Jag gissar att ni som jag intresserar er för hur saker formuleras.
Jag förstår knappt själv hur jag kan bli så sällsamt lycklig av att någon sätter samman ord på ett visst sätt, kanske med absolut gehör eller bara med stor omsorg, oväntat eller underfundigt, så att summan av orden blir större.
Förstås märks det tydligast när jag läser prosa. Men också när jag intervjuar människor; det ilar liksom till mellan skulderbladen på mig när någon uttrycker sig på ett sätt som jag vet kommer att bli starkt i skrift. »Hon pratar i pratminus« är ett begrepp jag brukar använda och det betyder att någon säger saker som jag instinktivt vet kommer att göra sig när jag sedan skriver ned dem.
Vissa pratar alltid så. Andra nästan aldrig.
I nya numret av Skriva finns en rad exempel.
Som att Karin Smirnoff säger att läsarna nog känner igen hennes »sätt att bruka ord«.
Eller att Lina Wolff berättar att hon var »en sorglig jävel« när hon »hukade under realismen«.
Att Jörgen Gassilewski förklarar att det fanns »en inbyggd mekanik i poesin som gjorde den subjektiv«.
Eller när Klas Ekman kort bakgrundsintroducerar en av sina favoritförfattare: »Den amerikanska författaren Flannery O’Connor blev känd som sexåring efter att ha filmats när hon hade lärt en kyckling att gå baklänges. När hon började skriva kom hon själv att skriva baklänges.«
Lina Wolffs sägning tyckte vi så mycket om att den lyftes upp som rubrik till det långa porträtt Henrik Ekblom Ystén skrivit om henne. Där berättar Wolff om sina »derealiserade« berättelser, om relationen till barndomens sömniga Hörby, om hur hon får sina skruvade idéer och om varför naturen utgör hennes bästa kraftkälla.
Framförallt berättar hon om tillkomsten av sin kommande Promenader i natten, där hon i 41 korta texter skildrar skapandets frånsida. Vi bjuder på ett utdrag som från denna vecka finns att läsa på Skrivas sajt.
Veckans …
… tillbakaspel
Tobias skrev i sitt förra fredagsbrev om att söka historiska berättelser bortom den brett överenskomna fåran, och jag tänkte direkt att det är just därför så många av oss håller Kristina Sandbergs trilogi om Maj så högt. Böckernas protagonist Maj är hemmafrun som inte bryter sig loss, som inte demonstrerar mot patriarkatet utan fogar sig och blir kvar, bleknar och böjs. Det är relaterbart, för om vi skärskådar oss själva – hur många av oss revolutionerar mot de normer och förväntningar som omger oss? Hur stort är vårt handlingsutrymme egentligen? Mindre än man kan tro, tror jag.
… läsning
Så många av er har skrivit långt och fint till mig om hur skärmarna stjäl tid från läsningen och vad ni gjort för att stå emot det blå ljuset. Lagt telefonen i ett annat rum, stängt av notiserna, köpt klockor, kalendrar och andra begränsade fysiska ting för att minska beroendet av telefonerna.
Alltsammans klokt, men vad som fungerat för mig är den regel jag satte för ett par veckor sedan och sedan dess följt: jag ska läsa skönlitteratur varje dag. Oavsett hur dagen ser ut och hur jag mår. Det räcker med några sidor eller minuter, men det blir förstås nästan alltid längre än så.
Inte oväntat har detta beslut också minskat min skärmtid.
… tabbe
QR-koderna i nya numret lämnar mycket att önska. För att tala klarspråk: alltför många av dem leder fel. Vi har tabbat oss och lovar att testa noggrannare nästa gång vi ska skicka ett nummer till tryck. Till dess får ni lov att använda sajtens utmärkta sökfunktion, eller mejla oss om det är något ni inte hittar.
För övrigt genomgår Skrivas sajt just nu en storstädning som kommer att göra användarupplevelsen mer angenäm framöver.
… medhåll
Apropå vackra formuleringar njöt jag av Maja Larssons kulturkänga där hon skriver långt och roligt om den inredningshets som ligger som en våt filt över svenskarna, och föreslår att vi istället borde göra mer av sådant som gagnar både världen och oss som individer (läsa böcker, till exempel). Hon fick svar av Sara Kristoffersson som replikerade att »det finns faktiskt människor som lägger vikt vid estetik«.
Det märkliga, och lustiga, när den här sortens lågmälda ordkrig utbryter, är att det är så lätt att hålla med den vars text man för tillfället läser. Nej, det är inte klokt att svenskarna förra året köpte möbler och heminredning för 62 miljarder kronor. Jo, det är klart att inredning kan vara både kreativt och stimulerande. Fast nej, det är en fånig ursäkt, det handlar helt uppenbart om statusjakt och konsumtion och dopaminnivåer. Ja, och det är väl att sparka in en öppen dörr att påpeka den saken?
Så pingpongar min hjärna fram och tillbaka. Inte enkelt att veta vad man själv tycker när välformulerade skribenter vässar pennan.
Men i detta fall kände jag att Maja Larsson odiskutabelt hade rätt, när all semantik och retorik skalats bort. Dessutom skrattade jag högt eftersom också jag varit med om att en råtta dött i mitt hus (tack och lov i en mellanvägg som angränsade till ett gästrum vi sällan använder). Inget doftljus i världen kunde maskera den skiten.
… slitgöra
Bokmässan by Day. Roligt men svettigt. I år är vi på entréplanet, monter A03:62.
… fest
Bokmässan by Night. I dag fredag jobbar jag 09–19 på SkrivaScenen och i Skrivas monter, och sedan går jag raka vägen till festen utan att ens lämna mässlokalerna. Mest ser jag fram emot hur Oförskämt att anta-Ann Edliden ska nagelfara »en känd person i Litteratursverige som inte är på plats och kan försvara sig«.
