Stockholm 200925. Klas Östergren, författare och Stephen Farran Lee, förläggare. Foto: Anna Simonsson

Hela havet stormar

Klas Östergren, aktuell med tegelstens­romanen Renegater, tillhörde Bonniers i fyra årtionden, men har de senaste åren följt med sin förläggare Stephen Farran-Lee genom två omtumlande förlagsflyttar. Har förläggarna blivit viktigare än förlaget för svenska författare?

Det är inget oflådigt förlagshus Polaris har skaffat sig. En gammal disponentvilla i anslutning till Münchenbryggeriet på Södermalm i Stockholm. Kåken fungerade som lönekontor; hit kom bryggeriarbetarna för att kvittera ut lönen. I dag är det en annan yrkesgrupp som kommer med mössan i hand. Författare. 

Jonas Axelsson, med förflutet på Bonniers, öppnar trädörrarna. Jag hejar också på förläggaren Sofia Brattselius Thunfors som nyligen norpades från Piratförlaget. Polaris har existerat i blott fyra år, men personalens samlade förlagserfarenhet spänner över hundra år. Och pengar för satsningar finnes – Polaris ägs av danska bok- och tidningskoncernen JP/Politikens Forlag, med anrikt förflutet sedan 1800-talet. 

Jag visas in till en dunkel mötessal med guldblänkande tapeter från 1700-talet. Där väntar förläggaren Stephen Farran-Lee, som tidigare varit förläggare på Norstedts, Albert Bonniers förlag och Natur & Kultur. Hans värdefulla klient Klas Östergren står på spiselkransen. Ja, inte författaren själv, men en nytryckt upplaga av den serie romaner författaren är mest känd för. Höstens emotsedda tegelsten Renegater är en 750-sidig final på den trilogi som inleddes med ­Gentlemen 1980, och fortsatte med Augustprisvinnaren Gangsters 2005. 

De två första böckerna i serien gavs ut av Bonniers. Klas Östergren, som debuterade där 1975, trodde att han skulle bli förlaget trogen livet ut. Men 2014 följde han överraskande med Farran-Lee till det då offensiva Natur & Kultur. Och tidigare i våras gick det gemensamma flyttlasset alltså ännu en gång. 

Stephen Farran-Lee är en av landets mest respekterade och välkända förläggare, också en av de mer flyttbenägna. Han lämnade först ­Norstedts för Bonniers, delvis för att han kände många av kollegorna sedan sin tid som redaktör för ­Bonniers Litterära Magasin på 1990-talet, men främst för att få jobba med författare av Klas ­Östergren-kaliber. När han sedermera lämnade landets största förlag var det på grund av konflikter och bråk inom Bonniers förläggargrupp, ­samtidigt som den skönlitterära storsatsningen på Natur & Kultur lockade. Stephen Farran-Lee har alltid gått hem samma dag han sagt upp sig, för att sedan tillbringa uppsägningstiden hemma, »avknoppad och ensam«, i väntan på att nästa anställning ska ta vid. Och varje gång han bytt jobb har han fått frågan: »Vilka författare tar du med dig?« 

– Det finns en bild av att författarna kommer som en fårskock bakom en själv. Så går det inte till. Jag slutar först och så tar författaren och jag den stora diskussionen sedan. Man har ju lojalitets­plikt mot sin tidigare arbetsgivare. 

När beslutet har verkställts, och förläggaren de facto har slutat, inleds en kapplöpning. Författarna ska informeras om det inträffade och både förlaget och den avhoppade förläggaren – renegaten om man så vill – är angelägna om att hinna först. 

Annons

– Det är upprivande, säger Stephen Farran-Lee och gör en plågad grimas. 

Läderfåtöljen han sitter i knirrar när han skiftar vikten.

– Man känner att man lever kan jag säga. Relationerna till författarna är närgångna och går väldigt djupt. Det är personer jag pratar oftare med än gamla kompisar, och om mänskliga saker, som självförtroende. Att då bara ringa och säga: »Sorry, jag slutar. Ha ett bra liv.« Det känns. 

Men du frågar väl också om de kan tänka sig att följa med?

