En kväll i december 2019 kliver jag av bussen på hållplats Skogsbo, Gustavsberg, Värmdö. Jag kommer snart att uppleva ett inspirerat ögonblick, men det vet jag förstås inte. Det har snöat och gatorna är ännu inte plogade. Jag går den vanliga vägen hem, en smal gata som slingrar sig genom ett äldre bostadsområde med dungar av tall, sälg, ek. Snön har lagt sig i grenverken och gatubelysningen gör att träden avtecknar sig mot natthimlen. Jag stannar upp. Betraktar scenen. De skarpa linjerna mellan snön och undersidan av grenarna lyfts fram i mitt medvetande. Kylan vibrerar i mig. Jag blir uppmärksam på känslan av stillhet, avstannad tid. Doften av fuktig snö som klänger sig fast i barken. Det avlägsna ljudet av trafik.
Bilden påminner om en kolteckning. Hittar inte orden först men bit för bit kommer de till mig. Snön är vit som krita på svart papper. Men grenarna är svarta. Som kol på grått papper. Tar fram mobilen. Den har blivit min anteckningsbok, mest eftersom den alltid är med. Öppnar fliken Poesi. Tittar upp, vad är det jag ser? Skriver: »Vinterträden ritas med krita och kol.«
Jag vet att det betyder något, men ännu inte vad. Det känns bra i munnen. Efteråt kan jag se att både språkljuden och rytmen håller ihop meningen, samtidigt som kontrasten mellan krita och kol, och det fysiska i att rita med dem, ger meningen en sinnlig skärpa.
Fyra år senare har raden förvandlats till inledningen av en dikt i min samling Eskatos, tystnaden tillhör inte oss.
- Mer:
- Guide
- Gestaltning
- Poesi
