»Skrivande kvalificerar sig inte som vintersport«

Den här veckan är det sportlov hos oss i Göteborg.

Medan höstlovet länge var så diffust att regeringen 2016, efter påtryckningar från Läsrörelsen, lät döpa om det till läslov för att skänka lovet en tydligare funktion (är det inte något underbart svenskt byråkratiskt över behovet av att definiera en ledighets syfte?) har sportlovet tydliga ramar. Det råder ingen tvekan om vad det är till för. Nämligen: sport.

Och eftersom lovet förlagts till vintern är det underförstått att specifikt vintersport är den förväntade aktiviteten. I kravbilden ingår snö och/eller is, ullunderställ, outdoorkläder (outdoor betyder utomhus på svenska), otympliga skodon som ska surras och spännas fast på fötterna, snor som inte går att torka bort på ett värdigt sätt med outdoor-vantar, gråtande barn, varm saft och takbox.

Det vill säga: skrivande kvalificerar sig inte som vintersport. Och chansen att regeringen kommer att förvandla sportlovet till ett skrivlov är minimal. Betyder detta att du – oavsett om du just nu har, eller snart ska ha sportlov – inte får skriva medan det pågår?

Här vill jag uppmana till en stillsam revolt. Om du inte älskar vintersport, tycker jag att du ska slänga skidstavarna åt skogen och fatta pennan istället.

Den kostsammaste semestervecka vi haft var sportlovet 2020. Vi åkte till Jämtland där våra bästa vänner bor och hyrde gemensamt en stuga i Åre. Våra barn var fem respektive ett och ett halvt år. Stugan var pissdyr. Liftkorten likaså. Min son blev sjuk och låg däckad i feber. Jag ramlade i en svart backe och drog till en sena i knät. På morgnarna låg jag inknödd i en underslaf med en glödhet unge på vänsterarmen och högerbenet i högläge, och kände tusenlapparna ticka med varje förlorat åk. Medan övriga sex personer bråkade sig ut ur stugan med farligt höga kortisolnivåer.

Jag har haft bättre skidsemestrar, en i Branäs för några år sedan till exempel, men det jag tycker bäst om med att åka skidor är när skidåkningen, denna otympliga helvetessyssla, är avklarad och man får gå in i stugan, duscha och basta och äta något kolhydratstint. Mina bästa minnen från Branäs är när alla hade somnat och jag satt ensam framför brasan, läste Cormac McCarthys Vägen och drack rödvin.

Den här sportlovshelgen tillbringar min familj och jag inte i fjällen utan i vår 1800-talsstuga i Dalsland. Vi ska måla pärlsponten i hallen med linoljefärg. Tälja, elda och basta. Jag har packat med en chokladask och köpt akvarellpapper och vattenfärger till barnen. Jag tänker att jag ska njuta varje dag av att slippa utöva vintersport.

Och så ska jag skriva lite. Inget jobbrelaterat. Bara lustdrivet.

Det kanske blir toppen. Det kanske går åt skogen? Men om det blir så att vi sitter fem människor i en stuga i slaskregn och surar och ettåringen fastnar i en råttfälla och de stora bara vill spela Nintendo istället för att tälja, så har jag i alla fall gett mina barn det finaste jag kan ge dem.

Ett taskig barndom att skildra i en roman.

Veckans …

… kokande groda

Petter Larsson på Aftonbladet tecknar en dyster bild av en osynlig kulturkris: » Vi vänjer oss som kokande grodor vid ett samhälle där konst och kultur helt trängs undan av soldater, poliser och skattesänkningar.« Som exempel tar han Bokdagar i Dalsland, som hyllats av författare och en växande publik men nu tampas med strypta anslag. Statliga Kulturrådet har skurit bort 150 000kronor från sitt bidrag, från Åmåls kommun får Bokdagar 50 000 kronor mindre och dessutom nyper kommunen bort en hyressubvention på över 80 000 kronor. Det illustrerar hur vardagen ter sig för många som arbetar med kultur, och är tyvärr också anledningen till att det inte blir något Skrivaspår på Bokdagar i sommar – trots att vårt program på skafferiscenen i Åmåls hamn var uppskattat av publik, arrangör och inte minst av Tobias och mig. Vi hoppas på återkomst i framtiden.