– Det får jag inte. Uppsägningstiden är som en karantän. Men det är klart att frågan kommer från deras håll: »Vad ska jag göra nu?« Då svarar jag så gott det går, men jag kan inte förhandla eller ge några tydliga besked.

 

Just Klas Östergrens lojalitet kan tyckas en smula märklig. Han är en omvittnat skicklig skribent och berättare, känd för att lämna så gott som färdiga manus. Om forna tiders förläggare hade ett patriarkalt övertag på sina författare så är förhållandet mellan Östergren och den sju år yngre Farran-Lee snarast det motsatta. Östergrens Gentlemen är en milstolpe i den moderna svenska litteraturhistorien, han är både August- och Guldbaggebelönad, och han har suttit i Svenska Akademien.

De båda träffades för första gången i samband med Världsboksdagen 2005 då Farran-Lee intervjuade Östergren på scen i en bokhandel. Kruxet: han var ett hopplöst hängivet Klas Östergren-fan. Intervjun blev lismande, emellanåt direkt underdånig. Efteråt, när de skakade hand, frågade Klas Östergren skämtsamt hur mycket han blev skyldig. 

Annons

Men så blev Stephen Farran-Lee sin förebilds redaktör och sedan förläggare – 2008 tog han efter  Karl Otto Bonnier, som hade följt Östergren sedan debuten Attila drygt 30 år tidigare. Plötsligt satt Farran-Lee med ett östergrenskt originalmanus, Den sista cigarretten, i nävarna. Skrivet, förstås, på författarens mytomspunna Facit Privat. 

– Det var lätt skräckinjagande men jag tyckte mig ha byggt upp en förståelse för Klas som författare, säger Stephen Farran-Lee.

Det hade han onekligen. Farran-Lee hade nyligen färdigställt den karriärfamnande intervju­boken Östergren om Östergren.

– Under arbetet med den boken lärde jag mig att Klas skriver väldigt prydliga manus och håller i hela processen med en väldigt säker hand. Sista cigaretten var inget undantag. 

Farran-Lee letade febrilt efter något att anmärka på. Bortsett från några svajiga tempusskiften fann han inget. Manuset kändes mer eller mindre färdigt. Ångest! Vad i hela världen skulle Klas Östergren med honom till? 

 

I Klas Östergrens genombrottsroman Gentlemen från 1980 ger en förläggare »Klas Östergren« i uppdrag att skriva en pastisch på Strindbergs Röda Rummet. Saken är ren dikt; något sådant beställningsverk har den riktige Östergren aldrig utfört. Två gånger har han visserligen skrivit på beställning: 2007 års Orkanpartyt var ett bidrag till ett globalt bokprojekt om myter och 2019 kom Hilde, en fri fantasi baserad på två Ibsendramer. Och visst – förläggare får gärna komma med förslag. I övrigt ser Klas Östergren helst att de håller sig undan. 

Just Gentlemen är det alster som har krävt störst insatser av en förläggare. Östergren hamrade på med ungdomlig mani och lämnade en rejäl kluns om 800 sidor. För långt, tyckte även han själv. Men kunde det bli något? Karl Otto ­Bonnier svarade att det kunde det, men tillade: »Jag får nog skicka över en rödpenna.«

Den slutgiltiga, kraftigt nedstrukna, versionen skiljde sig dessutom dispositionsmässigt från det råmanus Östergren unnade sig att först skicka in; faktiskt enda gången i karriären författaren har lämnat något ofärdigt. 

– Efter Gentlemen har det inte varit några diskussioner kring strukturen, inte heller några omfattande strykningar. Det är inget skryt, bara ett konstaterande, säger Klas Östergren. 

Så vad behöver du en förläggare till? 

  Jag tror inte att jag är en krånglig författare, en sådan där kravmaskin som kräver annonser och blommor och bekräftelse. Jag sätter värde på att få arbeta ifred, och det ger resultat. Det resultatet vill jag dock prompt ha respons på. Att sitta och vänta vecka in och vecka ut är olidligt, men Stephen är snabb i vändningarna. 

Du lämnar, med Stephens ord, »väldigt prydliga manus«. Vad diskuterar ni, är det bara finlir? 

– Stephen nagelfar manuset med läsandets ­välvilja. Det är den läsningen som kan förvandla något bra till ett mästerverk. Jag har tilltro till min egen förmåga, men jag behöver ju redaktörskap. 

