Promenader i natten
Allt började med att jag låg sömnlös på grund av den roman jag skrev om dagarna. I mörkret avlöste orosmolnen varandra: Skulle intrigen någonsin löpa ut, skulle de avslagna räckorna få liv, skulle läsaren kunna identifiera sig med någon av mina gestalter och om jag väl lyckades med allt detta – skulle då romanen bli publicerad och nå ut? Skulle jag kunna fortsätta skriva eller skulle jag behöva hitta ett annat jobb? Och vilket jobb skulle det i så fall vara, borde jag kanske redan nu kontakta några av mina tidigare arbetsgivare och anmäla mitt intresse ifall en vakans skulle uppstå?
Dessa tankar tänkte jag alltmedan oron, likt ett vågskum genom natten, steg och sjönk i mitt bröst. I gryningen drog jag slutsatsen att jag inte besitter det som krävs för att vara författare. Man kan tycka om att skriva utan att för den sakens skull ha nerverna som är nödvändiga för att utstå den ovisshet, stöpt i tusentals former, som yrket är förenat med. När det blir morgon berättar jag för alla att jag slutar skriva, tänkte jag, och så försöker jag få tillbaka något av mina gamla jobb.
Jag skulle, lugnad av att beslutet nu var fattat, just somna när jag märkte att en person stod vid min säng. I det svaga ljuset som filtrerades genom persiennernas lameller såg jag att det var stoikern och kejsaren Marcus Aurelius.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
