Elisabeth Åsbrinks råd till dig som vill skildra verkligheten

1. När du skriver ­sakprosa – redovisa dina källor

»Fram tills jag skrev Över­givenheten hade jag be­funnit mig i sakprosafacket men använt skönlitterära uttrycks­medel. I Sverige har mina böcker oftast helt enkelt benämnts fackböcker, i Tyskland kallas de ›dokumentärromaner‹, i Polen fick jag Kapuściński-priset för ›bästa litterära reportage‹ … Så det är en genre som är lite svår att ringa in. När jag gav ut Och i Wienerwald står träden kvar, som är en helt sann berättelse om relationen mellan den judiska pojken Otto Ullman och Ingvar Kamprad, uppstod en diskussion om hur mycket som var fiktion i den. Ingenting var fiktion, allt var sant och baserat på research, men jag hade inte redovisat mina källor tillräckligt noggrant. Det, ihop med mitt litterära språk, gav en stark fiktionskänsla. Jag hamnade i en idiotisk situation som jag hade kunnat undvika om jag hade förutspått den diskussionen – då hade jag redovisat mina källor på ett annat sätt. Men det var nyttigt såtillvida att jag tvingades definiera vad jag faktiskt höll på med. Jag landade i en slutsats: det inte är fiktion om det enbart utgår ifrån fakta som är kontrollerade, och kontrollerbara. Vad man sedan använder för språk och form är inte poängen, poängen är att de fakta man lägger fram är korrekta och möjliga att kontrollera.«

2. Gör noggrann ­research

»Research gör jag alltid, hela tiden, parallellt med att jag skriver. Skrivandet är ett sätt att sortera. Skulle jag göra all research först och skriva sedan, skulle jag gå vilse i materialet.