Hitta ditt eget skratt

Att »skämta bort« något är ett klassiskt sätt att slippa visa sina känslor. Men om du vill ­skriva roligt måste du tvärtom visa upp din egen ­sårbarhet – och din egen humor. Författaren, radioprofilen och humorklubbs­arrangören Maria Maunsbach visar hur du gräver i ditt innersta, och har roligt under tiden.

När jag var barn åkte jag i många år på frireligiösa bandcamps på en folkhögskola i Glimåkra, Skåne. Lägret var på sommarlovet, det kostade nästan ingenting och jag åkte med min bästa kompis. Perfekt för våra frånskilda morsor – en veckas välförtjänt lugn och ro.

Den första sommaren var jag elva, och under den veckan inträffade en händelse som jag under större delen av min uppväxt absolut inte vågade prata om. Jag skämdes för mycket. Det gjorde för ont. Jag ville inte bli utskrattad igen. Och inuti i mig fanns en skräck, en övertygelse om att om någon fick veta skulle det hela bara bli ännu mer plågsamt och skamfyllt.

Så här var det: en av kvällarna delades de hundra barnen upp i lag. Vi skulle tävla mot varandra genom att genomföra diverse olika uppdrag. En station var »gissa bibelordet«. Jag, hedningen, döpt i Svenska kyrkan men högst ovetande om allt religiöst, kunde inte ett enda – men de övriga barnen kunde alla, de behövde bara höra inledningen på »så älskade Gud världen …« för att skrika »JOHANNES 3:16«. En annan station var den som jag för evigt ska komma ihåg. Låt oss kalla den för en försmak av skärselden.

På en trappavsats stod en mugg och en ung kille som jobbade på lägret som ledare. Han höll en femkrona i handen. Uppdraget var att man skulle ta femkronan, spänna fast den mellan skinkorna och sedan sätta sig på huk och släppa ner myntet i muggen. Först när alla hade klarat av det, på tid, skulle gruppen godkännas och få gå vidare till korvgrillningen som var kvällens stora avslutning och fest.

Jag hade på mig ett par ruskigt fula grå manchesterbyxor och hade ännu inte begripit hur sätesmuskulaturen fungerar. Jag oroade mig för hur jag skulle få femkronan att fastna, det var det jag såg som mitt enda problem. Jag ville inte stå där, inför alla de andra barnen, inkapabel att få femkronan att bli kvar mellan mina skinkor.

När det var min tur tryckte jag således in myntet så långt jag bara kunde, långt in i röven för att tala klarspråk. Det gick jättebra. Men när jag sedan hukade mig ner över muggen hände ingenting. Femkronan satt fast mellan skinkorna. Jag hukade mer och mer, paniken skenade, jag hade inte längre en tanke på att myntet skulle landa i muggen, jag ville bara bort. Till slut var jag tvungen att skaka på rumpan, som en våt hund, för att myntet skulle falla till marken.

Annons

Ledaren skrattade, de övriga barnen – som jag inte kände – skrattade. Det första försiktiga fnissandet växte till ett dånande asgarv. De skrattade rått och länge.

Herregud, så jag skämdes.

Till råga på allt: jag var ett tjockt barn. Det gjorde förstås det hela värre. Fysiska fadäser förstärks av en stor kroppshydda. Resten av veckan var jag tjockisen som hade tryckt upp en femkrona i röven och inte fått ut den, det var en stämpel som jag inte blev av med. Som jag, helt ärligt, lever med än i dag. Det är en skärva i min identitet som jag för alltid kommer att bära med mig.

Samtidigt är det en historia som innehåller flera komponenter som jag tycker är viktiga för att något ska bli roligt. Den är sorglig och dråplig, den gör ont och den är genant för mig att berätta – det suger fortfarande till i magen av skam när jag överhuvudtaget tänker på känslan av ett mynt i rumpan. Men, man kan inte värja sig inför det faktum att det är roligt med ett mynt som fastnar mellan skinkorna på en elvaåring under ett frireligiöst musikläger.

Åh, just det! Den lilla detaljen tillför ytterligare en dimension. Att pengar i stjärtenscenen utspelar sig i en frireligiös kontext förvandlar en ganska rolig historia till en jätterolig historia. Går det att förklara varför frireligiositeten gör den extra rolig? Javisst, inga problem. Men det vill jag inte. Vissa saker måste få vara utan att man rotar i dem. Vilket leder fram till mitt första tips.

