Snipp, snapp, snut…

Vad är ett riktigt bra romanslut, och hur hittar du ditt? Många experter och författare vittnar om vikten av att ta ut en kompassriktning, men samtidigt: Akta dig för att låsa dig vid kartan.

Slutet på en berättelse ska rena din själ, konstaterade Aristoteles. Ett mål som känns lite väl storvulet för den moderna romanförfattaren, men fortfarande talande: det finns en stor förväntan både hos läsare och författare att sista sidan ska sitta som en smäck. Så hur avslutar man sin roman på bästa sätt?

När jag ställde frågan till Niklas Åkesson, föreståndare för skrivarlinjen på Skurups folkhögskola, kom han att tänka på en scen från en helt vanlig fredagskväll hemma. Familjen såg på Idol och åt popcorn i soffan. Efter ett av framträdandena, där artisten i mitten av låten tappat tempot och sjungit falskt, fick han ändå beröm av juryn eftersom han satte starten och slutet av låten så bra. Och det var ju ändå det viktigaste.

Efter att ha handlett elever i 15 år i konsten att skriva kan Niklas konstatera att många suktar efter att åstadkomma just storartade slut. Som Dennis Lehanes Patient 67, där två poliser försöker leta rätt på en rymling från ett hårdbevakat mentalsjukhus, och där det till sist uppdagas att en av poliserna i själva verket är en av de inlagda.

– Det är ett lyckat exempel. Men annars blir det sällan bra att avsluta på ett sådant sätt. Även om en bok har ett snyggt och fiffigt slut, kan man känna: »Hmm, det passar verkligen inte för den här boken.«

Niklas funderade vidare på Idolframträdandet och rannsakade sig själv: är devisen om slutets stora betydelse giltig även för författare?

– Jag kom på att när det gäller böcker så stämmer det verkligen inte. De böcker som jag tycker har varit väldigt bra, minns jag sällan ens hur de slutar. Ett bra slut behöver inte vara så himla bra, på det sättet att det är minnesvärt. När det gäller slutet handlar det snarare om att vara trogen den bok du skriver.

Annons

Vissa gånger får det oundvikliga konsekvenser. Som i Kafkas Processen. Hela boken går ut på att huvudpersonen Josef K är anklagad för ett brott, men aldrig får veta vilket. Kafka löper linan ut genom att låta honom bli avrättad – det ultimata straffet – fortfarande utan att Josef K förstår varför.

– På slutet hamnar jag som läsare i samma läge som Josef K – jag får inte heller veta någonting om anledningen, säger Niklas.

Slutet bör alltså sammanfatta bokens bärande idé eller sanning, men det är också en fördel om det innehåller en aha-upplevelse, något korn att fundera vidare på. Niklas Åkesson:

– Ett bra slut är lite som en bra metafor, både självklar och totalt oväntad. Ska man förklara varför en metafor är bra, kan man inte riktigt säga det. Ett bra slut är nog så. Att få ihop det men också lämna något öppet.

Som exempel nämner han Händelser vid vatten av Kerstin Ekman – en mordhistoria som utspelar sig i Jämtlands myrmarker, där olika typer av krafter och grupper ställs mot varandra: kommersialism mot miljökamp, skogsavverkare mot samer. Den brännande frågan är: Vem står bakom mordet?

– Hon lyckades få det till något annat än: »Haha, det var de som var skyldiga.« En av de skyldiga visade sig vara en oerhört desperat mamma som skyddat sin son. Därmed kom Ekman undan det politiska utpekandet. Det var istället något annat, en urmänsklig typ av våldsamhet, som stod bakom.

 

 

Annons

Men hur, då? Hur når man det slut som är troget ens egen berättelse? Det finns i princip två skolor – att söka sig fram intuitivt, eller att arbeta mot en förhandsbestämd slutpunkt. Den mest extrema planerade författaren vet precis allt i förväg, och har snitslat sin väg ända fram till målet. Bästsäljaren Jerry Jenkins skriver att du inte ska tro att boken slutar av sig själv, utan att du bör »tänka på ditt slut varje dag«. Eller som Jan Guillou, en av den planerande skolans främsta försvarare, uttryckte det i en stor intervju i Skriva för sex år sedan: »Några använder en metod som är baserad på en ungefärlig idé. Sedan skriver de och ser vartåt det barkar. Oftast går det åt helvete.«

Några olika sätt att sluta en roman

Det cirkulära berättandet. Återknyter till början av boken – tematiskt, platsmässigt eller på annat sätt.

Det oväntade slutet. Slutet bjuder på en mer eller mindre spektakulär vändning.

Det väntade slutet. I vissa böcker anar du redan från början hur boken kommer att sluta. Det är då sällan upplösningen som lockar dig att fortsätta läsa, utan att du lär känna karaktärerna och vill följa deras utveckling

Den halvöppna dörren. Ett öppet slut lämnar många frågor obesvarade, medan det stängda slutet nystar upp varje liten tråd i handlingen. Det vanligaste är att landa någonstans mitt emellan; läsaren ska känna att boken är slut (om du inte planerar för en uppföljare), men om precis allt reds upp blir det sällan trovärdigt.

