I onsdags blev jag överraskad på Forum för poesi och prosa. Inte av att Lina Ekdahls scenpoesi var både tänkvärd och asgarvsframkallande – den unika kombinationen har Ekdahl lyckats med sedan 1984. Inte heller överraskades jag av att en av mina vinterläsningsfavoriter, debutanten Mikael Yvesand, var underskruvat underhållande – hans bok Häng city är ju likadan.
När Lina Wolff sedan klev upp på scenen bad hon först om ursäkt för att hon skulle sabba den uppsluppna stämningen genom att läsa några nattsvarta sidor ur Djävulsgreppet. Hon förklarade att hon hade varit »livrädd för boken« och tänkt att hon aldrig skulle prata om den eller högläsa ur den – men att den tvärtom hade befriat henne från en »tung last«. Hon sa att hon nu, ett halvår efter utgivningen, inte kunde skilja på de verkliga smärtsamma minnena och den närliggande berättelsen i Djävulsgreppet. Och hon menade att boken haft en terapeutisk funktion, att den hade gjort henne modigare och att hon hade kommit sina läsare närmare än någonsin – inte minst genom alla reaktioner som hon fått från andra som suttit fast i våldsamma relationer.
Det var en stark halvtimme, både hennes introduktion och läsningen ur boken. Det kändes både förvånande och befriande att en uppburen författare berättade så ärligt om bokens terapeutiska funktion, verklighetskopplingen och läsarnas identifikation. Begrepp som »terapeutiskt« och »känna igen sig« står annars inte högt i kurs i litteraturlivets högre sfärer – ett bra verk ska liksom sväva ovanför sådana världsliga kopplingar.
Tack för att du läser Skriva
Skapa ett gratiskonto eller Logga in för att fortsätta läsa.
Sugen på en prenumeration? Teckna här!
Trevlig helg!
Tobias Regnell
