Och vinnaren är…

Den som följer vinstreceptet är dömd att misslyckas. Ändå sneglar de flesta. Skriva guidar dig till den svenska litteraturens mest prestigefulla utmärkelser.

Det är exakt tio år sedan. Hösten 2007. Åsa ­Linderborg har gjort skönlitterär debut med ­uppväxtskildringen Mig äger ingen. Genomslaget har varit enormt. Nu är hon nominerad till Augustpriset.

Galakvällen har kommit, finkläderna är på. Förlaget har hyrt Skrapan, Stockholms nyaste och mest omtalade skybar, där den stora efterfesten ska hållas. Alla, inklusive hon själv, är övertygade om att hon ska vinna.

Priset går till Carl-Henning Wijkmark.

– Jag blev så besviken! Förlaget blev också besviket. På efterfesten vågade ingen gå fram och prata med mig för man var rädd att jag skulle börja gråta.

När slutade du vara besviken?

– Jag är fortfarande besviken.

Annons

Hon säger det med ett skratt som inte osannolikt hörs genom dörren ut till kollegorna på Afton­bladets kulturredaktion, där hon sedan 2009 är chef.

 

Galasäsongen är här och det är dags för kulturlivet att utse sina årsbästa. Även litteraturen belönas. Knappt har årets Nobelprisvinnare avslöjats förrän tiden är inne att offentliggöra de nominerade till Augustpriset, Sveriges i särklass mest medialt uppmärksammade nationella litterära utmärkelse.

Prisutdelningen är inte bara höjdpunkt för närvarande författare, kulturjournalister och förlag, utan också en angelägenhet på avstånd för en ständigt växande grupp: De som skriver sitt första manus.

»Tänk när jag står där!« »Ligger mitt ämne i tiden?« Oavsett om man drömmer om ett författarliv i bästsäljarsvängen eller en upphöjd outsiderposition är priserna en konjunkturmätare som få kan undgå att förhålla sig till. Vem lockas inte av ekonomisk trygghet, skrivro, mat på bordet, utvecklingsmöjligheter, bekräftelse, ära, öppnade dörrar, recensioner, pressbevakning, filmkontrakt…

Eller enklare uttryckt: Pengar, prestige och publicitet.

Så heter litteraturforskaren och docenten Jerry Määttäs kartläggning av prisbranschen. En grundkurs i ett snårigt landskap som genomgått en veritabel boom. Studien har några år på nacken, men beskriver en verklighet som fortfarande är aktuell. Även om tillväxttakten stannat upp är antalet priser fler än någonsin.

– Genomslaget för vissa priser är enormt. Den som vinner den skönlitterära klassen av Augustpriset kan tjäna en miljon, konstaterar Jerry Määttä.

AUGUSTPRISET

Annons

Priset instiftades 1989 och är ett årligt pris där vinnaren i varje kategori tilldelas 100 000 kronor, samt en tre kilo tung bronsstatyett föreställande August Strindberg. Pris­utdelning sker under senhösten i Stockholms konserthus, i år den 27 november.

Alla svenska förlag kan lämna förslag på böcker för årets pris. Bland dem väljer en jury per kategori ut vardera sex nominerade titlar. Juryerna utses av Svenska Förläggarföreningens styrelse. Vinnarna röstas sedan fram av tre elektors­församlingar, där förläggare, bibliotek och litteraturkritiker ingår.

Antalet inkomna förslag har stigit konstant genom åren, från ett 50-tal vid starten till runt 400 i fjol. Könsfördelningen bland vinnare och nominerade är jämn.

Eva Lindström är med sina åtta nomineringar den författare som nominerats flest gånger. Anna Höglund och Per Olov Enquist har båda nominerats sju gånger var. I fjol gick det skönlitterära priset till Lina Wolff för hennes roman De polyglotta älskarna.

Sedan 1994 finns även Lilla Augustpriset, som delas ut till ungdomar i åldern 16 till 20 år.

Bokpriser har funnits i flera hundra år. De delas ut av stiftelser, förlag och andra huvudmän. Vissa utdelare är giganter i branschen – som Svenska Akademien. Andra är små, ideella föreningar. Många kallas just »pris«, andra »stipendier«. Gränsen mellan de två är ibland flytande. Några renderar stor publicitet, andra – även några av de mest ärofulla – delas ut nästan i skymundan.

Några priser står i en kategori för sig, både vad gäller prestige och pris­belopp: Nordiska rådets litteraturpris, Svenska Akademiens nordiska pris, Samfundet De Nios stora pris, Övralidspriset samt Stiftelsen Selma ­Lagerlöfs litteraturpris.

Dit hör förstås även ­Augustpriset, ett parad­exempel på den allt större symboliska roll som priserna fått. I dag är de långt mer än ett erkännande av en enskild författare. De sätter den estetiska normen, de marknadsför litteraturen och de är ett verktyg för kultur­politiska utspel.

