Foto: Helén Karlsson

Idén som blev en bok: Anna Fredriksson

Hur fick du idén till Lyckostigen?

– Det var egentligen en kombination av flera olika idéer, och så brukar det funka för mig. I det här fallet hade jag gått och funderat en del på styvfamiljer. Jag är inte själv uppvuxen med skilda föräldrar men har ju jättemånga vänner som är det, och det var ett ämne som intresserade mig. Och dessutom hade jag en känsla av att jag ville skildra klass och klassresor. Och så föddes idén: jag skulle skriva om en styvfamilj där det uppstår en krock i klasskillnader. Två personer blir ihop, och det finns barn med i bilden, och en annan förälder som man ska försöka få ihop sitt liv med. Men vad händer om de inte har samma bakgrund? Jag tror att det där är ganska vanligt i verkligheten men tycker inte att det är så många som har skildrat det förut.

Idé

En allmän nyfikenhet på styvfamiljer.

Resultat

Lyckostigen

Så du börjar med något tema som du tycker är intressant och bygger idén utifrån det?

– Ja, och när jag går och grunnar på det där så kommer det oftast flygande ytterligare idéer någon helt annanstans ifrån. I det här fallet såg jag på TV4:s Nyhetsmorgon om en sociolog som hade skrivit en avhandling om folk som vunnit på lotto. Hon hade gjort jättemånga intervjuer och kommit fram till att storvinnare oftast inte alls blir särskilt lyckliga, förutom en stund precis i början. Tvärtom blir det ofta ganska jobbigt och ångestladdat. Det där tyckte jag lät jättespännande, så det bakade jag in i min historia. En av huvudpersonerna vinner en massa pengar och bestämmer sig för att köpa en lägenhet i samma hus som hennes före detta man bor i tillsammans med sin nya fru. Det leder till en ganska ovanlig styvfamilj, och en ganska drastisk historia där samtliga personernas liv vänds upp och ner på grund av den här vinsten.

Annons

När du väl har den här idén i grova drag, hur går du vidare och bygger själva historien?

– Jag har min bakgrund inom film och tv och gillar att berätta en story som har en tydlig framåtrörelse. Numer sitter också själva dramaturgin i ryggmärgen – jag känner liksom instinktivt vad som är början, mitten och slutet. Och jag har någon sorts koll på vad som ska hända och när. Vilken idé jag än jobbar med är det också viktigt att den har en tydlig hook i början, som hakar fast läsarna och får dem att vilja veta hur det ska gå. Men sedan jobbar jag vidare på flera fronter samtidigt. Dels handlar det om karaktärerna, att komma på vilka människor som på bästa sätt kan berätta om just det här temat. Och dels handlar det om att utveckla hela historien, alltså själva handlingen. Jag jobbar parallellt med de två bitarna hela vägen.

Hur vet du att du har en idé som faktiskt håller för en hel roman?

– Det handlar mycket om att det finns en stark grundkonflikt. Om den konflikten är intressant och engagerar mig så vet jag också att den kommer att kunna generera scener och situationer som jag tycker är spännande. Sedan kan jag ju köra fast ändå. Någonstans mitt i boken brukar jag hamna i ett läge där jag känner att: varför valde jag den här idén? Hur ska jag kunna komma vidare här? Men har jag verkligen gått igång på idén från början, och känt att den är värd att utforska, ja då vet jag ändå på något sätt att det ska gå. Det är ungefär som med en karaktär, om den är platt blir den ju bara tråkig. Och om en idé är klichémässig, eller något som man redan sett så många gånger att den inte kan utvecklas mer, ja då blir den ju inte så intressant att berätta om. Det där är också viktigt för mig: att hitta något som jag inte tycker att det berättats så mycket om tidigare.