få något av värde i sina mejlkorgar.
»Vad vill du berätta?« Det är ett alltigenom värdelöst råd, för antingen har man något att säga, eller inte. Och om inte, är det ingenting som kan tvingas fram. Åtminstone inte genom att sitta och glo på en skärm.
Så jag går ut och hänger tvätt i trädgården istället. Jag hänger tvätt och tänker på alla författare jag intervjuat för Skriva genom åren. Vad har jag lärt mig av dem? Jag har så många gånger frågat hur de får sina idéer. I drömmar, har vissa svarat. Av att smyglyssna på andras samtal på tunnelbanan, har andra berättat. Och hur bygger de sin handling, sin plot? Med synopsis eller post it-lappar? Intuitivt eller strategiskt?
Jag inser nu att det finns en viktigare fråga som jag alltför ofta missat att ställa: »Vad vill du egentligen förmedla med den här boken?«
Häromdagen läste jag någonstans att vi människor ofta har svårt att skilja på tankar och känslor. Att vi i tunga perioder eller komplicerade lägen i livet gärna vill tänka oss fram till lösningar eller förklaringsmodeller, att vi intellektuellt vill förstå och förklara det som sker, men att det kan hjälpa att istället ställa sig frågan: »Vad är det jag känner nu?«
Fritt översatt till författarspråk tänker jag att bokens handling i så fall motsvarar tankarna, men att det författaren vill berätta inte sällan handlar om en känsla.
Sara Gordans Natten skildrar en diabetessjuk dotter som rymmer men det Gordan vill berätta om, är oro.
Elisabeth Åsbrinks Övergivenheten handlar om hennes familjs hemligheter och arv, och om sefardernas, de fördrivna spanska judarnas, historia. Men känslan, som växer sig allt starkare genom boken och fullkomligt briserar i de sista kapitlen, är vrede.
Händelser vid vatten handlar om ett dubbelmord, om skogsbolag och sekterism och tystnaden som hänger över Svartvattnets invånare. Men vilken känsla ville Kerstin Ekman sätta ord på? Jag tror: rädsla.
Här kommer därför ett tillägg. Om två snusförnuftiga (men välvilliga) chefredaktörer i ett snart anländande nummer av Skriva uppmanar dig att fundera över vad du faktiskt vill berätta, undvik då att intellektualisera. Tänk inte: »Vad ska min text handla om?« Hellre: »Vilken känsla bär mig framåt genom den här texten? Hur kan jag sila berättelsen genom den känslan? Och hur kan läsaren nås av den?«
Veckans …
… tanke
Vapenvila. Nu.
… känsla
Vemod. Över att inte fler verkar vilja, eller våga, kräva vapenvila.
… bokpost
Söker alltid böcker som fungerar att högläsa samtidigt för båda mina äldsta barn, fem respektive nio år gamla. Vindmakaren av Maja Lunde var en fullträff. En sorglig och samtidigt rolig historia, skriven med ett enastående mjukt och vindlande språk. Och otroliga illustrationer.
… politikerberättelse
I veckan blev klart att Annika Strandhäll, ordförande för S-kvinnor och före detta socialminister, ger ut en självbiografi. Hon är inte ensam. Annie Lööf, Carl Bildt, Jonas Sjöstedt, Mona Sahlin, Anna Kinberg Batra, Gudrun Schyman och många fler har gett ut böcker där namngiven spökskrivare och porträttbild på omslaget med en min som är 70 procent »jag mår bra i dag«-leende och 30 procent »jag har varit med om saker«-allvar tycks vara obligatoriska komponenter.
Kanske är det bara jag, men med tanke på hur många otroliga böcker som ges ut som man akut känner att man vill läsa – vem prioriterar denna sorts självbiografier? Nu ska jag inte göra en Kristian Lundberg och recensera böcker jag inte ens läst, men jag föreställer mig att självbiografier av politiker ofrånkomligen blir rätt tillrättalagda och ofarliga.
… uppdrag
Har pratat ihop med mig vår återkommande frilansskribent Christian Daun som från och med nästa vecka kommer att ta rygg på en bokaktuell deckarförfattare (somliga hade nog kallat henne deckardrottning, men jag undviker helst det begreppet). Resultatet av Dauns ansträngningar kommer ni, om allt går som det ska, att läsa i vårt julinummer.
