»Ingen ska komma åt mig«

Sedan barnsben har Anders Roslund försökt förstå varför människor utövar våld. En drivkraft som hjälpte honom att förnya den svenska kriminalromanen – och att reda ut sin egen historia.

En kväll för femton år sedan, kanske mer, stod Anders Roslund på Västerbron i Stockholm. Sex år tidigare hade han bett en vän att rekommendera den bästa tänkbara terapeuten och i sex år hade sedan de två, terapeuten och han, suttit mittemot varandra under samtal efter samtal. Tills hon en dag hade sagt: ­»Anders, jag vill inte jobba mer med dig. Jag kommer inte åt dig.«

Där på bron hade det gått några månader sedan hon avslutade terapin. Och det var hennes nummer Anders nu klickade fram på mobilen när han stod och stirrade ut över ­Mälarens vatten. Terapeuten svarade. Anders berättade var han var någonstans. Hur han mådde.

Att han inte orkade mer.

 

Femton år senare, eller mer. Ett HSB-hus från 1940-talet, beläget på Reimersholme, knappt en kilometer fågelvägen från Västerbron. Så nära, men ändå: minnet av den där kvällen har bleknat, är avlägset nu. På fjärde våningen en liten etta med kök. På väggarna tio likadana stringhyllor, fyllda av kriminalromaner med en gemensam nämnare – författaren. Han som just nu står i Birkenstocktofflor och kokar kaffevatten på gasspisen.

– Det är en av sakerna som är bra med en egen skrivarlya, att jag kunnat samla på mig böcker, säger Anders Roslund.

Annons

Lugn och stadig blick, en bleknad tatuering på vänsterarmen, ett pojknamn i fyra bokstäver som skymtar fram under tröjärmen. Små cirkelrunda glasögon. Rak i ryggen, föredömligt utåtroterade axlar. Tio romaner – allihop skrivna enligt samma omständliga arbetsprocess – har tvingat honom att tänka på hållningen.

Mot hallgarderoberna står en stor glasskiva lutad. Den är täckt med post-it-lappar i olika färger. En synopsis över Anders nästa bok, scener som arrangerats enligt ett system som bara ­Anders själv förstår. Utanför vardagsrummets fönster syns Långholmens gula fängelsebyggnader med tak täckta av ett tjockt lager blötsnö.

– Där på Långholmen satt min fru Fias adoptivpappa i många år. In och ut åkte han.

Fängelser och brottsliga handlingar är ett genom­gående tema i Anders alla romaner men också något av ett tema i hans liv. Han valde tidigt att arbeta som övervakare åt fångar som skulle mucka och som journalist bevakade han grova brott under många år. Men våld och kriminalitet har också varit en del av hans egen vardag. Nu placerar han sig framför fönstret, dröjer med blicken vid fängelsebyggnadernas fasader, raderna av små svarta fönster.

– Någon kan nog tycka att jag inte kommit särskilt långt. Jag funderar fortfarande över samma saker som när jag var barn. I hela mitt liv har jag försökt förstå varför människor utövar våld. Vad som händer med den som utsätts. Hur går man vidare? Hur får man upprättelse?

Anders Roslund har skrivit fem romaner som allihop rymmer en berättelse om hans egen historia. De står utskrivna i varsin pärm i köksskåpet i ettan på Reimersholme. Outgivna, alla fem.

– Det är nog tur att de inte publicerats för de är så terapeutiska att de inte skulle vara intressanta för någon annan. Jag är glad att jag la de största sakerna i mitt liv åt sidan genom att skriva dem, säger han.

Sin egen uppväxt vill han inte prata om, egentligen. Men samtidigt är den omöjlig att helt parera när samtalet ska handla om drivkraften bakom skrivandet och om det sociala patos som blivit hans signum. Att han funderat så mycket över våld, för att han själv blev slagen, som barn.

– Min pappa utövade våld på mig när jag var liten. Han var emellanåt en aggressiv person. Som barn hade jag ett mantra, jag vet att jag formulerade det tidigt: ingen jävel ska komma åt mig. Och så är det. Ingen kommer åt mig. Jag utstrålar ibland en ilska som jag själv kan bli rädd för.

Annons

Samtidigt: den där ilskan är en erfarenhet, ett kroppsminne, en kunskap. Någonting att använda i skrivandet. Samtliga Anders Roslunds romaner innehåller ett stort mått av äkthet – blandat med fiktion. I de två böcker han skrivit ihop med medförfattaren Stefan Thunberg, baseras en stor del av persongalleriet på verkliga personer.

– Det är inte finare eller mer värt för att det är sant men för mig har det behövt vara så, att jag tagit avstamp i mina egna eller andras erfarenheter.

– Jag hade aldrig kunnat skriva om militärligan ihop med Stefan Thunberg om jag inte kunnat förstå hans pappa. Min pappa och hans pappa var samma pappa. Som barn fick både Stefan och jag lära oss att det kan vara bättre att ljuga än att säga sanningen. För att vara smidiga. För att rätt svar kunde få fel konsekvenser.

