Vi vet att många Skrivaläsare planerar och sätter fart på skrivprojekt direkt efter jul. Som en hjälp på vägen vill jag tipsa om 12 guider som ständigt når nya läsare på vår sajt.
Jag har placerat dem i ett slags skrivkronologisk ordning.
Hugg in!
- Hitta en idé som bär – och utveckla den längs vägen.
- Att tänka på när du skriver bokens startkapitel.
- 7 frågor som vässar berättelsens dramaturgi.
- Vem – eller vilka – berättar historien? Mattias Edvardsson om att välja perspektiv.
- Bygg bokens värld med omsorgsfulla miljöbeskrivningar. Marie Hermanson ger råd.
- 10 tips när du ska beskriva karaktärer.
- Dialogen kan hjälpa dig med flera saker på samma gång.
- Skriv med humor – välj mellan Augustin Erbas och Maria Maunsbachs recept.
- Christoffer Carlsson om den svåra konsten att gestalta. Eller: så får du läsaren att känna.
- Christoffer Carlsson – igen – om hur du redigerar fram den färdiga textenfrån ett råmanus.
- Skapa en bra skrivrutin – så får du författandet att fungera i vardagen.
Veckans …
… tävlingar
Drygt en vecka till deadline om du vill skriva starten på en fantastikroman. Hela två månader till deadline om du vill skicka in
bidrag till vår fackbokstävling.
… dokumentär
The New Yorker at 100 (Netflix). Världens kanske mest mytomspunna magasin har fyllt tresiffrigt med gott självförtroende. Drygt en miljon prenumeranter uppskattar fortfarande den särpräglade blandningen av grävande världsklassjournalistik, halvinternt Manhattanskvaller, recensioner, smarta skämtteckningar och noveller (när redaktionen till hundraårsfirandet planerar en antologi finns i stort sett alla de största amerikanska författarna med i det potentiella urvalet, och en hel del av de största icke-amerikanska).
Som journalist blir jag tårögd av deras reporterstyrda idémöten, deras legendariska faktakollavdelning som självständigt dubbelkollar mening för mening i texterna, och deras slutliga språkgenomgångar där tre, fyra personer inklusive den ständigt närvarande chefredaktören David Remnick diskuterar kommatecken – bokstavligen.
Dokumentären dyker ner i några av resultaten: Rachel Carsons artikelserie som blev boken Tyst vår, det moderna miljöengagemangets urkund. Truman Capotes In Cold Blood, betraktat som startskottet för literary non-fiction eller new journalism, där skribenten utan att ge avkall på sanningskravet använder skönlitteraturens verktygslåda. John Herseys Hiroshima-text, som för första gången på riktigt visade de fruktansvärda följderna av atombomben för den amerikanska allmänheten.
Vill du inte se filmen så refererar The Guardian en stor del av innehållet i en intervju med regissören Marshall Curry.
… nyårsintervjuer
Vår eminenta praktikant Kim Widén har satt ihop ett nyårspaket där nio namnkunniga författare berättar om sitt skrivår 2025, och smygtittar in i 2026. Här kan du hitta de första intervjuerna, fler landar på samma plats fram till trettonhelgen.
… bok
Klas Östergrens Klenoden var vår senaste bokcirkelläsning. Jag blev knockad redan av de första sidorna. Så ordglad och samtidigt så precis. Ingen kan som Östergren skriva om »kronvrak«, »konstens motsägelsefulla förna« och »adhesiv arvsynd« utan att det känns konstlat.
Plötsligt började jag ångra att jag bara då och då har tittat in i hans författarskap efter de första böckerna och den så kallade Österlentrilogin, som jag älskade på 1990-talet. Nu antecknade jag efter 50 sidor, inför vår cirkelträff: »Som att träffa en gammal borttappad kompis. Och upptäcka att man har svinkul tillsammans igen, inte bara genom att steka upp de gamla skämten och historierna, utan på ett helt nytt vis.«
Men sedan, efter ungefär halva boken, började det kännas som om Östergren hade försökt baka ihop tre disparata idéer till en bok, och som om han så smått tappat intresset för hela projektet. Eller som ett av kapitlen avslutas, av den författare som för ordet i Klenoden: »Man hamnar på sidospår. Man går vilse. Man förlorar sig. Man åstadkommer något helt annat än det man från början avsett.«
När jag blir kluven eller förvirrad av en bok googlar jag gärna fram recensioner. Har någon annan sett saker som jag inte har sett? Går tolkningarna isär? Jag vill studsa mina egna instinktiva reflektioner mot dem som har haft i uppdrag att noggrant formulera sina.
Ingrid Elam i DN tycker liksom jag att »inledningen är magnifik« och beundrar även hon den stilistiska precisionen, men har inga anmärkningar på den andra halvan.
Katarina Wikars på Sveriges Radio tycker däremot att skildringen är lätt anakronistisk och att Östergren »går vilse bland alla sina bländande stickspår«.
Och Måns Wadensjö i Svenska Dagbladet formulerar något som jag mer kände än tänkte: »… det konspiratoriska tänkandet [är] ofta både tema och det sätt texten närmar sig världen på; den vänder och vrider på människorna och deras handlingar, alltid öppen för att en annan tolkning är möjlig.«
Ungefär den saken har jag funderat på sedan dess. Är det karaktärerna som, med författarens goda minne, går bort sig i ett Sverige som Klas Östergren helt uppenbart tycker har hamnat på villovägar? Eller är det hela boken som går vilse?
… Östergren talar
Här är ett fint porträtt på Klas Östergren, där han reflekterar över vad han har kommit fram till längs 50 års författande. Östergren och hans ständige förläggare och följeslagare Stephen Farran-Lee har också pratat om det ömtåliga förhållandet mellan författare och förläggare.