Klas Östergren romandebuterade i en tid då författare förmodades vara sina förlag trogna livet ut. Attila och även uppföljaren Ismael var formexperiment, försök till »genrekrossare« med berättelser insprängda i berättelsen. De antogs av Albert Bonniers med inställningen: Här odlar vi författare – skriv du dina omöjliga ynglingsverk så hoppas vi på förlaget att det kanske kan bli något lite mer brett med den tredje eller fjärde boken. 

– Det fick mig att känna tacksamhet, säger Klas Östergren. 

– Man vill göra rätt för sig på ett sådant ställe. Att som grabb från Lilla Essingen komma in på Bonniers förlag … Minsta knarr i korridoren tyckte jag var spännande.

Det blev något med den fjärde boken, Gentlemen. Det förtroendekapital som Bonniers hade investerat i den unge författaren kunde anses återgäldat, med råge. Ändå blev han kvar på förlaget, utan att ens fundera på ett byte. 

– Folk skiljer sig lättare än vad de byter bank. Och folk byter bank lättare än vad författare byter förlag. 

Klas Östergren blev Bonniers trogen i nära nog fyra decennier. Till 2014, då han alltså aviserade att han tänkte följa med sin förläggare till Natur & Kultur. 

Reaktionen? »Jaha, ha det så trevligt.« En likgiltighet som väckte förvåning och ilska hos författaren. 

– Jag hade förstås gärna fått höra att det var förfärligt sorgligt, men reaktionen stärkte mig i min övertygelse om att beslutet var rätt. Det var dags för något nytt. 

Nästa flytt, den som skedde i våras, var betydligt mer bökig. Renegater var redan påbörjad för Natur & Kulturs räkning, så både författare och romanprojekt fick lösas ut. Och det finns fler profilerade författare, med liknande situation, som har ansett flytten vara mödan värd.  

 

Akademibokhandeln på Mäster Samuels­gatan i centrala Stockholm har stängt för kvällen, ändå fortsätter folk att välla in. Nåja, »välla« är en överdrift. Butikspersonal vid dörren kryssar av de föranmälda besökarna. Totalt intar ett 30-tal svältfödda litteratur­entusiaster de coronaexklusivt glesplacerade ­stolar som har ställts ut framför podiet. På scen: Stephen Farran-Lee och Åsa Linderborg. Duon sitter i spatiösa röda tygfåtöljer, vända mot ­varandra. Åsa i guldfärgad kjol och svart topp, Stephen i mörkgrön väst av filtliknande material över svart skjorta. De runda glasögonen får honom att se klok och vänlig ut, lätt ugglelik.

Stephen hanterar sin författare mycket varsamt, får Åsa att berätta om sin första dagbok, en blå med en duva på, för att sedan tålmodigt föra samtalet mot sin ofrånkomliga kulmen: den forne Stadsteatern-VD:n Benny Fredrikssons självmord. En tragedi som somliga anser Åsa Linderborg medskyldig till, eftersom hon publicerade ett ursinnigt angrepp på Fredriksson och hans ledarstil i Aftonbladet, där hon då var kulturchef.

Hennes nyutgivna dagbok, Året med 13 månader, redogör för de omständigheter, privata och yrkesmässiga, under vilka texten kom till. ­Stephen Farran-Lee är obrottsligt lojal med sin författare; han sympatiupprörs över att kritikerna har missat de litterära referenserna till Inger Alfvén och Moa Martinsson. Och han tar udden ur fånig kritik. I boken beskriver Linderborg bland annat hur hon påträffar ett tiotal identiska Filippa K-blusar i den egna garderoben. Och trots att hon öppet redovisar sin klassgrundade skam däröver har vissa kritiker känt sig manade att skälla ut henne.

– Själv shoppar jag hur mycket grejer som helst, säger Stephen Farran-Lee på scen. Jag tycker att det är underbart. Jag är helt skamlös, men det kanske är en klassgrej.

Hans självförminskande och försynta sätt får Åsa Linderborg att gradvis släppa garden, för att till slut vrida och vända på sig själv helt öppet. Självrannsaka. Efter signeringen fångar jag in hennes reaktion. 

