Det här fredagsbrevet ska handla om skärmar och läsning.
Möjligtvis också om bluffsyndrom.
Det kommer att vara illa underbyggt och baserat helt på anekdotisk bevisföring, och huvudsyftet är att jag ska hantera mitt imposter syndrome, det vill säga, självmant blotta mina grava brister innan ni avslöjar mig.
Så här ligger det till. Jag har haft fem veckors semester. Jag har inte läst ut en enda roman. Jag har läst femtio sidor i Annika Norlins Stacken och tycker att den är fantastisk men ändå går läsningen trögt. Det känns faktiskt skamligt dåligt. På gränsen till uselt. Vem är jag att säga något alls om skrivande och litteratur om jag inte ens kan trycka i mig ett par pocketböcker och en diktsamling under fem lediga veckor?
Det finns förmildrande omständigheter. Jag har tre barn, varav det yngsta är en sjövild ett och ett halvt-åring utan någon som helst förmåga att bedöma konsekvenserna av sina handlingar. Hon äter trädgårdssnäckor och klättrar på byggnadsställningar och mosar mördarsniglar med sina små knubbiga nävar och går och lägger sig för att sova middag på grusvägen och byter blöja på sig själv efter bästa förmåga om jag inte punktmarkerar henne. Därtill har min sambo och jag en sommarstuga byggd på 1800-talet som vi renoverar på egen hand och i denna stuga har vi under semestern drivit ett kostnadsfritt Bed & Breakfast för alla vi känner, vilket varit roligt men inte vilsamt.
Jag har inte nött ned hängmattan om vi säger så.
Men ärligt talat läste jag inte särskilt många böcker före sommaren heller. Eller under föräldraledigheten. Några stycken, absolut, men det är någonting som förändrats med mitt läsande. För två år sedan snittade jag nästan en bok i veckan, av fri och verklig vilja.
Jag vill tro att det är min yngsta dotter. Men det är en bortförklaring.
Dagens föräldrar och inte minst mor- och farföräldrar älskar att ondgöra sig över barns skärmberoende, rentav patologisera det, men vi vet alla vilka som är värst och det är fan inte barnen.
Jag måste se vad klockan är.
Jag måste skicka det här messet om en helt irrelevant sak.
Jag måste lyssna på en podd när jag viker tvätt.
Jag måste sortera mina Iphone-bilder när jag borstar tänderna.
Jag måste se vad det blir för väder om tio minuter.
Jag måste registrera i min öldrickarapp att jag just öppnade en Pripps.
Jag måste lägga tre prisnedsatta skjortor i en kundkorg och sedan aldrig avsluta köpet.
Som sagt: den enda evidens ni får i detta fredagsbrev är anekdotisk men jag är helt övertygad om att jag med detta beteende långsamt nöter ner mitt uppmärksamhetsspann. Jag kan ju se det själv, i realtid, när jag läser en bok, att jag utan att veta varför efter varje avslutat kapitel sneglar mot min telefon. Kanske bara rör vid skärmen. Kanske öppnar en app. Kanske plötsligt inser att jag slutat läsa och istället börjat titta på kontextlösa filmer på människor i cargobyxor som bär sengångare över motorvägar i Australien.
Varför gör jag så här?
Jag har ingen sensmoral att runda av med, jag vet inte hur jag ska sluta, bara att jag måste.
Om ni är fler rimliga människor därute som ägnat er åt detta orimliga beteende och hittat en väg ut, låt mig veta. Vi avstår från att använda ord som »detox« och »sociala medier-fasta«, vi är trots allt anständiga människor. Men om ni har goda råd att dela med er av: mejla mig.
Så lägger jag ut alltihop på Skrivas Instagram vid nästa toalettbesök.
Veckans …
… läsning
Ni hörde rätt. Trots allt läser jag i jobbet – vilket, vill jag förtydliga, är en av de absolut största fördelarna med att jobba på Skriva – och den här veckan har jag läst nyutgivna Leken av Jörgen Gassilewski inför en intervju jag gjorde med författaren i går. Det hela blev ett tankeväckande samtal om perspektivval – och om de förpliktelser och den strävan efter försiktighet han känt när han inte skrivit med own voice. Ett underbart begrepp som Gassilewski använde (antagligen också uppfann) under intervjun: »uppmärksamhetsalstrande tillstånd«.
… nyhet
Programmet till SkrivaScenen är klart! Jag har ännu inte fått mitt arbetsschema för mässan men vet redan nu att jag inte för allt i världen vill missa Mirja Unge, som på lördagen ska prata hur om olika typer av skrivande kan korsbefrukta varandra (för övrigt intervjuade jag i våras Unge om hennes senaste roman Hundnätter) och Cecilia Hansson, som på söndagen ska berätta om sin associativa biografi över Franz Kafka.
Vi ses väl där?
… filmatisering
Måste vara att Jag for ner till bror blir TV-serie. Sanna Lenken (Tunna blå linjen och Smärtpunkten) ska regissera och Karin Arrhenius, som skrev TV-versionen av Händelser vid vatten, står för manus. Garanterat 2025 års lägerelds-TV.
… bad
Ett hopp från bryggan vid vår närmaste badplats. Det var 27 grader varmt i luften, nästan lika varmt i havet och den sista kvällen på sommarlovet för Göteborgs skolbarn – och därmed smälltjockt med folk överallt. Men det var mitt absoluta favoritväder: molnigt och mullvadsgrå sand och klippor, solstrålar som bara ibland sköt fram på ett nästan sakralt sätt och regndroppar som hängde i luften. Om jag orkar ska jag fortsätta havsbada hela september.