UTGÅ FRÅN DIN EGEN HUMOR

Att det finns olika sorters rolighet är ett faktum de flesta av oss är bekanta med, liksom att humor är något högst personligt. Dessutom fungerar humor identitetsskapande, du känner tillhörighet med den grupp som delar din humor (gillar du Grotesco eller Stefan & Krister, eller skrattar du åt amerikanska komiker, eller tycker du att humor gör sig bäst om det är en statlig teater som tar sig an den?).

Samma premisser gäller för humor i text. Det blir svårt och falskt om du skrattar åt Brecht men vill skriva för Stefan & Kristers stora publik. Således är det främsta och viktigaste tipset när det gäller att skriva roligt följande: skratta åt dina egna skämt.

Om inte du skrattar, kommer ingen annan att göra det heller. Humor ska inte skrivas utåt. För att förtydliga, du ska inte ställa dig frågan: »Vad tycker mina läsare är roligt?« Du ska fråga dig själv: »Vad tycker jag är roligt?« Där, i det egenupplevda och egentänkta, uppstår humor och genialitet. Om det du försöker skriva blir för generellt, om du använder slitna bilder av komik – någon som halkar på ett bananskal, eller den hemlige älskaren i garderoben – blir din text klichéfylld snarare än rolig.

Annons

OFFRA ALLT SOM OFFRAS KAN

Humor kräver också att någon eller något sätts på spel, att du offrar något. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att du delar med dig av något hemligt, att du använder dig av ett jag som är du och berättar om sådant som du själv varit med om, men det måste vara något som får dig att överväga om du verkligen kan skriva det som du håller på att skriva.

Att offra något i skrivandet är att röra sig mot det innerstas gränser, vilka de är vet du bara själv – och det är bara du som vet när du nått fram – men du kommer att känna när du närmar dig. När det knyter sig i magen och det känns omöjligt att skriva vidare, när du skäms, rodnar och känner att du har gått för långt – då är du på god väg, och ska därifrån gå längre. Det är alltid bättre att dra upp texten så mycket man bara orkar, för att sedan dra ner den. Det är lättare att sänka volymen än höja den.

Men om ett offer inte är att berätta om sådant som är definitionsmässigt sant, vad kan det då vara? Ja, ponera att du som författare fokuserar på en vuxen kvinna som samlar på Barbiedockor. Inget fel med ett sådant samlande, givetvis – men låt oss erkänna att i detta finns förmodligen:

1) mängder av specialkunskap om Barbiedockor och kulturen kring dockorna som mycket få andra människor har.

2) en medvetenhet om att det inte är helt »comme-il-faut« att vuxna kvinnor lägger en stor del av sin fritid på dockor.

För att offra något ska du in och rota i dina erfarenheter av punkt 1; i särintressen, passioner, drivkrafter, personlighetsdrag och hang-ups. Ju mer de skaver mot omvärlden och/eller personens egen självbild, desto bättre. Just där hittar du det som krävs för att något ska kunna bli litterärt intressant och i förlängningen roligt.

Det som oftast står i vägen för att en författare ska nyttja sina 1-punkter är punkt 2. Lyssna därför när jag säger: alla har vi diverse »Barbiedocksamlingar«,  och en stor del av jobbet är att ta sig förbi punkt 2, överjaget, och skriva om det som känns blottande.

När jag till slut, efter många år, började berätta om femkronan i röven möttes jag av skratt, medlidande, intimitet och en känsla av närhet. Historien om femkronan fick människor att tycka om mig mer, inte mindre. Och jag fick uppleva det som är humorns stora dragningskraft: de skrattade med mig, inte åt mig.

VÄLJ DITT SKRIVSÄTT

Tänk på vilken sorts humor du vill skriva, och hur mycket den ska dominera din text. Det finns flera sätt att vara rolig på. Välj ett av dem! Det är svårt att blanda stilar, och det gör ofta läsaren förvirrad.

För att förtydliga: två huvudfåror med roliga böcker är skrönan – i den genren har vi Fritiof Nilsson Piraten (Bombi Bitt och jag), Torgny Lindgren (Pölsan) och den mer moderne Jonas Jonasson (Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann) – respektive den mindre väldefinierade genre som man kan kalla för samtidskommenterande och ironisk. Här möter vi författare som Lena Andersson (Egenmäktigt förfarande) och Johanna Frid (Nora eller Brinn Oslo brinn).

