Nyligen var jag med på en heldagskonferens om ungdomslitteratur där bland annat Christin Ljungqvist och Jessica Schiefauer pratade om sitt värv och hur det gick till när de blev antagna. De hade båda i flera år trott att de skrev en vuxenbok. Först när förlagen började peka åt ett annat håll förstod de att det kanske inte var så. Det blev en process. Skulle de behöva vänja sig vid att vara ungdomsförfattare istället? Det hade de ju aldrig tänkt, men så kanske det var nu då. Hoppsan.
Jag har hört liknande debuthistorier från andra ungdomsförfattare förut. Skriva för barn och unga? Jag? Nä, aldrig i livet. Jag håller ju på med en riktig roman!
Att vara en så kallad riktig författare är att skriva litterära romaner för vuxna. Det är finast. Näst finast är att skriva allt annat, så länge det är för vuxna. Tänk att få beröra läsare på djupet. Bli inbjuden till teveprogram. Sitta där och säga kloka saker. Bokmässan i Göteborg och Littfest i Umeå, inte i publiken utan på Stora scenen. Gud, vad man skulle göra sig där! Vilket rus. Recensioner och hyllningar. Är det inte något Khemiriskt över det? Eller Stridsbergskt?
Men att skriva för barn och unga? Nja. Alltså, det är ju behjärtansvärt och jätteviktigt med sån litteratur, verkligen, men … nej.
- Mer:
- Gästkrönika
- Ungdomsbok
