»Vissa saker var farliga att prata om«

I hela sitt vuxna liv har Elisabeth Åsbrink velat skriva om sin familjs hemligheter. Efter decennier av vånda fann hon till slut ett sätt att fylla i de vita fläckarna.

I oktober 2014 skrev Elisabeth Åsbrink en krönika på Dagens Nyheters kultursidor. Den började: »Jag vet en flicka som lever ensam med sin mamma.« Det var en kort text, och den berättade om flickans liv tillsammans med en psykiskt instabil och suicidal förälder.

»Så snart mamman kom hem efter ­jobbet, kunde flickan höra på hennes ›hej‹ vilket humör som gällde: livshumör eller dödshumör. Hon visste om det var bäst att vänta med middag och i stället se till att mamman fick vila och massage. […] Flickan visste var mamman hade sina sömnpiller, visste att överdos skulle vara ­mammans metod och tänkte att det också kunde vara en utväg för henne själv.«

Efter att krönikan hade publicerats fick Elisabeth en rad läsarmejl. Flera av dem uppmanade henne att agera så att flickan kunde få hjälp. Några var upprörda, rent förbannade: Begrep inte Elisabeth att hon måste anmäla det hela till socialtjänsten, så att flickan kunde omhändertas?

Men det gick inte.

Elisabeth drar fingrarna genom håret där hon nu sitter, 55 år gammal, vid ett kafébord i Hammarby sjöstad. Hon vänder blicken ut mot den livliga gatan.

– Det gick inte, för den där flickan … det var ju jag.

Annons

 

Vad är sant? Hur definieras en sanning? ­Elisabeth Åsbrink har haft anledning att fundera över det. Hon började sin karriär som journalist och arbetade i många år som reporter och redaktör på bland annat Aktuellt, Rapport och Uppdrag Granskning. 2009 bokdebuterade hon med Smärtpunkten, en fackbok som avslöjade kopplingarna mellan Lars Noréns pjäs 7:3 och Malexandermorden. Hon beskriver den som »granskande journalistik i bokform«.

Sedan dess har hennes författarröst långsamt blivit mer litterär. 2011 gav hon ut den Augustprisbelönade Och i Wienerwald står träden kvar – en fackbok om en pojke som skickades till ­Sverige undan nazisternas förföljelse, och om relationen mellan honom och Ingvar Kamprad – och därefter har hennes skrivande kretsat allt närmare en kärnberättelse om arv och rötter, om Europas historia och förföljelsen av det judiska folket. Nu tycks hon ha nått en sorts slutpunkt. I augusti släpps hennes skönlitterära debut Övergivenheten, där hon reder ut delar av sin egen familjehistoria, och utforskar den ambivalens hon alltid känt inför sin judiska identitet.

Elisabeth Åsbrink

Född: 1965 i Göteborg.

Bor: Hammarby sjöstad i Stockholm, och i Köpenhamn.

Bakgrund: Utbildad journalist som också läst juridik. Arbetade på SVT fram till 2015. Bokdebuterade 2009 med fackboken Smärtpunkten och har sedan dess skrivit böcker, pjäser och krönikor. Har bland annat belönats med Augustpriset, Svensk-danska kulturfondens pris och Ryszard Kapuściński-priset för litterära reportage.

Utgivning i urval: Smärtpunkten: Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander (2009), Och i Wienerwald står träden kvar (2011), 1947 (2016), Orden som formade Sverige (2018), Övergivenheten (2020).

Annons

Man kan – om man letar mönster, och det gör man ju gärna – se hur hon långsamt rört sig från fakta till fiktion. Elisabeth håller med, men säger att hon inte ser det som en rak förflyttning från sanning till dikt, utan att hon rört sig fram och tillbaka på skalan. Det handlar inte om en längtan efter att få lämna verkligheten, utan snarare om att bryta sig loss ur både journalistikens och fackbokens låsta format och skriva utan begränsningar, för att kunna berätta historier som rymmer fler gråskalor, mer komplexitet. 

