Den absoluta majoriteten berättelser vi möter – romaner, filmer, TV-serier och reportage – följer mer eller mindre medvetet samma dramaturgi. Det är ingen slump. Redan 300 år före Kristus skrev Aristoteles sin klassiska verslära Om diktkonsten – ett urverk för hur en berättelse bäst byggs upp. Principerna som den grekiske filosofen formulerade utgör fortfarande kärnan i dagens dramaturgiska modeller. Dramaturgi är teoribildningen kring hur en berättelse är strukturerad, eller mer konkret: konsten att berätta på ett sätt som fångar dina läsare. I dag finns en uppsjö av dramaturgiska modeller och kurvor, en rad framstående manusdoktorer med egna läror och ett helt hav av dramaturgiböcker att fördjupa sig i. Men de allra flesta utgår från samma grundprinciper – den antika dramaturgin.
Modellen bygger på Aristoteles tre akter – en början, en mitt och ett slut. Berättelsen följer en kurva med ett antal fasta beståndsdelar som i sin tur skapar olika intensitet i berättelsen. Anslag, fördjupning, vändpunkter och klimax med mera har sina respektive platser i kronologin (du kan närstudera kurvan på nästa sida).
Vissa anser att dramaturgiska verktyg främst hör genrelitteraturen till och avfärdar detta sätt att berätta som mekaniskt eller konstruerat. De har en poäng: en berättelse kan inte bara skrivas fram enligt ett recept, utan känsla eller skrivlust – då blir det styltigt och själlöst. Med gestaltning och språk kan du kamouflera dina vändpunkter, se till att de gör sitt jobb utan att synas, även när du arbetar med någonting mer språkdrivet eller litterärt.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