Skrönan bygger på en rolig handling. Det händer otippade saker och det är i bokens händelser, det oväntade som läsaren inte kan förutspå, som skojet uppstår.

I den samtidskommenterande genren ligger humorn i det motsatta: läsaren roas av att hon vet exakt vad som ska hända. Det är blicken, tankarna och hur författaren ser på fenomen som vi alla känner igen och kan relatera till, som utlöser våra skratt.

Skrönan blir skojig i sin orimlighet: »Haha, det där kan ju inte hända!« Samtidsromanen blir rolig tack vare sin rimlighet: »Det där har hänt mig också, fy fan vad jag känner igen mig.«

TÄNK PÅ TEMPOT

När du hittat dina privata smärtpunkter, offrat och bestämt dig för tillvägagångssätt kan du gå vidare till det praktiska skrivandet.

Sällan har någon euforiskt utbrustit: »Åh, jag var på en så rolig föreställning, den harvade på i samma tempo rakt igenom.« Om tempot i din text är monotont blir det svårare för läsaren att fokusera på innehållet, sjunka in i texten och i förlängningen känna något för den. Det blir dessutom svårare att använda sig av tekniska grepp för att förstärka det roliga.

Dessa tekniska grepp är exempelvis: den plötsliga överraskningen/vändningen, cliffhangers (vanligt förekommande i deckare) och »kalabalik uppstår« (angående det sistnämnda: i ett förhållandevis jämnt flöde av händelser och känslor infinner sig kalabaliken när skeendena blir fler och fler, känslorna större och större – texten rusar framåt).

                  

Roliga svenska böcker

Tid för kärlek av Ulf Lundell

En diktsamling fylld av högt och lågt, det är pang på med pattar, kärlek och Österlen. Det är svårt, för mig åtminstone, att låta bli att skratta av igenkänning åt hur patetiskt det kan kännas att vara i trettioårsåldern.

Oscar Levertins vänner av Martina Montelius

Det är inte bara språkets raska tempo och stora spännvidd som gör boken rolig. Det är även saker som att huvudpersonen Boel trängtar efter en kennelinnehavare, Margareta, som hon träffade under en uttråkad gruppsexsession. Det är skojigt, för det känns märkligt nog sant.

Semester med Sven av Thomas Tidholm

En hemlig agent på vift i de norrländska skogarna – bara det en rolig premiss. Och så språket, det lakoniska. Såhär: »Vi var inte så glada. Vi kunde ha varit gladare. Det var tråkigt att inte allting var underbart.«

Loranga, Masarin och Dartanjang av Barbro Lindgren

De spelar hockey med ruttna apelsiner och det finns en tiger, bara det räcker långt. Och så igenkänningen igen: boken påminner oerhört mycket om min egen barndom.

Tage Danielssons Paket av Tage Danielsson

Allvar, humor, finess och ömsinthet. Allt på samma gång.

En försvårande faktor är att humor sällan konsumeras på papper. När vi vill skratta vänder vi oss till stand up-scenen, komediserierna och de roliga poddarna – det är genom skådespelare och komiker vi känner humorn. Utan att behöva tänka efter tror jag många av oss skulle kunna förklara hur ett sceniskt skämt framförs (anslag, uppbyggnad, punch-line, avrundning), men humor fungerar inte på samma sätt i text. Du har inte röst eller kropp att jobba med, och det är svårare att styra en läsare än en lyssnare. En punchline i ett talat skämt gör sig bäst om den kommer i precis rätt tid – en skicklig komiker kan känna av sin publik, sig själv, och veta exakt när hen ska leverera sin punchline. Detta är strängt taget omöjligt att få till som författare. Din läsare läser som den läser – den kanske till och med pausar mitt i – och det är därför sällan man kan använda samma teknik i text som på scen. Men även skriven text har tekniker för att hantera tempo, tajming och textuppbyggnad. Till exempel:

1) Växla mellan korta och långa scener. Allt som händer är inte lika viktigt och därför, om det ska bli skoj, bör inte varenda liten detalj nagelfaras. (Om det inte är just det som är själva skojet, förstås. I så fall säger jag tvärtom: nagelfar detaljerna så på djupet att du blir trött på dig själv.) Låt vissa scener veckla ut sig och andra kondenseras. Spräng in en kort scen mellan flera långa och den blir genast oerhört effektfull. Kontrasten får läsaren att lägga märke till den korta scenen lite extra, och du kan använda det korta för att trycka på något som du tycker är extra roligt.