Det har varit en befrielse, säger hon, att kunna skriva så långt hon vill och sätta punkt först när hon känner sig klar.

– Att skriva om verklighet och det man uppfattar som sant och verkligt, det kräver olika former, det beror på ämnet. Just det jag har skrivit nu hade jag inte kunnat berätta på något annat sätt än i romanform.

Hon ville skriva sin egen historia. Men som berättare ville hon ha samtidigt ha frihet att dramatisera, befinna sig inuti de olika romanpersonernas huvuden.

– Det är klart att när jag skrivit fram min mormors tankar har jag ibland undrat … går jag inte lite väl långt nu? Men jag kände mormor, och jag känner mig trygg med att skildra henne så. Hade jag kallat detta för en fackbok, skulle jag aldrig ha kunnat använda sådana grepp. Men alla fakta i boken är kontrollerbara och en frukt av ­research, det är viktigt att ­poängtera.

 

Övergivenheten skildrar tre kvinnor. I tre separata delar skriver Elisabeth fram deras liv. Sin mormor Ritas. Sin mamma Sallys. Och så sitt eget, så långt det nu är möjligt att förvandla sig själv till romanperson. I boken får läsaren först möta Elisabeth som liten flicka; då kallas hon för K. K lever ensam med Sally, som är deprimerad och psykiskt instabil. När läsaren får träffa K är hon ett utsatt barn, och mycket ensam i sin oro. Sedan: ett tidshopp, 40 blanka år. Elisabeth vet ju vad som hänt med K under den tiden. Säger att där funnits sorg, rädsla, destruktivitet. Men i den avslutande delen av boken är bokens jag 54 år, och ur henne stiger en ny, frisk känsla: den av vrede.

Övergivenheten är en vid och myllrande familje­historia. Handlingen rymmer en mängd namn, ansikten, gravar och liv, och romanens handling sträcker sig ut över hela Europa. Från en förort till London till en lägenhet på Kungs­holmen, via en gravplats i Thessaloniki och en spansk bergsby. Också i tid är handlingen gränslös; här ryms nedslag i hela Europas moderna historia. För det är inte bara en familjehistoria. Det är också en stor och omfångsrik berättelse om sefarderna, de spanska judar som gång på gång fördrivits från sina hem.

Den spanska inkvisitionen.

Gravskändningen i Thessaloniki.

Slutligen: Förintelsen.

De spanska judarna. Ett helt folk. Bara borta. Det finns förstås ättlingar till dem, som velat minnas och försöka förstå. En av dem sitter mitt emot mig.

– I dag är både kultur och språk i princip utraderade, och när jag insåg det kändes det viktigt att få berätta om sefarderna. För det arvet sitter i mig också, säger Elisabeth.

Men det var inget enkelt beslut att skriva sin familjehistoria. Hon har våndats. Känt sig ohederlig, för att hon närgånget skildrat sina släktingar, om än i ett försök att berätta någonting sant och ärligt.

– Vad gäller familjehistorier måste man inse att det finns flera sanningar. Att de andra i samma familj kanske inte delar ens version av sanningen, men att det kan vara sant likaväl.

 

Elisabeth Åsbrink säger att hon haft den här boken i sig hela sitt vuxna liv. Kanske beror det på att hon alltid haft en känsla av att befinna sig på en öde ö. Hon har knappt vetat någonting om sina familjemedlemmar, sin släkt, och har känt sig isolerad från sin egen berättelse.

– Jag har varit tvungen att leta reda på den själv, rita kartan, bygga släktträdet. Jag har vuxit upp omgiven av väldigt många tabun. Vissa saker var farliga att prata om i min familj, vissa ämnen fick man inte ens närma sig, de väckte för starka känslor. Så för mig har det varit en drivkraft att fylla i de här vita fläckarna i min familjehistoria, i min identitet. Jag har gjort research i omgångar och vart tionde år har jag grävt ner mig helt men ändå aldrig kommit i mål. Det har varit för svårt, för laddat.

