I slutet av september, strategiskt dagen före Bokmässan, publicerade tidskriften Kvartal sitt avslöjande. En saftig historia och en ambitiöst genomförd AI-utredning av det envisa skvallret: med hjälp av dataanalys som identifierar skribenters stilistiska fingeravtryck skulle det nu gå att bevisa att Camilla Läckberg hade använt sig av spökskrivare. Plötsligt var ordet »stilometri« på allas läppar.
Huruvida Läckberg skriver sina böcker själv eller inte bryr jag mig faktiskt inte om längre, det känns rent ointressant när jag tänker efter, men begreppet stilometri har jag tänkt desto mer på sedan jag läste Kvartaltexten. Stilistiskt fingeravtryck. Om det är sant – är det inte smått fantastiskt? Att vi, alla som skriver, lämnar unika avtryck och nycklar i våra texter. Kommateringarna, favoritorden, meningslängden och alla andra språkliga egenheter bildar tillsammans en genetisk kod, en unik skrivarvävnad, som är vår helt egna. Till och med deckarförfattare – som ofta snarare strävar efter att tona ned stil och språklig särprägel, liksom suddar bort sig själva för att lyfta fram storyn – lämnar sådana nycklar i sin text.
Fascinerande!
Tack för att du läser Skriva
Skapa ett gratiskonto eller Logga in för att fortsätta läsa.
Sugen på en prenumeration? Teckna här!