På många sätt håller de på att ta över litteraturkritikens traditionella roll, menar Jerry Määttä. Vad gäller påverkan på anseende och försäljning är det i dag priserna som har ledartröjan.

Just nu skriver han på en studie om just August­priset.

– Augustprisets framgångsfaktorer är flera. Man har fått journalister att ta priset på allvar genom att anlita bra folk i juryn. Det gör att man lyckats pricka in viktiga verk, vilket i sin tur gör att folk tror på priset.

Att vinna är en jättebiljett. Att nomineras är givetvis även det hedrande, men leder inte till samma försäljningsframgångar. För några år ­sedan utsträckte man tidsperioden mellan offentliggörandet av nomineringarna och själva pris­utdelningen, allt för att öka försäljnings­potentialen för de som nominerats. Det har
dock inte gett så stor effekt.

Augustpriset har sedan start anklagats för att bara handla om försäljning. Priset är ett branschpris, där pristagaren röstas fram av utsedda elektorer, varav en tredjedel är från bokhandlarled.

– Det finns många åsikter om Augustpriset, att det är ett jippo, att det är kommersiellt … Det intressanta är att ju mer ett pris är föremål för debatt, juryavhopp och skandaler, desto starkare position får det. ­Kontroverser bygger kulturellt kapital.

Det hindrar inte att det finns sentillkomna priser som etablerats på helt andra premisser. Som Borås Tidnings debutantpris, instiftat 2001, och i dag respekterat för sin träffsäkerhet.

För den som sitter vid sin laptop med ett just påbörjat manus är det dock inte prisernas plats i branschkartan som är i fokus utan den väldigt konkreta frågan Hur-Gör-Man-För-Att-Vinna?

Koden, receptet, faktorerna som får en jury på fall. Finns det några sådana? Och vilka är de i så fall?

Om detta kan göras två motsägelsefulla iakttagelser. Å ena sidan: Bästa sättet att misslyckas som författare är att sätta fingret i luften. En bra berättelse växer inifrån, inte utifrån.

Å andra sidan: Den som studerar pristagar­listorna över åren ser att det finns tydliga drag som går igen. Vissa menar att det ligger i sakens natur.

– Prisvinnande romaner utspelar sig oftast i samtiden eller i den nära historien. De handlar om den egna familjen eller uppväxten och skildrar social och etnisk utsatthet i form av hemmafruar, arbetarklass eller överlevande från förintelsen. Det är inte så konstigt. Kvalitetslitteratur handlar sällan om lyckliga människor. Det ligger i berättandets väsen att det handlar om svåra saker, säger Jerry Määttä.

 

Andra är mer kritiska. I sin roll som kulturchef brukar Åsa Linderborg kommentera Augustprisnomineringarna i tidningen. Det är känsligt. En del omnämnda kan bli så förbannade att de mejlar tillbaka.

Hennes synpunkt är kort men koncis: Den vinner som inte provocerar.

– Det är aldrig några radikaler, aldrig några bråkiga. Litteraturvärlden är liten och konsensusstyrd. Det finns helt klart en etisk norm med vissa ämnen som gör att man hamnar långt fram i kön. Det är sexuell läggning, ensamhet, sjukdom, utan­förskap, behjärtansvärda klassresor, idén om allas lika värde, utsatthet i förorten …

Och jo, hon är den första att medge att hon med sin uppväxtskildring om missbrukande arbetarklass själv kvalade in på flera av punkterna.

Vad skulle aldrig få pris i Sverige i dag?

– Sådant som utmanar muslimer och mång­kultur. En svensk Houellebecq, som stöter sig med jämställdhetsidén och skriver om kvinnan som sexobjekt – det är helt otänkbart i prissammanhang.

Liksom många andra tidningar delar Aftonbladet ut litteraturpris. På redaktionen hänger listan över de som belönats sedan starten 1957. Priset ska enligt stadgarna gå till någon som är »i progress«, alltså i början av sin utvecklingskurva. Åsa Linderborg är stolt över förteckningen, den visar vilka som senare blev stora författare – som Tomas Tranströmer – vilket i sin tur är ett gott betyg åt juryarbetet genom åren.

– Vi blir otroligt stressade när vi ser att den vi tänkt uppmärksamma får Augustpriset, som delas ut en dryg månad innan vårt. Vi vill ju ha uppmärksamhet åt vårt pris, och då vill man vara originell.

En ambition för de flesta utdelare, gissningsvis. Ändå har varje tid sina älsklingar. Författare över vilka det vissa år regnar priser. För forskaren ­Jerry Määttä är det en fråga om hur litterärt värde skapas. Alla som sysslar med litteratur skolas in i en liknande litterär preferens, menar han.

– Man kan ganska enkelt nagla fast vad som är den för tillfället rådande smaken.