När hon väl började arbeta fokuserat med boken visste bara hennes man och hennes förläggare vad hon sysslade med. Ingen annan. Det var ett sätt för henne att skydda sitt skapande och undvika självcensur. Målet har varit att inte bara skildra de övergrepp som begåtts mot judar, utan också berätta hur det påverkat människor över tid.

– Jag har ju två linjer som på något vis möts i mig, säger hon och famlar ovanför axlarna, fattar tag i två osynliga trådar från ovan och följer dem nedåt, låter dem mötas vid sin bröstkorg.

– Två linjer av övergivenhet. Det behövde jag sätta ord på.

För där, säger hon, finns någonting allmän­giltigt. Detta att ärva sina föräldrars trauma.

– Det behöver ju inte vara ett sådant jävla trauma som Förintelsen, det kan handla om självmord, alkoholism, psykisk ohälsa. Barn tar ansvar för händelser som de aldrig har varit i närheten av. Därför att det förmedlas i familjen, genom tystnad, tabun och skamkänslor. Barn är väldigt lojala med sina föräldrar, och bär ofta deras bördor.

Var du själv ett barn som bar dina föräldrars bördor?

– Absolut.

Hon drar efter andan, upprepar:

– Absolut!

 

När de där läsarbreven kom, efter krönikan om flickan, blev Elisabeth chockad. Hon hade bara tänkt berätta om hur medberoende kan ta sig skilda uttryck. Istället fick hon syn på sin egen barndom, stod plötsligt och betraktade den lilla flickan som en gång varit hon. »Anmäla till socialtjänsten«? »Omhänderta«? Hade det varit så illa?

– Det var hemskt. Men också det som fick mig att tänka att det där barnet, som ju inte längre är jag, men som bor i mig … att jag ville ge henne en berättelse. Det handlade inte om att få upprättelse, det är ingen hämndberättelse, jag har gått mycket i terapi, så det var inte så. Men det var tid att berätta, för jag kände att den sorts barndom jag hade har varit så oberättad. Överhuvudtaget har jag har vuxit upp med väldigt många saker som jag inte har förstått. Varför visste till exempel inte min mamma var ­hennes pappa var begravd? Hur kom det sig?

Arvet. 

Vårt samtal snurrar runt detta nav, slår lovar åt olika håll men återkommer ständigt dit: Vad får vi med oss från våra föräldrar, från vår bakgrund?

Elisabeth Åsbrink säger att hon, liksom de flesta med invandrade föräldrar, bär på en dubbelhet.

– Jag är visserligen gjord i Sverige. Mina föräldrar är nästan inte överens om någonting men just det är de överens om. Jag är tillverkad i Strömstad och född på Sahlgrenska. Men jag växte upp med deras blick på landet som jag föddes in i, det är ju så det funkar. Även om de etablerade sig här – det var inga utkantsliv, vi var aldrig fattiga – så behöll de främlingsblicken. 

Känslan av främlingskap och övergivenhet fanns i dem redan innan de kom till Sverige, säger hon. Den hade koncentrerats och destillerats genom generationerna.

– Min pappa föddes som jude i Ungern, i ett land som ville mörda honom. Då är man en främling, per automatik. Min mor hade också en känsla av främlingskap, det var den jag ville utforska i Övergivenheten. Sedan blev de främlingar även i sitt nya hemland, och allt det där bara rann ner i deras enda barn. I mig. Som barn till invandrade föräldrar har jag flera blickar, flera perspektiv på det svenska samhället. Inifrån och utifrån. Jag växlar position. 