– Jag säger som Klas Östergren: »Jag har inget förlag, jag har en förläggare.« Jag blev överlycklig när Stephen ville att jag skulle följa med. Jag hade inte orkat skriva klart min bok med en annan förläggare.  

Boken var redan påbörjad så Åsa Linderborg och hennes bok behövde köpas ut. Precis som Klas Östergren och hans Renegater.

– Jag vet inte hur mycket det kostade, även om jag är bra nyfiken.

En speciell bok, och ett speciellt samarbete, särskilt som en inte oansenlig portion av boken riktar skarp kritik mot Dagens Nyheter, en tidning där Stephen Farran-Lees fru Åsa Beckman råkar vara biträdande kulturchef. 

– Han har gjort det så otroligt professionellt, säger Åsa Linderborg. Inte med ett ord har ­Stephen berört saken. Inget: »Du vet väl vem jag är gift med?«

Professionella gränsdragningar i all ära, det är som beskyddare hennes förläggare har visat sitt sanna värde. Farran-Lee beskriver sig själv som en »krockkudde gentemot den svenska litteraturoffentligheten«, en liknelse Åsa Linderborg finner träffande. Förbluffande ofta har människan Åsa Linderborg, inte hennes bok, recenserats, och det »på ett sätt som har varit helt chockerande«, med hennes ord. Stephen har ringt varenda morgon för att höra hur hon mår. 

– Han har verkligen satts på prov. Som publicist märker man när någon vacklar, och det visar han inte tillstymmelse till att göra. Han hade kunnat visa irritation och frustration över ljumma recensioner men inget sådant. Det här har Stephen hanterat otroligt fint och känsligt. Han har kunnat värdera kritiken så att det inte har blivit helt oproportionerligt i min skalle. 

Efter samtalet, och efterföljande signering bakom plexiglas, plockar butikschefen ned reklamskylten för kvällens evenemang, och hänger upp en ny som kungör att Klas Östergren ska framträda den 6 oktober, tillsammans med sin förläggare Stephen Farran-Lee. 

 

Förläggaren som sticker och tar med sig författare; det påminner om föräldern som får jobb i en ny stad och därför drar upp barnen med rötterna, bort från deras trygga tillvaro. Stephen Farran-Lee försvarar sig: 

– Tidigare hade man sitt förlag för livet. Man gavs ut där tills man lade näsan i vädret. Tryggt var det, men också ojämlikt. Bandet var väldigt känslomässigt och författaren hade oftast dålig koll på sina rättigheter. Förläggaren var en välvillig patriark. Strukturen i dag är mer anglosaxisk. Författaren är knuten till förläggaren, inte till själva förlaget. Jag tycker att det är sunt att vi förläggare rör på oss i större utsträckning än tidigare. Sen är jag inte lika säker på att författarna upplever det så.

Klas Östergren minns förlagsbranschen som »bisarrt stelbent«.

– Det var traditionellt och lojalitetsstyrt när jag debuterade. Att bli approcherad av ett annat förlag, det var otänkbart. Den förläggare som försökte sig på någonting sådant var körd. Jag minns att förläggaren Timo Kärnekull fick ett svajigt rykte eftersom han var burdus och rättfram i kontakten med författare, dessutom i tweed. 

Han välkomnar den ökade rörligheten. 

– Det är bra att förläggaren numera är viktigare än förlaget. En förläggare uppbär ett stort antal författares förtroende. Skulle förläggaren bli överkörd av någon ekonom på förlaget står det förläggaren fritt att lämna. Ur författarsynpunkt är det en bra utveckling. 

Vilka av Stephens tillgångar gjorde att du följde med? 

– Jag hade inte trivts med att ha en beundrande och genomdevot förläggare. Stephen är inte heller sådan, även om han framlägger sina synpunkter på ett försynt och skojigt sätt. Han ser saker som jag inte gör. Texten har ju trådar mellan de olika partierna och dessa är författaren inte alltid helt medveten om. Han får mig att förstå vad som bör lyftas fram tydligare. Sedan har vi ännu inte råkat ut för ett löst manus där struktur helt och hållet saknas. Men med åldern kanske jag blir så gaggig att jag inte längre förmår hålla ihop en historia. Stephen är ju några år yngre så förhoppningsvis är han tillräckligt klar i knoppen för att rycka in och rädda saken. 

