»Jag tar bara deras själar«

Helene Tursten har sedan länge regerat på pocketlistorna med sina böcker om Irene Huss, den första kvinnliga snuten i den svenska deckarboomen. Skriva blev nyfiken på hur man skapar en säljande personlighet.

Varför är Irene Huss en så populär figur?

– Hon är ovanlig i litteraturen just för att hon är en vanlig människa med ett ganska vanligt liv. När jag började skriva var de kvinnliga poliser som fanns i litteraturen amerikanska och dessutom väldigt underliga och svåra att identifiera sig med. De var väldigt mycket en kopia av männen i polisromanerna med de vanliga klichéerna – man kan inte ha familj för att man jobbar så mycket övertid, man bor i sitt gamla garage, man super, och så vidare. Medan de kvinnliga poliser jag kände var ganska mycket som tjejer är mest. Därför är det väldigt roligt att så många poliser, och framförallt kvinnliga poliser, säger att de känner igen sig i mina böcker.

Var hittar du dina karaktärer?

– Överallt i min omgivning. Det är ju inte så att jag tar folk rätt av, med deras utseende och klädsel och frilla och allt. Utan jag stoppar in dem i en annan person av ett annat kön eller i en annan ålder så att folk inte ska känna igen sig. Så det är bara deras själar jag tar. Men det märker de ju aldrig.

Inte en enda gång?

– Jo okej, två gånger har det hänt. Att personen i fråga velat diskutera den där karaktären med mig. Då trodde jag att jag skulle svimma, tills det visade sig att de bara ville berömma mig för att jag lyckats skapat en så genuint otrevlig typ. Och jag har funderat jättemycket på vad det där beror på. Och det är nog helt enkelt så att det inte är särskilt roligt att se sig själv i spegeln.

Annons

”Irene Huss” låter ju rätt tufft och handlingskraftigt. Hur viktigt är det med namnen?

– De är jätteviktiga. Jag tyckte att det namnet återspeglade hennes karaktär, och det fanns inga kvinnliga poliser som hette så i Göteborg, det kollade jag upp. Och så är det, antingen får man hitta på jättekonstiga namn, eller döpa karaktärerna till något vanligt, som Birgitta Olsson. Det finns kanske 6 000 personer som heter så och då behöver folk inte känna sig lika träffade om de blir mördade i boken.

Vissa författare börjar med att skriva hela personakter om sina huvudkaraktärer. Vet du mycket om Irene Huss som inte läsarna får veta?

– Jag vet saker om henne, men det kommer ju fram så småningom. Men jag har medvetet tonat ner hennes personlighet lite. Hon är ju en väldigt cool människa på något vis. Och det är för att jag inte vill att hon ska skymma historien.

Ett tips som nybörjare brukar få är ju att gräva där man står. Skulle du rekommendera att använda sig själv som mall för sina karaktärer?

– Nej. Det är en fälla många författare trillar i när de ska skriva thrillers och deckare, att de gör hjälten till en avbild av sig själva. Men du ljuger alltid om dig själv. Risken är att du ger en tillrättalagd bild utan några skavanker, och då blir det en urtråkig karaktär som ingen skulle tro på över huvud taget.