I mars, precis i begynnelsen av coronakrisen, skrev Elisabeth en omdebatterad krönika i Dagens Nyheter om Sveriges sätt att tackla pandemin. Hennes tes: att landet har väldigt liten erfarenhet av krig och katastrofer, och därför bedömer fara på ett annat vis. Hon konstaterade att »folk i Sverige tror att inget farligt egentligen kan hända dem«, och att de flesta svenskar inte är rädda för katastrofer eftersom katastrofer helt enkelt inte har skett. »Det kan man naturligtvis också kalla logik, men en nationellt begränsad sådan, som om ­världen stannar vid Sveriges gränser – som om analysen av coronavirusets farlighet är 1: det händer inte här, och 2: det händer i vart fall inte mig. Men är bristande katastrof­beredskap detsamma som tillit?«. 

Det slog mig att krönikan just kändes skriven av någon som betraktade Sverige utifrån. Var det ett exempel på hur du växlade blick?

– Ja. Som barn till två människor med judiskt påbrå som överlevt Förintelsen, har jag förstås en annan syn på fara.

 

Hon drar efter andan. Kommer att tänka på gårdagen, då hon tog med sin pappa på en promenad. Av en slump träffade de två bekanta som är jämngamla med pappan. Den ene född i Polen, den andre i Ungern. Där stod hon, med tre människor som alla hade överlevt Förintelsen på olika sätt. De förde ett normalt samtal som naturligtvis kom in på corona, och de tre åldrade sade alla samma sak: »Jaja, jag är beredd på allt! Jag har varit med om värre saker.«

– Det finns en katastrofberedskap latent hos dem. Det stod helt klart när jag hörde dem prata.

Övergivenheten inleds med att du skriver att du föddes »flyktberedd«.

– Ja, och det är inte så konstigt. Min far kom direkt ur Förintelsen. Så tror jag att barn till dem som överlevde folkmorden i Rwanda och Srebrenica också känner, de har en erfarenhet av att saker kan hända, från en dag till en annan. Det där sitter djupt. Och missförstå mig inte, det är ingenting jag önskar att andra ska behöva känna! Jag bara inser att jag gör det.

Eftersom Elisabeths man bor i Köpenhamn tillbringar hon mycket tid där. Hon säger att det är tydligt hur danskarnas krigs­erfarenheter fortfarande är levande materia. I sina familjer har de motståndskvinnor och motståndsmän. Människor som blev mördade eller var tvungna att fly. Eller gömde människor på flykt. De har gravar som de går till. Krig är inte något avlägset. Medan Sverige, menar Elisabeth, är ett land som genomlevde andra världskriget på ett annat sätt och utan akuta trauman.

– Det är egentligen inte konstigt att Sverige som nation reagerar annorlunda på en kris. Men i fallet med pandemin tycker jag att det har varit bekymmersamt, och jag tycker att våra dödstal är fruktansvärda. När jag talade om att svenskar är fredsskadade menade jag just att vi saknar en psykologisk katastrofberedskap.

Kanske kan man inte skaffa sig den på annat sätt än genom erfarenhet? Eller kan man intellektuellt frammana den, tror du?

– Jag tror nog att det går. En kategori människor som hörde av sig efter krönikan var sjukvårdspersonal, som genom sitt yrke vet att saker kan hända. Många finländare skrev också att de kände igen sig i detta att ha egna erfarenheter av krig, och därmed reagera starkare. Det var intressant att se hur olika sorters personer jag nådde. Några tolkade texten som att jag ­menade att Sverige behövde ett krig. Det var en smärre chock. Jag fick en rätt ful kölhalning i sociala medier efter den där texten. Jag blev jämförd med både Jimmie Åkesson och Adolf ­Hitler.

Hon suckar. Var inte alls beredd på att 6 000 tecken om Sveriges pandemihantering kunde generera så mycket hat.

– Många gånger har folk sagt åt mig att jag är modig som vågar säga vad jag tycker, men jag är inte alls modig. Efter den här texten låg jag vaken i flera nätter och glodde, och rökte en massa blå Blend, fast jag egentligen inte röker. Jag var inte alls cool! Jag har inte alls tjock hud! 

Samtidigt skrev du det du tyckte. Då var du väl modig?

– Det känns inte så. … men jag har kanske blivit modigare med åren? Och när man tänker på det: mod handlar väl inte om hur det känns inuti, utan om huruvida man säger det man tycker trots att man är rädd.