Visst kan man reta sig på förutsägbarheten, säger Åsa Linderborg. Men de som får flera priser är oftast förtjänta av det:

– Nu är det många författare med rasifierade namn som tar hem vinsterna. Det förminskar inte det faktum att både Jonas Hassen Khemiri och Johannes Anyuru är alldeles lysande.

Att vinna är kul för både plånboken och skrivlusten. Men vad betyder det på ett djupare plan? Hur påverkar det självbilden?

 

Jonas Modig är författare, förläggare och erfaren senior i bokbranschen. Han debuterade som 25-åring 1968 med dikt­samlingen En sorts fattning. Närmare 40 år senare, 2007, kom nästa bok, samlingen Annan­dagar. Efter det har det blivit ytterligare fyra. För tre år sedan fick han pris av Samfundet De Nio, för två år sedan av Svenska Akademien.

Trots att han då passerat pensionsstrecket betydde priserna mer än vad han kunnat föreställa sig.

– När jag återupptog skrivandet efter alla år kände jag mig mest som en gammal förläggare, identiteten som författare är inte så lätt att ta till sig. Men när jag fick priset av De Nio kände jag »Nu är jag en författare!«. Då var jag 71 år.

Jonas Modigs prisperspektiv är inte bara ­författarens och förläggarens. Han sitter även i juryn för Pär Lagerkvist-priset och satt tidigare i August­juryn.

Visst är det en maktposition att höra till dem som utser nomineringar och vinnare, säger han. Något annat vore att hyckla. Priser, stipendier och fonder… kulturvärlden är liten, och jury­arbete kräver integritet.

– Flera priser och stipendiefonder är förlags­styrda. Det är oerhört viktigt att de har ett självständigt jurysystem och inte bara marknadsför de egna böckerna eller författarna. Det finns en risk att flitiga personer sitter på flera stolar.

Jonas Modig är tillräckligt gammal för att ha sett ett antal litterära trender komma och gå. Till den som tycker att prisutnämningarna är förutsägbara i dag har han ett krasst besked: Det var inte bättre förr. Variationen är större nu än på 1970-talet, då de starka politiska strömningarna präglade juryvalen. Att få pris för en diktsamling kunde man bara drömma om. Eller som det kunde heta: »Varför ska man skriva lyrik när krig pågår?«

Förklaringen till att det i dag ofta är böcker med Stort Ärende som belönas är snarare att den kvalificerade journalistiken och litteraturen har kommit närmre varandra, menar han. Journalister skriver böcker och blir författare.

– Det gör att samhällsfrågor och rörelser i nyhetsförmedlingen tar plats på bekostnad av den renodlade litteraturen med stort avstånd till agendor och debatt. Se bara på vad som nomineras till kategorin skönlitteratur i Augustpriset, ibland tänker man »Är det skönlitteratur eller facklitteratur?«.

Vem vinner, vem försvinner? I dagarna är det premiär för Korparna, fotografen Jens Assurs film, baserad på Tomas Bannerheds August­prisvinnare från 2011. Nyligen utvaldes den av juryn att visas på filmfestivalen i San Sebastian. Redan vid prisutdelningen för sex år sedan var boken och dess upphovsman en framgångssaga – en debutant som från ingenstans sopade banan med alla etablerade namn! Fortfarande seglar Bannerhed på prisvågen och anlitas flitigt som skribent och skrivkursledare med vinnartiteln som lockbete. Någon skönlitterär roman har inte släppts sedan debuten.

 

De allra flesta författare skriver utan att någonsin få uppleva hur det är att stå på scen med prisstatyett och blomkvast. De flesta tar detta öde med fattning. Andra har svårt att hålla känslan av bitterhet och besvikelse borta, även om få går så långt som Björn Ranelid – som till kvällspressens förtjusning har klassat det faktum att han ännu inte fått Piratenpriset som ett uttryck för »ondska och fascism«.

Och den som trodde att betydelsen av priser minskar när ett författarskap redan etablerats och höjts till skyarna tar miste. Det är en väl spridd branschanekdot hur Jonas Hassen Khemiri krävde skriftligt bevis från Bonniers på att de skickat in hans roman Allt jag inte minns till ­Augustprisets nomineringsjury 2015, efter att förlaget glömt att anmäla hyllade Jag ringer mina bröder tre år tidigare.

Jo, visst vann han.

Det är dock inte alla vinnare som väljer att låta priset ge skjuts åt en författarkarriär. Åsa ­Linderborg kan tio år efter den där vinterkvällen 2007 summera en tid då andra yrkesroller tagit vid.

Nu ser hon istället på priserna ur ett vidare perspektiv. En uppiggande utsiktspunkt, trots de senaste årens prisinflation som gör det omöjligt att uppmärksamma alla.

– I grunden har jag bara en åsikt: Det kan ­aldrig finnas för många priser i kulturen!