2) Tänk på interpunktionen. Vad händer med din text om du jobbar med många korta meningar? Kanske blir den hård. Kantig. Eller rapp. Tuffare. Men svårare. Mest när det gäller tonen. Hur något sägs. Vad händer med en mening som lever med hjälp av kommatecken? Är den mer som en strilande å genom ett sommarlandskap, någonstans i Skåne, kanske nordvästra, kring Ängelholm, åh, så vackert det är där, det är en ljuvlig plats. Och vad tillför utropstecknet? Visst är det frejdigt! Glädjefullt! Eller ilsket? Ja! Definitivt ilsket, om man vill att det ska vara det!

Skiljetecken spelar roll, och de styr din läsares känslor. Men se upp: man tenderar att gå loss på utropstecken när man skriver roligt, för att liksom verkligen! Visa! Att nu! Är! Det! Skoj! Det kan bli för mycket. Det kan också kännas lockande att förstärka sin rolighet med versaler, för om det STÅR I STORA BOKSTÄVER ÄR DET JU ROLIGARE. Det stämmer sällan, även om det kan funka ibland.

3) Det är lätt att tänka att humor ska vara slängig, liksom fångad i stunden. Men humor i text kräver tvärtom att du är väldigt medveten om tidsplan, introduktionen av olika karaktärer och så vidare. Du måste veta vad du gör, och varför. Om något – språket, berättelsen eller förutsättningarna – haltar i texten blir humorn det första som tar stryk. Ingen har utrymme att skratta om hen kämpar med förståelsen av texten.

VEM SKA VARA ROLIG?

Du kan vara språkligt rolig, eller rolig via dina karaktärer. Vissa författares humor flyger över huvudet på karaktärerna och riktar sig mot läsaren av boken. Det pågår alltså ett samspel inte bara mellan läsaren och karaktärerna i boken, utan även mellan författaren och läsaren – man kan säga att det tillkommer ett plan som karaktärerna inte känner till. Ungefär som vuxendimensionen i en barnfilm, den humor som riktar sig mot föräldrarna för att de ska stå ut med det övriga (tänk Sunes sommar, mycket av Rudolfs trams är riktat mot vuxna, men är inget som barn förstår).

Det sättet att vara rolig på kallar jag för »rolig inuti språket«. Det är inte ordvitsar, men definitivt ordlekar (exempelvis Amanda Svensson bemästrar greppet till fullo). Det här är rolighet för dem som tycker om att »vända och vrida på språket«, som längtar efter det finurliga, som känner sig tillfreds först när de kommit på något riktigt fiffigt. För att konkretisera på ett nästintill barnsligt sätt: det är humor som uppstår när man leker med att »kön« och »kör« kan betyda helt olika saker, beroende på hur man placerar dem i texten.

Är du inte en virtuos i de språkliga lekarna spelar det ingen roll, det går alldeles utmärkt att vara rolig via sina karaktärer istället. Att hitta det specifika i människorna man skildrar, och skänka dem distinkta röster och sätt att uttrycka sig på, är ett mycket effektivt grepp för att skriva komik. Här kan exempelvis det dialektala nämnas som ett klassiskt sätt att skriva roligt (jodå, det blir skojigt med en skåning som säger: »Jau jau, e du dum ellår.«)

Och, givetvis: tillbaka till »Barbiesamlingen«. Karaktärer blir aldrig roliga, eller ens mänskliga, om de inte har sina egenheter.

GE UPP

När du skrivit ditt humoristiska epos måste du acceptera att du inte kan kontrollera hur det tas emot. Kanske har du skrivit roligt, kanske har du inte det. Detta på grund av den bistra sanningen: det är i läsaren humorn finns, det är läsaren som bestämmer vad som är roligt, och om något är roligt. Du som författare kan endast försöka guida så gott det går på vägen, samt försöka bemästra den svåra uppgiften att ha full kontroll över din text, inte bara innehållsmässigt utan också känslomässigt.

Och kom ihåg, alla aspirerande humorister där ute: man har aldrig roligare än vad man gör sig!

Rekommenderas för dig