 

Anders Roslund

FÖDD: 1961 i Jönköping. Upp­vuxen i Kristianstad.

Bor: Södermalm i Stockholm.

Familj: Fru och två vuxna söner.

Aktuell: Med En bror att dö för av Roslund & Thunberg i mitten av januari.

Utgivning i urval: Odjuret (Roslund & Hellström 2004), Edward Finnigans upprättelse (Roslund & Hellström 2006), Tre sekunder, (Roslund & Hellström 2009), Björndansen (Roslund & Thunberg 2014).

Militärligan, som Anders refererar till, begick under 1990-talet en serie uppmärksammade grova brott, där tungt beväpnade medlemmar utförde rån med närmast militär precision – därav namnet. Ligan leddes av Carl Sumonja, numera Carl Thunberg, och bland medlemmarna fanns bland annat hans två yngre bröder och hans pappa. Men det fanns också en fjärde lillebror som aldrig deltog i rånen – medförfattaren Stefan Thunberg. Den här vintern är han och Anders aktuella med sin andra bok om militärligan: En bror att dö för, upp­följaren till kritikerrosade Björndansen, deras gemensamma debut. Det är ett av Anders två författarsamarbeten. Mest känd är han för den rad kriminal­romaner han skrivit i samarbete med Börge Hellström, en av grundarna till organisationen KRIS – Kriminellas Revansch I Samhället.

Honom lärde Anders känna då han arbetade som journalist – en karriär som la grunden till hans författarskap. Under 1990-talet jobbade han som nyhetsreporter på SVT. Han var tidig med att bevaka de uppmärksammade grova brott och våldsdåd som skedde under den här tiden: Lasermannen, Stureplansmorden, trafficking, gäng­kriminalitet, nynazism. Många av de inslag ­Anders producerade handlade om våldsamma samhällsskeenden och han levererade inga enkla rapporter utan grävde i bakomliggande orsaker och problematiserade. Hans inslag var uppskattade av tittarna men i högerextrema och kriminella kretsar sågs han som ett hot. Han hade hemligt telefonnummer, hemlig adress. En gång när han kom hem stod det nazister med järnkedjor utanför hans dörr och väntade. Under perioder satt alltid en beväpnad livvakt i vardagsrummet medan familjen låg och sov.

– Efter fem år orkade jag inte bevaka skiten längre.

Anders gick över till andra, mindre kontroversiella arbetsuppgifter. Men en av de saker han hann med att bevaka var just militärligan. Därför hade han egentligen all fakta när han långt senare skulle skriva ­boken.

Men förmodligen hade den inte nått samma litterära höjd utan Stefan Thunberg. I den kommande En bror att dö för är porträttet av pappan, familjens våldsamma överhuvud, ett av de mest drabbande: en åldrande man som håller på att förlora kontrollen, som utmanas och utnyttjas av sin son. Och gestaltningen baseras på Stefan Thunbergs berättelser om sin pappa.

– Han har berättat precist om sin relation till en pappa som alltid ångrade sig och ville göra bättre men aldrig lyckades. Med åren blev pappan mindre och mindre, hans förmåga att kontrollera sin omgivning svajade.

I boken skildras ett skifte där den äldste brodern kliver in och tar pappans plats, där barnet reser sig och tar makten. Det är säkert skildrat. Kanske inte bara tack vare Stefans berättelser utan också för att Anders själv upplevt samma sak.

– Jag var inte mer än nio-tio år när jag sa till min pappa: från och med i dag kommer du aldrig att komma åt mig igen. Så slå för fan, slå bara! Och han slog. I förtvivlan, förstås. Men sedan slog han mig aldrig mer. Och från den dagen ägde jag makten, han hade sjunkit ihop och blivit liten. Alla som utövar våld blir gamla och trötta till slut, även om de inte ångrar sig och söker försoning har de till sist ingen kraft kvar att utöva sin makt.

 

Anders säger att det finns ett antal särskilt viktiga nyckelscener i böckerna om militärligan, som är hämtade just från Stefans berättelser om sin uppväxt.

– En av dem är så fin och så självklar att om det inte hade varit sant hade jag aldrig kunnat skriva den, för den hade ansetts vara för övertydlig. Det är hur Stefan och hans bröder bråkat om vem som faktiskt öppnade dörren, när deras pappa hade muckat och letat upp deras nya hem för att slå ihjäl deras mamma. Alla tre är helt över­tygade om att det var just de som öppnade dörren. Det är så symboliskt på något vis: tre barn som alla tar på sig skulden.

Själva scenen då pappan återvänder för att slå ihjäl mamman utgör faktiskt inledningen i båda böckerna, i två olika varianter. Den är ­talande för hur Anders arbetat med kriminal­romanens form: hur han redan i sin första bok började rota i brottslingens bakgrund och motiv, sammanhang och bevekelsegrunder. Han är stolt över det, medger han. Häromdagen flyttade ett av hans barn hemifrån och Anders hamnade i källaren, började rota igenom gamla lådor. Där, bland bråten, hittade han en utriven Aftonbladetsida från 1990-talet med en tio-i-topplista över bästsäljande böcker just den månaden.