För övrigt har jag aldrig fått så många fina reaktioner på ett fredagsbrev som när jag skrev om de ständiga attackerna på kulturarbetare. Så många av er mejlade mig och berättade om hur det är att arbeta med kultur i Sverige år 2024, och läsaren Mats slog huvudet på spiken när han konstaterade att människor som ger sig på kulturen »vet priset på allt och värdet på inget«.

… uppmaning

Bokdagar i Dalsland och en rad andra litteraturevenemang finns trots allt kvar, och är det någon gång du ska stötta dem så är det nu. Vi har därför sammanställt en guide till svenska litteraturfestivaler, geografiskt sorterade. Ta tillfället att marinera dig i litteratur och författarsamtal där och när det passar dig. Många festivaler har också bokbord eller andra exponeringsmöjligheter för exempelvis lokala författare, egenutgivare eller författare inom den genre som festivalen lyfter fram.

Mejla gärna redaktion@tidningenskriva.se om festivaler som saknas, så uppdaterar vi. Årligen återkommande, minst en heldag och inte totallokal profil är kriterierna som gäller.

… efterlysning

Det Skrivaspår vi satte samman till Bokdagar – ett matigt halvdagsprogram med fokus på skrivandets hantverk – upprepar vi gärna på andra bokevent. Innehållet kan förstås anpassas utifrån förutsättningarna.

Om du arrangerar ett litterärt evenemang och önskar skrivfokus på programmet, mejla oss då på redaktion@tidningenskriva.se så kan vi prata vidare.

… sorg

Jag blev så oväntat ledsen över att Oceana Vattenvärld, som skulle stått klart till sommaren, eldhärjades i måndags. Det otvetydigt mest sorgliga är förstås att en person ännu saknas, och att ett antal människor skadats. Men på ett sätt jag inte var beredd på gjorde det mig också ledsen att detta nästan färdiga, och vad det verkar fantastiska, badhus gått om intet. Som göteborgare har jag en speciell relation till Liseberg och när jag häromveckan bodde på nybyggda Liseberg Grand Curiosa Hotel – granne med Oceana – tyckte jag inte bara om att allting kändes så custom made och kreativt konstruerat, utan gillade också att hela konceptet utgår ifrån ett narrativ: »Vad händer när en äventyrlig själ möter ett passionerat affärssnille? Saker upptäcks, uppfinns och utforskas. Och magi skapas.«

Nu har Oceana brunnit ned och Göteborgs-Postens kulturchef Johan Hilton beskriver fint varför det känns så eländigt.

… tidningsmakeri

Korrade nästa nummers »Trimma din text«, där Therése Granwald hade läst en välskriven, oerhört läskig och i mitt tycke rent äcklig skräckscen ur ett barnboksmanus för slukaråldern. Föreställ er bara: en liten smutsig varelse som ljudligt tuggar på en avsliten fingernagel. Hu!

Granwalds tankar om denna text får du ta del av i Skriva 2-2024, som finns ute i början av april.

… kärleksskildring

Alla hjärtans dag i onsdags, och jag försökte komma på vilken roman om kärlek jag tycker bäst om. Nikes bok, kom jag fram till. Agnes Lidbeck sa, när jag porträtterade henne, att denna tegelsten rymmer allt hon lärt sig om kärlek.

… vintersportskildring

Ingen aning, är mitt ärliga svar, men Tobias tycker att det måste vara en bok från vintersportlandet nummer ett och tipsar om Geir Gulliksens Berättelser från ett äktenskap, i vilken kvinnans eviga längdskidande (och en del annat) raserar ett långt äktenskap. I en artikel i Expressen något år efter att boken gavs ut kom Gulliksen ut som vintersportanalfabet, vilket är en allvarlig sak i Norge. Han skriver bland annat: »Genom hela uppväxten var jag rädd för fint väder om vintern, då måste vi ut och åka skidor. Jag vägrade åka slalom och jag lärde mig heller inte att åka skridskor förrän efter 40, så det var uteslutet, men längdskidor kunde jag inte vägra, det såg min mamma till, jag tror att hon var rädd för att det var något fel på mig.«