»Man vet aldrig vem som nås av ens berättelse. Eller när.«

Min samlade erfarenhet av sportfiske: Det är så inihelvete tråkigt.

Man står på en brygga. Antingen blåser det och blåst är det värsta väder jag vet, eller så blåser det inte och då är det fullt av mygg istället, och man kastar och byter spön och byter drag, det är sladdriga jiggar och otympliga skeddrag och krokar som fastnar i precis allting, till och med i ståltermosar fastnar de fast det borde vara fysiskt omöjligt. Och det går ju ändå inte att fika lite sådär för trevnads skull, för man står på en ranglig brygga omgiven av vassa krokar och halvdöda maskar, och det nappar fanimej aldrig. Man bara sätter svindyra japanska vobblers i sjöbotten, för sjöbottnar är fulla av vass och näckrosor och gamla bildäck och som gjorda för att sätta krokar i, till skillnad från små små fiskmunnar, och någon (till exempel ens sambo) har lite svårt att dölja sin irritation eftersom en Shimanovobbler absolut kan kosta 299 kronor, och man skäms lite för att den nu vilar på Vänerns botten men man tänker samtidigt att det är bannemig rätt åt honom.

Så när vi skulle fiska i somras drog jag med mig så många jag kunde för att titta på hällristningar istället.

Min sambo och min son blev kvar på bryggan. Men mamma och mina två döttrar fick jag med mig genom skogen och ut på andra sidan udden, där Dalbergsås hällristningar finns. Det blåste även där. Vi stod en stund och glodde på de inkarvade tecknen. Några älgar, mest båtar. Klipporna stupade brant ner mot vattnet, som var blåsvart och oroligt. Mamma blev höjdrädd. Ena dottern tröttnade. Den andra somnade i bärsjalen. Men jag dröjde mig kvar vid de röda märkena i berghällen. Det sög till i maggropen, så som det kan göra när man känner oändligheten i sig.

För länge sedan ville någon berätta något viktigt och ristade in sitt meddelande i berget utan att veta vem som skulle upptäcka bilderna, eller när. Och här stod jag nu.

Man vet aldrig vem som nås av ens berättelse. Eller när.

I Historien om Sverige, som vi sett här hemma, påstods i första avsnittet att de människor som var »berättare« blev mer framgångsrika och fick fler barn. Påståendena fick kritik av vetenskapsjournalisten Karin Bojs, som sedan fick kritik tillbaka av programmets medverkande arkeolog Jonathan Lindström, men precis som med religion kan man ju välja att tro, och jag väljer att tro att berättare blev mer framgångsrika, för det är en fantastisk tanke. Ibland tänker jag rentav att det är denna vilja att berätta som gör oss till människor, mer än någonting annat. Vår iver att förstå och sedan föra saker vidare, kanske bli ihågkomna.

Är det detta obegripliga urtidsbehov som suger till i magen på oss skrivande människor när vi slår upp datorn och börjar trycka ned tangenterna?

Vi gick tillbaka genom skogen. Möttes på stigen av Gunnar, åtta år, som var alldeles blossig om kinderna av berättariver.

»Ni fattar inte vad som nyss hände!«
»Medan ni fiskade!?« tänkte jag. »Låt mig gissa: Ingenting.«

Men den här gången hade jag fel.

Sugen som han var på att fånga sommarens första gädda hade Gunnar hakat på en kvalitetsjigg och dragit till med ett sjusatans kast ut över Dalbergså. Och ovanför ån passerade en stor vit fågel, som öppnade näbben just då, troligen i ren förvåning.

Ungen hade fångat en flygande trut!

Det var förstås inte optimalt för någon av dem och det hade tagit en stund av veva in truten, utan mothugg, och sedan en stund till att trassla ut fågeln ur linan, men alltihop hade gått bra. Och jag hade missat vad som måste vara en av de konstigaste fiskehistorierna någonsin i Sverige. På hemvägen tänkte jag: »Om jag skulle gjort en hällristning av den här dagen, hur hade den sett ut?« Och nu, medan jag skriver, känner jag mig rik som har så många ord att använda mig av för att berätta.

Man kan inte låta bli att undra vad framtidens berättare kommer att ha tillgång till om 3 000 år.

Veckans …

… julläsning

Min bror messade mig häromdagen och sa att han just nu läser Ingvild H Rishøis Stargate: En julberättelse. Eftersom min svägerska – alltså hans flickvän – för några veckor sedan berättade att hon läst mycket Rishøi på sista tiden, begrep jag att det var hon som stuckit boken i handen på honom, och henne litar jag ännu mer på än min bror vad gäller böcker. Så jag ska ge denna norska författarförfattare och hennes julsaga – tydligen en blandning av misär och magi – en chans.

I podden Folkets Hörna pratar Rishøi för övrigt intressant om hur hon övergav sitt synopsisstyrda skrivande för ett skrivande »utan mål och mening«, där hon inspireras av barns rollekar. Först i redigeringsfasen kopplar hon på en »neutral och vuxen blick«.

… nya läsning på Skrivas sajt

Familjefilmen Knyckertz och snutjakten har precis haft premiär, och jag som verkligen tyckte om SVT-julkalendern En hederlig jul med Knyckertz är sugen på att se även biofilmen. Nyligen intervjuade jag också författaren Anders Sparring om just detta att få se sin bok förvandlas till andra format. Hur inblandad är man som författare? Får man tycka till om casting, eller vara med och skriva manus? Vad är roligt och vad är svårt när bokens karaktärer får eget liv?

Detta och mer kan ni läsa i intervjun med Sparring som vi publicerar nu.

… berättare

Även historikern Yuval Noah Harari argumenterar i sin globala bestseller Sapiens för berättandets betydelse för människan. Inte minst för vikten av gemensamma berättelser, och kunskap som kan förmedlas mellan generationer. Som baksidestexten säger: »En del av hemligheten bakom framgångarna är att vi är det enda djur som kan prata om saker som existerar enbart i vår egen fantasi, såsom gudar, nationer, pengar och mänskliga rättigheter.«

… högläsning

Vi läser adventsböcker här hemma, det vill säga böcker med ett kapitel varje dag fram till jul, oavsett om mina barn vill eller inte (de vill hellre ha en chokladkalender men det får de inte). Just nu parallellar vi Ellen Karlssons Vi måste rädda julen! med Karin Erlandssons Nattexpressen.

… recept

Jag vet inte om vi någonsin skrivit ordentligt om kokböcker i Skriva, men jag kan säga att det finns en bok jag använder i princip varje vecka: Bröd, bröd, bröd av Martin Johansson. Hans recept på saffransbullar bläddrar jag fram varje december, det innehåller bland annat rom och 150 gram hyvlat smör, och den som ens överväger att börja kladda med kvarg ska genast sluta med det och istället följa Johanssons recept.