Det finns dessutom en gemensam nämnare för Klas Östergrens två förläggare: både Karl Otto Bonnier och Stephen Farran-Lee är stora vin­entusiaster. 

– Jag tycker själv om vin men jag spelar i en gärdsgårdsserie jämfört med de där två. Trivs man med att äta och dricka ihop är det ett bra tecken. En bra förläggare ska ta ut sin författare på krogen med jämna mellanrum, och den biten sköter Stephen fläckfritt. 

Fast Farran-Lees betydelse ska inte förringas. Trots att Klas Östergren oftast vill bli lämnad ifred är förläggarens tillgänglighet en stor tillgång. 

– Det är ett långsamt, ensamt och tålmodigt arbete, det här. När jag vill få bekräftat att jag är på rätt spår skickar jag några sidor till Stephen. Jag har annars inte så många människor att prata med om det jag gör medan det ännu pågår. Jag är inte så fåfäng att jag högläser för min familj.

 

Toppförläggare som bytte förlag var, med Farran-Lees ord, unheard of fram tills Björn Linnell gick från Norstedts till Albert Bonniers förlag 1992. När Farran-Lee gjorde samma flytt ett drygt decennium senare väckte det fortfarande reaktioner. Numera händer det hela tiden. 2019 rekryterade Petter Stordalens nystartade Strawberry Publishing de främsta kommersiella förläggarna på Bonnier­ägda Forum, bland andra Anders Sjöqvist och Karin Linge Nordh. Något år senare köptes det nya förlaget, med personal, tillbaka av Bonniers från den coronakrisande norska hotellmagnaten. Snopet för förläggarna, som tvingades lomma hem till fadershuset; och turbulent för författarna. 

Polaris har alltså också värvat friskt. Förläggare och redaktörer, men också tunga författare som Lena Andersson och Elisabeth Åsbrink. Hur påverkar denna volatilitet relationen mellan förläggare och författare? Så lite som möjligt, om Stephen Farran-Lee får bestämma. Enligt honom är rörligheten inom bokbranschen också ett symptom på den tilltagande bestsellerismen. Förr gjorde bok­klubbarna, de fysiska bokhandlarnas starkare ställning och en mer omfattande recensionsverksamhet det möjligt för krävande litteratur att vara mainstream. I dag är komplexa och omfångsrika romaner av det slag Klas Östergren skriver ofta svårsålda. 

– Vill man säga fler saker än en på samma gång är det svårt. En sammansatt roman är svår att köra en hisspitch på. Sådana författare får kämpa väldigt mycket mer för sitt utrymme i dag, säger Stephen Farran-Lee. 

Hur väger du in kommersiella hänsyn? Vad skulle du säga om Klas Östergren presenterade en idé om en samling haikus på blindskrift?  

– Herregud, vi måste tjäna pengar men jag varken kan, får eller vill styra vad författaren vill göra. Det låter högtravande men så tycker jag faktiskt. Säg så här … jag är extra entusiastisk om idén är estetiskt och kommersiellt gångbar.

Litterära agenter är en annan faktor. Tidigare har dessa främst arbetat med utlandsförsäljning och TV- och filmrättigheter. I dag vill de vara författarens närmast förtrogna vad gäller ekonomi och karriärplaner. En agentur som Salomonsson Agency har vid flera tillfällen lyft över författare från Piratförlaget till Albert Bonniers. Och agenterna kräver inte sällan att få vara med även under manusdiskussionerna. Något Stephen ­Farran-Lee gör sitt yttersta för att undvika.

– Det råder en maktkamp mellan oss förläggare och agenterna om att vara författarnas första instans. Det finns agenter som insisterar på att vara med i textsamtal. Att sitta med sin författare och ha en agent där som ska komma med synpunkter lite från sidan … det är det värsta jag vet. Jag har hittills inte varit med om att de där samtalen fungerat bra. De handlar ju om att få författaren att själv formulera sina tveksamheter.