Håkan Bravinger, litterär chef på Norstedts, ser också att många författare med ett mer intuitivt skrivsätt får problem just i slutet:

– Handlingar eller berättarstrukturer som inte riktigt går ihop kan man komma undan ganska bra med hela vägen fram till slutet, men när man ska knyta ihop rosetten blir det tydligt vad som inte fungerar. Handlar det dessutom om en litterär roman med en komplicerad berättarstruktur är risken ännu större.

Han utvecklar:

– Ju större berättelsen blir desto mer är det att överblicka och desto svårare blir det att flytta runt saker. Till slut blir det väldiga dominoeffekter om du gör förändringar på ett ställe. Då är risken att du blir rädd för att ändra saker, och istället blir en plog som kör på i sitt spår. När du kommer till slutet finns det plötsligt en massa bråte vid sidan om spåret som du inte tagit hand om. »Hur var det nu – ljög han där? Var de syskon egentligen?« Och så vidare.

– Fördelen om du vet hur din bok ska sluta är att du kan placera ut planteringar tidigare i boken. Ett brev som tappas bort i början av boken kan fångas upp i slutet. Skriver du intuitivt kan du helt ha tappat bort det där brevet.

Niklas Åkesson på Skurups folkhögskola håller med om att studenter som får problem med slutet ofta bör söka lösningen tidigare i manuset.

– Det gäller att följa tråden bakåt och ställa frågan: »Var börjar historien skeva?« Om det problemet kan rättas till brukar slutet komma automatiskt.

När det gäller planering förordar han ändå ett mått av ovisshet.

– Du som författare bör ha en riktning, inte nödvändigtvis veta de exakta koordinaterna men ändå något om vad du vill berätta. Men det är lika viktigt att inte veta. I icke-vetandet finns för många upptäckarglädjen och det terapeutiska, äventyret och det fria skapandet. Där vetandet tar över börjar upptäckarglädjen försvinna. Om den dör tappar du drivkraften.

Många etablerade författare håller med honom. Stephen King beskriver i sin kombinerade självbiografi och handbok Att skriva att hans romaner Sömnlös och Rasande Rose båda är skrivna utifrån en planerad intrig, men konstaterar att »i efterhand finner jag dem inte särskilt inspirerande«. Han förordar istället att författaren ska utgå från en viss situation, och inte göra någon skiss över intrigen. »Den berättelse som blir resultatet av en i förväg bestämd intrig riskerar att framstå som konstruerad och tillkämpad. Jag litar mer till intuitionen.«

 

 

En som ältat frågan om slutet på berättelser några extra varv är författaren Eva Ström. Midsommaren 2012, då solen bröt fram efter att ett regnmoln parkerat över landet hela juni, bestämde hon sig för att fira hundraårsjubileumet av Strindbergs död med att läsa Fröken Julie.

– Jag njöt av alltihop – personerna, språket … men så kom jag till slutet, där hon skulle begå självmord. Konstnärligt och dramatiskt sett är det ett väldigt effektivt sätt att sluta på. Men jag kände bara: »Näe, det här är inte rimligt!« Jag hade sett pjäsen många gånger tidigare, men först nu slogs jag av det: »Kan vi verkligen spela det här nu? Att det skulle vara så fruktansvärt för en kvinna att ha sex med en man, att hon inte kan leva vidare?« Det låter kanske löjligt, men jag kände att jag var tvungen att rädda Julie.

Eva Ström insåg att historien slutar med att älskaren Jean räcker Julie rakkniven innan ridån går ner. På så vis kunde hon, utan att ändra ett ord i Strindbergs drama, låta den gå åt ett annat håll. I Rakkniven skär Julie sig i halsen, men blir räddad och förd till sjukhus.

– Boken fick växa fram steg för steg. Jag bestämde att hon skulle tas till Danmark, till någon sorts sinnessjukhus. Efter det tänkte jag att hon skulle ut i världen. Få en familj. Jag ville ge henne ett liv som skulle vara värt något. Och att hon på något sätt skulle möta Jean igen, komma till någon form av uppgörelse.

Att låta det gå bra i slutet för en huvudkaraktär var dock svårare än Eva Ström tänkt sig.

– Som författare kan du med glatt hjärta låta dina karaktärer genomgå vilka vedermödor som helst. Men om du ska utsätta dem för lycka, får du svårt. Jag blev faktiskt inspirerad av 1800-tals-författare och deras karaktärer, som Charles Dickens David Copperfield och Charlotte Brontës Jane Eyre. Breda, episka enkla romaner, där huvudpersoner kan råka ut för hemska öden, men sedan reder det upp sig i slutändan.

