Det händer varje gång.
Trots att jag alltid har en plan, om inte ett synopsis så åtminstone en sorts karta och kompass, så kör det ihop sig i precis samma läge. Flowet sinar och jag sitter där, stirrande på en text som plötsligt känns främmande. Det som verkade så enkelt och självklart i början har blivit en röra av trådar som drar åt olika håll. Även om mitt planerade slut fortfarande känns logiskt, så är upplösningen – vägen som ska leda fram till slutet på min roman – omöjlig att visualisera. Den tydliga vägen blir plötsligt suddig och jag vet inte längre var jag befinner sig, ungefär som när Frodo, Sam och Gollum börjar tappa riktningen i det hemsökta träsket på väg till Mordor.
Eftersom problemet uppstår 66,6 procent in i texten har jag börjat kalla det för »djävulspunkten«.
Och det är inte bara jag, och inte bara romaner. Som fackboksförläggare på Volante, och som spökskrivare för bland andra Robert Gustafsson, Tommy Körberg och Ken Ring har jag väldigt ofta mött samma problem. Likaså när jag skrivit längre reportage. Man har berättat det man längtat efter att berätta, fyrat av sina bästa anekdoter, formulerat sina vassaste tankar och iakttagelser. Bara upploppet är kvar, och plötsligt raglar författaren fram som en maratonlöpare med akut vätskebrist.