– Och inte en enda av dem var en svensk kriminalroman. Den svenska deckargenren höll på att dö av självupprepning genom att bara fokusera på en sak: Vem var det som gjorde det? Inte varför, inte hur. Det är vad jag gjort både som journalist och författare: ställt frågan varför. Lite skrytsamt nu då, men hade inte jag och ett par andra författare kommit strax före millenie­skiftet och gett liv till genren hade vi nog inte haft det svenska crime-undret i dag.

 

För att summera: En uppväxt som födde ­tankar kring varför människor använder våld som verktyg. En journalistkarriär ­präglad av hot och våld. Och ett stundtals stökigt liv, med många konflikter och en del separationer. Kanske är det allt detta som gjort att hans författarskap präglas av en sak: struktur. Anders arbetsmetod är lika omständlig som framgångsrik. Numera är han öppen med att det alltid är han som skriver och står för dramaturgin i de delade författarskapen. Därmed är också arbets­metodiken hans. Den går till så att han ­skissar upp en synopsis på ovan nämnda glas­skiva med hjälp av post-it-lappar i tre olika färger. ­Parallellt med detta skriver han ett råmanus, för hand.

– Det kan bestå av scener eller dialoger som är nästan färdiga, det kan också vara en hel scen som jag markerat med ett par ord, eller så har jag bara kladdat dit »något mer «. Det skiftar, men råmanuset brukar landa på mellan sjuttiofem och hundra sidor.

Det skriver han sedan in i datorn och då brukar det svälla, eftersom han bearbetar och utvecklar texten samtidigt som han för in den. Sedan ­skriver han om hela manuset ännu en gång, putsar och utvecklar och skriver allt som inte är färdigt. Och sedan återstår förstås den vanliga bearbetningen, finliret, gestaltningen och fördjupningen.

– Det är otroligt arbetskrävande men för mig blir det så tydligt att jag lägger lager på lager till texten, lär känna storyn och kan utveckla karaktärerna i lugn och ro. Jag tror att jag har utvecklat mitt skrivande genom att vara så jävla omständlig.

Finns det en risk att skrivandet blir mekaniskt när du planerat så noggrant?

– Det finns en sådan risk, kanske, att om man vet vad som ska stå där så bara skriver man det. Men jag har lärt mig att undvika det. En synopsis får aldrig bli en snara, den ska vara lappen i ­fickan som jag plockar upp om jag kommer av mig. Jag tror att vi författare behöver en idé om vad vi vill berätta och sen kan man följa synopsis eller gå ifrån det, bara man vet vart man är på väg. Men att det skulle bli mekaniskt för mig … Nej, jag arbetar om texten så många gånger. ­Märker jag att jag berättat samma sak förut är det bara att gå hem och skriva om. Det är nog så jag parerar det, att skriva om i så många led.

Tidigt i sitt författarskap hade Anders en plan för hur hans kriminalromaner skulle byggas. ­Karaktärerna skulle vara komplexa, inte enbart goda eller onda, och det skulle inte bara vara en person som skapade driv och framåtrörelse, utan perspektivet skulle växla. Och en bok skulle ­aldrig ha samma tempo, samma rytm, som den förra.

– Där tror jag att en stor del av lösningen finns, att variera tempot just för att inte skriva auto­matiskt.

Utöver det arbetar Anders också med över­gripande dramaturgiska bågar, som en långsam utveckling hos en karaktär som sträcker sig över flera böcker och ger en annan dimension av utveckling än själva bokens grundkonflikt. Så är det till exempel med polisen Ewert Grens som trogna läsare fått följa i ett antal böcker från Roslund & Hellström. Där finns en sorg, och så småningom en förlust, som det tar kommissarien fem böcker att lära sig hantera.

– I inledningen av den femte och sista boken säger en kvinna till Ewert Grens: »Nu måste du våga släppa sorgen, för det du är rädd för, det har redan hänt.« Han ägnar nästan fem böcker åt att äntligen våga förlika sig med sorgen. Och hela den sista boken, sexhundra sidor, handlar på ett sätt om att han ska ta sig till den där graven.

Anders tystnar.

– »Det du är rädd för, det har redan hänt.« Det är min stora insikt. Den har jag arbetat med i hela mitt liv.

 

För där på Västerbron för femton år sedan inleddes ett nytt kapitel. Terapeuten som svarade i telefon hörde att någonting förändrats, och tillsammans kom de överens om att Anders skulle börja om med terapin. Den här gången kunde han göra det på allvar.

Ett av de problem som terapeuten identifierade, var att Anders inte hade någon mental plats som han betraktade som helt trygg. Uppgiften blev att välja en sådan plats. Men han kunde inte, så han fick ta med sig tanken och uppgiften hem. Han funderade länge. Och vid nästa terapitillfälle ­visste han.

Sedan dess finns den som en lugn hemmahamn i hans huvud. Och sedan länge står den här i ettan på Reimersholme, Anders ser den fortfarande som sin trygga plats, ett ställe att landa på när det svajar.

– Skrivbordsstolen. Där jag skriver mina ­böcker. Jag valde den, till slut.