När jag var barn åkte jag i många år på frireligiösa bandcamps på en folkhögskola i Glimåkra, Skåne. Lägret var på sommarlovet, det kostade nästan ingenting och jag åkte med min bästa kompis. Perfekt för våra frånskilda morsor – en veckas välförtjänt lugn och ro.

Den första sommaren var jag elva, och under den veckan inträffade en händelse som jag under större delen av min uppväxt absolut inte vågade prata om. Jag skämdes för mycket. Det gjorde för ont. Jag ville inte bli utskrattad igen. Och inuti i mig fanns en skräck, en övertygelse om att om någon fick veta skulle det hela bara bli ännu mer plågsamt och skamfyllt.

Så här var det: en av kvällarna delades de hundra barnen upp i lag. Vi skulle tävla mot varandra genom att genomföra diverse olika uppdrag. En station var »gissa bibelordet«. Jag, hedningen, döpt i Svenska kyrkan men högst ovetande om allt religiöst, kunde inte ett enda – men de övriga barnen kunde alla, de behövde bara höra inledningen på »så älskade Gud världen …« för att skrika »JOHANNES 3:16«. En annan station var den som jag för evigt ska komma ihåg. Låt oss kalla den för en försmak av skärselden.