Hon stannar upp mitt i en rörelse. Tvekar.
– Ska man lägga upp alla böckerna på disken eller blir det bara obehagligt?
Jenny Tunedal, med mörkblå kavaj, knallröda läppar och portionssnus under läppen, är nervös. Det är hon alltid när en diktsamling ska ges ut, men den här gången är insatserna extra höga. Hennes nya Dröm, baby, dröm är skriven på vad hon själv kallar »dåliga känslor«. Är hennes sorgedikter över huvud taget relevanta för någon annan?
Nervositeten mildras inte direkt av att någon har slätat ut hundöronen i hennes ex; nu blir det inte lika enkelt att hitta de dikter hon har valt att framföra. Till råga på allt ska hon läsa längre och mer än vad hon brukar göra – och hon vet mycket väl att hon inte är lika omedelbar eller rolig som kvällens andra huvudperson, poetkollegan Lina Ekdahl.