Som förra året, när hon passerade Norrmalmstorg på väg någonstans och klev rätt in i en demonstration arrangerad av Nordiska motståndsrörelsen. En grupp svartklädda nazister med fanor stod utspridda, och på Biblioteksgatan dit hon skulle stod tre av dem i bredd och närapå blockerade vägen. Elisabeth tänkte först bara passera. Men så såg hon att en ensam kvinna – en äldre dam, med en barnvagn med ett barnbarn i – hade börjat argumentera med tre av nazisterna. En fjärde smygfilmade henne. Och Elisabeth, som hade tänkt smita osedd förbi, kände hur vreden steg.

– Jag bara ställde mig bredvid kvinnan, för att hon inte skulle behöva stå ensam. Sen började jag förstås också att debattera med dem. Det visade sig att kvinnan var historielärare och hade varit i Auschwitz flera gånger, och vi visste mycket mer än de. Tillsammans kunde vi avfärda saker som de påstod, som helt enkelt var lögner.

Var de mottagliga för det?

– Absolut inte. De var helt oemottagliga. Men när jag efter någon kvart gick därifrån kom folk fram, som hade stått och tittat på, och tackade mig. Jag hade inte ens märkt att de lyssnade. Poängen, insåg jag efteråt, var att sprida mod. Jag kan inte förändra en nazist genom att debattera med honom på gatan men jag kan göra andra människor mindre rädda för honom. På det sättet är vrede en god, bra kraft. Självklart är jag rädd för nazistisk ideologi! Men när vreden är starkare skiter man i att man är rädd.

I din bok finns en passage som beskriver hur din mamma blir mobbad av sina klasskamrater. Hon vill att hennes pappa ska hjälpa henne, men han vägrar, och svarar: »Så gör inte en jude. Vi löser inte problem genom att skapa nya. Vi orsakar inte bråk.« Han använder en metafor: »Det strå som böjer sig i vinden bryts inte.« Din morfar vågade inte vara arg, kan man säga så?

– Jag förstår vad du far efter … hade det behövts mer vrede under folkmordet? Det fanns judiska uppror. I Warszawaghettot var det ett stort uppror men det slogs ned väldigt brutalt. Det gjordes också olika uppror i de olika lägren. Men mycket försvann i tystnad. Det får inte tolkas som att den judiska befolkningen inte visade tillräcklig vrede. De hade inget val, och den som tror att de hade ett val tar grovt miste och visar bara historisk okunskap.

I slutet av Övergivenheten går du runt i Thessaloniki och söker efter försvunna gravstenar från en stor judisk begravningsplats som förstördes. Det är gripande bilder, hur du letar efter dina förfäders gravstenar och finner dem som golvplattor, som gatstenar, i murar … Det är en sådan tydlig bild av ­lämningarna efter ett övergrepp, och som läsare känner jag din vrede i texten.

– Bra! Det ville jag!

Var du arg när du gick omkring och letade?

– Fruktansvärt arg. Rasande. Jag var så arg att jag mådde fysiskt illa. Men … det finns en kraft i vrede, tänker jag. På ett sätt mer kraft än i sorg. Det är spännande hur vi nu plötsligt är omgivna av vrede och hur den faktiskt förändrar världen. Metoo drevs av vrede. Black lives matter drivs av vrede. Och kanske kan det vara dags att öka volymen på vreden också i hur man har hanterat judarnas historia …

Elisabeth lutar sig bakåt på stolen, säger att hon faktiskt aldrig tänkt på just det förut. Men att det nog kan vara tid för fler känslor än sorg och rädsla.

– Vreden kan vara ett sätt att bryta det där arvet. Utsatthetens arv. Övergivenhetens arv.  

 

Läs också: Elisabeth Åsbrinks råd till dig som vill skildra verkligheten.

Artikeln publicerades i Skriva #4 2020 (17 augusti 2020) och är skriven av .