Klas Östergren:

– Agenter befattar sig fortfarande främst med utland och min litteratur är inte så lättsåld internationellt. Då ska det helst kunna omvandlas till pang-pang för TV. Och att ha agenter på hemma­plan som spelar ut förlagen mot varandra i syfte att trissa upp förskott, det är jag inte så intresserad av.

Relationen mellan författare och förläggare är ändå mer affärsmässig i dag, konstaterar Stephen Farran-Lee: 

– Förhållandet har blivit mer nervöst. Författarna kan ju inte lita på att vi blir kvar. Ola Larsmo sa till mig: »Förhållandet mellan författare och förläggare är ojämlikt, det måste du komma ihåg.« Det är deras rykte som står på spel, deras försörjning, deras framtid. Det där måste man vara ödmjuk inför, särskilt som jag är den av oss som har fast lön. Man måste vara ett stöd. 

 

Folkligt, festligt och fullsatt. Ord som definitivt inte bör användas för att beskriva 2020 års digitala bokmässa. Inte en räkmacka eller en bib så långt ögat kan nå. Grått och regnigt är det också. Klas Östergren, stilig i svart kavaj över ljusblå skjorta, röker en cigarett utanför Fotografiska i väntan på sin förläggare. 

– Så jävla trist det här. Pandemiskiten. 

Han ska snart in för att spela in ett samtal med kollegan Majgull Axelsson. Författaren, som tagit sig till Stockholm enkom för ändamålet, är måttligt taggad. Men när Stephen dyker upp blir stämningen genast uppsluppen och kärvänlig. Klas kallar sin förläggare »Stevie«, och kallas »Klabbe« tillbaka. 

– Du har lite snor där, säger Klas varpå Stephen far in för att jaga rätt på en näsduk. 

När han kommer ut igen informerar han om att Majgull Axelsson har glömt sin hörapparat hemma. Klas kommer att behöva tala HÖGT. 

Troligtvis utgör framförandet av denna information dagens viktigaste insats. 

– Hitta hit gör jag ju och prata kan jag göra själv, men Stephen gör det här uthärdligt, förklarar Klas Östergren innan han försvinner in i Fotografiskas innandöme. 

 

Några hundra meter därifrån återvänder Ordfronts marknadschef Jenny Bjarnar och författaren Jonathan Jeppsson till förlagets lokaler vid Mosebacke torg på Söders höjder. De har också samtalat på den digitala mässan. I dörren möter de förlagschefen, den gänglige och hästsvansprydde Pelle Andersson. 

– Någon från förlaget följer med våra författare till varje programpunkt, precis som när det är riktig mässa, förklarar han. 

Dagen därpå ska Pelle Andersson eskortera Bob Hansson till ett samtal arrangerat av Expressen. Han är mest med som förkläde, eller, ja, vän. 

– Det är lite Ordfronts grej att vara författarnas förtrogne. Större förlag kör med pengar och champagne. Vi bygger vänskapsband istället, säger Pelle Andersson. 

En hårdnande bokbransch har fått Ordfronts VD, förlagschef och förläggare Pelle Andersson att leta efter färdiga författarskap. »Man vill ha så lite jobb som möjligt, det gäller för alla förlag.«

Andersson är inte rädd för att hugga i. Det kan handla om att skaffa en smörgås åt en plötsligt skakhungrig författare eller att bära ett elpiano som en läsare bad skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist att signera. Vad förläggarrollen faktiskt innebär har klarnat det senaste halvåret. Corona har inneburit inställda releasefester, och mindre ståhej i media. 

– Man har förlorat en stor del av den glädje det innebär att komma ut med en bok. Alla offentliga tillställningar som bekräftar för en författare att det verkligen har hänt: »Wow, min bok har kommit ut!«. För debutanter blir det extra tråkigt. Ingen glädje, ingen fest.

Pelle Andersson har kompenserat genom att bjuda ut sina författare på krogen, för att fira. Ordfront arrangerade också, i samarbete med UR, en heldag tidigare i höstas där förlagets bokaktuella författare fick prata av sig på scen. 

Pelle Andersson visar in på kontoret. Dignande bokhyllor ovanför skrivbordet. En utskrift av en DN-artikel om ljudboksbråk på Bonniers, med det smått oförglömliga citatet: »Nobelpristagare underpresterar digitalt«.

