»Jag vill oroa läsaren«

Dina karaktärer bor i småstäder, har parmiddagar och spelar golf.  I den senaste åker de på chartersemester. Vad är så spännande med den svenska vanligheten?

– Att utvinna dramatik ur det skenbart odramatiska, det är en sorts hållning jag har. Jag tycker själv att vardagen och olika relationer är otroligt spännande att läsa om. Och även om jag inte brukar tänka att jag ska sätta mig ner och skriva på det där rafflande sättet som en deckare kan vara, så söker jag mig ändå mot ett berättande som har en intressant fallhöjd så att säga. Det finns ju berättelser där det liksom inte händer ett dugg, men som har en väldigt stark motor ändå. En språklig energi som gör att man som läsare inte har en aning om vart det är på väg, men att det ändå rör sig framåt. För en bra berättelse har alltid en framåtrörelse.

Hur hittar du den framåtrörelsen i dina historier?

– Jag har väl något slags dramaturgiskt tänkande i mig, men det är ingenting jag medvetet sitter och funderar över när jag skriver. Jag prövar vissa ingångar och anslag och har litegrand en känsla för vart jag ska ta vägen, och sen får historien leda mig vidare. Och det är samma sak med den typ av människor som jag skriver om. När man ser i backspegeln kan man nog iaktta en viss typ som återkommer, ett persongalleri som rör sig inom ett visst mentalt hägn, och kanske också en viss samhällsklass. Men det är något jag märker efterhand, att jaha, det blev en sån här människa. Sedan handlar allt skrivande om ett seende tycker jag, om hur olika människor upplever sin omvärld. Och hur de beter sig. Det är det som skapar spänning och tryck i en historia. Jag gillar att ha en till synes vardaglig infattning, och sedan slänga in någon form av granat. Den kan vara stor eller liten granat, men det behöver vara någonting. Sedan får man upptäcka hur personerna förhåller sig till den där granatsmällen. Alltså det irrationella beteendet hos människor, eller det alltför rationella beteendet, någonting som oroar läsaren. Jag söker nog alltid de punkterna i mitt berättande. Där det blir osäker mark helt plötsligt.