Rakkniven fick dock inget fluffigt feelgood-bokslut. Julies liv är inte perfekt på något vis, men landar i en hoppfullhet. För Eva uppstod känslan när Julie hade nått sitt mål – att försona sig med händelserna i sitt förflutna.

– Slutet var ganska lätt att skriva. För så kan det verkligen vara: man har haft en stark känsla för en person hela sitt liv. Men så kanske man träffas tio år senare, och förstår: »Det som höll ihop oss var något gemensamt i vår situation just då.« När Julie träffade Jean insåg hon att det var godset som hade hållit ihop dem, nu fanns det ingen spänning kvar mellan dem.

Mötet gjorde att Julie kunde slänga rakkniven i en flod. Ett naturligt slut kanske – men Eva kände att det krävdes något mer. Hon hittade en scen att landa i, där Julie återvänt till Frankrike och känner ett slags berusning i kroppen bara av att vara levande.

– Det är väl den livsbejakelsen jag ville sätta emot Strindbergs mord på Fröken Julie, livsförnekelsen mot kvinnan och den kvinnliga sexualiteten. Vad ska vi säga sen? Ja, det fanns inget mer att säga då.

Utan att hon hade planerat det, gestaltar slutet den idé som finns bakom hela romanen.

– Ett bra slut kommer där författarens energi och berättelsens energi tagit slut, konstaterar Eva. Så länge något driver framåt, är olöst, skaver, både hos läsaren och författaren, finns det energi kvar. Men när energin lagt sig, då finns inget mer att skriva.

 

 

Andra författares väg till slutet kan så klart se helt annorlunda ut. Hur slutet planeras och skrivs har också med din genre att göra – en deckare utlovar svar på slutet och kräver oftare en tydligare plan, fantasy har sina förväntningar på en storslagen upplösning. Och i vissa fall kan slutet faktiskt vara en av få saker författaren vet i förväg. Bodil Malmsten berättar i sitt skrivmanifest Så gör jag att hon normalt sett inte planerar i förväg. Men i Priset på vatten i Finistère var slutet den vision som drev boken – romanen handlar om en kvinna som flyttar till Frankrike för att skriva en bok, men får skrivkramp. På sista sidan sitter huvudpersonen i ett slags paradisiskt tillstånd och skriver den bok som läsaren precis läst. Malmsten förklarar: »Att jag visste hur boken skulle sluta innan jag började skriva, betyder inte att vägen dit var lätt.«

Inspiration för romanslut

Fundera några extra gånger på vad som är den bärande idén i din bok. Den bör framträda på något vis i slutet.

Vilket slags slut du ska välja – exempelvis hur mycket av ett budskap du ska förmedla, är till syvende och sist också en smaksak. Ställ dig frågan: »Vilka slut tycker jag är bra? Och varför?« Troligtvis är det åt ett sådant håll du ska sträva.

Hitta din drivkraft – om den ligger i att inte veta exakt hur handlingen ska sluta, håll slutet relativt öppet! Var också beredd på att när du väl beslutat dig för vad som ska hända i slutet, kan skrivmotivationen sjunka. Då gäller det att  kämpa på sista biten tills det blir färdigt. Om din drivkraft och kreativitet snarare triggas av att veta saker i förväg – gå den vägen.

Som alltid gäller det att hitta sin egen väg, som passar den bok man skriver.

– En generell »Gör så här!« finns inte, säger Niklas Åkesson. Alla har så olika processer och sätt att närma sig slutet. En del skriver slutet först. Andra skriver som en palett, lite här och där. Men mitt råd är: planera inte allt! Folk kan komma till mig och vara oroliga för att de inte vet vart berättelsen ska ta vägen. Jag ser det som en bra sak. Till sist tror jag att du har svaret inom dig hur boken ska sluta, eftersom det är författaren som känner sina karaktärer bäst.

Håkan Bravinger kan förstå att många gör det valet:

– Det är förvånansvärt många författare som jobbar intuitivt. Whatever works. Jag kan förstå att författare vill ha det så. Hur håller du ditt eget intresse vid liv om du vet precis vad som ska hända? Men får du inte ihop det blir det svårare att felsöka …

– I slutändan är det kanske ändå inte så mycket som skiljer författarna åt. Alla planerar och tänker på vad som ska komma härnäst i historien – frågan är bara hur långt i förväg, och om de vill tala om det eller inte.

Och även för en minutiös planerare kan saker ändras med tidens gång. Till och med mannen i inledningen, Jerry Jenkins, motsäger sina egna råd när han beskriver sin egen skrivmetod: »På något vis, när jag planerar berättelsen i förväg, blir allt så förutsägbart.«

Eller som Stephen King skriver: »Jag vet ofta hur det ska sluta, men jag har aldrig förväntat mig av huvudpersonerna att de ska göra som jag säger. […] Ibland slutar det som jag tänkt mig, men för det mesta händer det saker som jag aldrig förväntat mig. När man skriver spänningsromaner är det något underbart.«