 Medmänniskosidan av jobbet är trots allt ingen nyhet, förklarar Pelle Andersson. 

– Det handlar jämt om att bemöta olika sorters oro. Någon oroar sig för ett bokomslag, någon annan av att boken kommer att leda till att han eller hon blir jagad av nazister. 

Det handlar om relationsvård, om att förebygga flykt. Ordfront definieras mer eller mindre av ett författaravhopp. Guldkalven Henning ­Mankell, som under många år bar förlaget ekonomiskt, beslutade sig 2001 för att tillsammans med sin förläggare bryta sig loss och bilda ­Leopard förlag. 

Annars är just solidariteten med förlagets patos en av anledningarna till att många författare, även stora namn, väljer Ordfront. Företaget har en tydlig profilering mot radikal litteratur. 

För att försäkra sig om att dagens guldkalvar ska stanna, tecknar Ordfront allt oftare flerbokskontrakt. Ordfront har till exempel treboks­avtal med deckarduon bakom pseudonymen Eric Axl Sund och succédebutanten Johan Brännström. Även historikern Dick Harrison är ­uppbunden. 

Pelle Andersson vet av erfarenhet hur viktigt det är med tät kontakt. Som ung författare fick han, på 1990-talet, en mentor i sin Bonniers­förläggare Hans Isaksson. Andersson uppmanades att skriva in en begravningsscen i debut­romanen, en komplettering som, med Pelle Anderssons egna ord, gjorde boken »förbannat mycket bättre«. Som förläggare har han själv föreslagit ändringar, rockader som har gjort böcker bättre. Ibland nöjer han sig med att bjuda motstånd, agerar lite avmätt, för att ge författaren den gnista som behövs för att göra ett ­mästerverk av något habilt. 

– Ofta låter författaren bli att hörsamma mina synpunkter, men den omarbetade text som kommer är ändå ett rejält lyft. 

Att kontinuerligt bolla text, med etappvisa leveranser, är ett dyrt sätt att jobba. 

– Men hellre det än att låta författaren skriva på och sedan ställas inför fullbordat faktum. Att ta emot en färdig roman som man inte vill ha, det kostar på att rädda den situationen. 

Hur involverad är du som förläggare?

– Jag kan vara tydlig med vad som saknas, och precis som Hans Isaksson, konkret efterfråga något. Jag säger sällan: »Skriv så här!« – det ­spånar jag hellre fram tillsammans med för­fattaren – men det har hänt att jag tagit mig ­friheten att själv skriva en passage, för att låta förstå hur jag tänker att det skulle kunna se ut.

Trots förebyggande åtgärder tar det ibland ändå slut med en författare. På Ordfront har det skett av olika skäl. Ibland har författaren initierat uppbrottet, ibland förlaget.

– Ett förhållande mellan författare och förläggare kan bli som ett dåligt äktenskap. En relation som har varit bra kan bli dålig bortom räddning. Då kan det vara bättre att författaren går till ett annat förlag. Man måste inte vara vänner, men det måste finnas förutsättningar för en bra arbetsrelation. Kan man inte prata öppet om vad det är författaren vill uträtta, ja, då kraschar relationen. 

– Om böckerna inte riktigt fungerar och jag inte kan sätta fingret på varför, då kan förhållandet också förgiftas. När vi tackar nej ska det ju handla om brister i manuset, inte om att en fantastisk text förväntas sälja dåligt. Vi är uthålliga. Men det är klart: en författare som säljer 1 500 ex fem böcker i rad, då går det inte. 

Symbiosen är skör. När deckarförfattaren Carin Gerhardsen plötsligt gick över till Norstedts för några år sedan, utan att Ordfront fick chansen att matcha budet, liknade Pelle Andersson författarens agent på Nordin Agency vid Mino Raiola, fotbollsagenten som är ökänd för att tvinga fram lika konflikt- som pengafyllda flyttar, inte minst åt sin stjärnklient Zlatan Ibrahimović. 

– Sådant händer, säger Pelle Andersson. Men jag vill helst inte få reda på det genom att läsa om det i tidningen. 

Artikeln publicerades i Skriva #5 2020 (19 oktober 2020) och är skriven av .