Slutet på en berättelse ska rena din själ, konstaterade Aristoteles. Ett mål som känns lite väl storvulet för den moderna romanförfattaren, men fortfarande talande: det finns en stor förväntan både hos läsare och författare att sista sidan ska sitta som en smäck. Så hur avslutar man sin roman på bästa sätt?
När jag ställde frågan till Niklas Åkesson, föreståndare för skrivarlinjen på Skurups folkhögskola, kom han att tänka på en scen från en helt vanlig fredagskväll hemma. Familjen såg på Idol och åt popcorn i soffan. Efter ett av framträdandena, där artisten i mitten av låten tappat tempot och sjungit falskt, fick han ändå beröm av juryn eftersom han satte starten och slutet av låten så bra. Och det var ju ändå det viktigaste.
Efter att ha handlett elever i 15 år i konsten att skriva kan Niklas konstatera att många suktar efter att åstadkomma just storartade slut. Som Dennis Lehanes Patient 67, där två poliser försöker leta rätt på en rymling från ett hårdbevakat mentalsjukhus, och där det till sist uppdagas att en av poliserna i själva verket är en av de inlagda.
– Det är ett lyckat exempel. Men annars blir det sällan bra att avsluta på ett sådant sätt. Även om en bok har ett snyggt och fiffigt slut, kan man känna: »Hmm, det passar verkligen inte för den här boken.«
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
