Gästkrönika Publicerad i Skriva #1 2019 (06 februari 2019)

Johanna Lindbäck: »Ungdomsböcker? Jag? Nä, aldrig i livet.«

Nyligen var jag med på en heldagskonferens om ungdomslitteratur där bland annat Christin Ljungqvist och Jessica Schiefauer pratade om sitt värv och hur det gick till när de blev antagna. De hade båda i flera år trott att de skrev en vuxenbok. Först när förlagen började peka åt ett annat håll förstod de att det kanske inte var så. Det blev en process. Skulle de behöva vänja sig vid att vara ungdomsförfattare istället? Det hade de ju aldrig tänkt, men så kanske det var nu då. Hoppsan.

Jag har hört liknande debuthistorier från andra ungdomsförfattare förut. Skriva för barn och unga? Jag? Nä, aldrig i livet. Jag håller ju på med en riktig roman!

Att vara en så kallad riktig författare är att skriva litterära romaner för vuxna. Det är finast. Näst finast är att skriva allt annat, så länge det är för vuxna. Tänk att få beröra läsare på djupet. Bli inbjuden till teveprogram. Sitta där och säga kloka saker. Bokmässan i Göteborg och Littfest i Umeå, inte i publiken utan på Stora scenen. Gud, vad man skulle göra sig där! Vilket rus. Recensioner och hyllningar. Är det inte något Khemiriskt över det? Eller Stridsbergskt?

Men att skriva för barn och unga? Nja. Alltså, det är ju behjärtansvärt och jätteviktigt med sån litteratur, verkligen, men … nej.

Man kanske tänker på det där tråkiga man läste när man växte upp. Kenny knarkar. Mia är mobbad. Totto går till tandläkaren. Är det sånt man ska lägga sina dyrbara skrivtimmar på? De ska ju ägnas åt konst. Inte åt några himla tandläkarmanualer. Snacka om plan D.

Johanna Lindbäck

är barn- och ungdomsförfattare, och före detta läsambassadör för Kultur-rådet. Hon har jobbat som gymnasielärare i flera år, skrivit elva böcker, och är just nu aktuell med en novell i antologin Kärlek – 11 berättelser för mellanstadiet.

Fast då står jag här och viftar, från plan D. Det finns en del tandläkarmanualer här, det är sant, men det finns också en massa annat. Sånt som är avancerat, djupt berörande och alldeles bländande. Väldigt mycket har hänt sen 70-, 80- och 90-talen.

Jag vet att det låter som om jag bara försöker höja mig själv och en hel yrkeskår nu, men barn- och ungdomsskrivande är faktiskt väldigt mycket konst och hantverk. Våra läsare tänker mycket. De är otåliga som tusan. Långrandigt fast »snyggt« funkar aldrig. Man måste få till ett bra flyt direkt. Sätta dialogen. Den får inte låta töntig, och tro mig, det gör den väldigt fort. Till råga på allt har man en, ibland, ganska liten yta att åstadkomma allt det här på. Vad är det om inte hantverk?

En vanlig föreställning är att man skriver en barnbok på en kvart. Det är en liten mängd text, och de som ska läsa är inte vuxna / smarta / krävande. Borde gå ganska fort och lätt då?

Alla som precis har råkat skriva en ungdomsbok istället för en generationsroman vet hur fel det är. Till er och alla andra säger jag: Välkommen hit! Det här kommer att bli bra. Plus kul, svårt, härligt, asjobbigt och alldeles, alldeles underbart. Precis som allt annat skapande. Nu kör vi!

Artikeln publicerades i Skriva #1 2019 (06 februari 2019) och är skriven av .

Annons

Gästkrönika Publicerad i Skriva #4 2016 (20 juni 2016)

Hanna Hellquist: »Kanske var jag för hård mot mig själv«

Jag tycker att jag har ganska bra självförtroende när det gäller skrivandet. Jag har vett att ta betalt för mina texter efter många år som kåsör och krönikör i DN, jag vet med mig när jag har hittat något bra att skriva om och jag har en ganska hälsosam likgiltighet till andra skribenters genialitet.

Men när det gäller själva skrivandet, alltså momentet att få ner texten på papper, då känner jag mig oftast helt värdelös. Jag är ostrukturerad och ute i sista sekund. Jag klarar helt enkelt inte av att skriva om jag inte har en deadline, det måste sitta en redaktör någonstans och flåsa mig i nacken om jag ska få något gjort. Det slår aldrig fel, det spelar ingen roll om jag ska åka utomlands en vecka och vet med mig att semestern kommer bli så mycket mer njutbar om jag bara kunde lämna texten innan jag åker, det går liksom inte. Vad är det för fel på mig VUXNA MÄNNISKA?

När jag först började skriva kåserier i DN i början av 2000-talet så hade jag ingen deadline. Redaktören som ville undersöka min potential gav mig ingen, han sa ”testa att skriva”, och jag skrev. I veckor satt jag och knåpade på texter, lyfte olika ämnen i bekantskapskretsen och vände och vred på vinklar. Jag lämnade in när jag tyckte att det inte fanns något att anmärka på texten, inte ens eventuella meningsmotståndare skulle hitta något att haka upp sig på. Det var mycket ”å ena sidan” och ”samtidigt” och ”förhållandevis”. Kåserierna utan deadline var avgörande för att jag överhuvudtaget skulle våga skriva i början.

Hanna Hellquist

är programledare för Morgonpasset i P3, skriver krönikor i Dagens Nyheter och har tidigare varit programledare för SVT-produktionerna Jakten på lyckan och Jakten på det perfekta livet. 2012 gav hon ut sin debut Karlstad Zoologiska på Albert Bonniers förlag och är i sommar aktuell med En tryckare på Blue Moon bar, där hon samlat sina krönikor och kåserier.

Sen fick jag en fast plats i tidningen på onsdagar, och skrev under signaturen Hanna H. Ganska anonym men fullt identifierbar för de uppmärksamma. Jag skrev mot en deadline och jag tilläts vara personlig. Det gick bra. Jag jobbade upp ett självförtroende och en läsarskara. Och jag började skriva krönikor. Och de där krönikorna trillade in allt senare. Numera lämnar jag så pass sent att min redaktör känner sig manad att mejla och fråga om jag kommer ihåg att det är jag som ska skriva den veckan. Men just det glömmer jag aldrig.

Den här våren har jag suttit och läst korrektur på min bok som innehåller mina samlade krönikor och kåserier. Boken blir 750 sidor. När jag har suttit med den här jätteluntan i knäet så har det slagit mig: Kanske har jag varit lite för hård mot mig själv? Ingen är bättre än jag själv på att upprepade gånger boxa mig själv rakt i ansiktet, precis mellan näsan och överläppen där det gör som ondast, men med boken i handen blev jag tvungen att omvärdera min slarviga självbild. Kanske var det i själva verket en viktig strategi? En metod till och med – inte en brist i min karaktär. Hur skulle en man resonerat kring en såpass stor del av sitt värv?

Nu väljer jag att tänka att det faktiskt är ganska smart att vara ”ostrukturerad”.

Att inte vara en duktig flicka och göra alla rätt, att inte hinna gå igenom alla vändningar i texten och lägga dit ett ”samtidigt” för säkerhets skull. Inte låta utkasten valsa runt bland vännerna innan man vågar skicka in. Det blir bättre krönikor då. Och kanske hade det i ärlighetens namn inte blivit så jävla många om jag inte, under den tickande klockan, hade tittat på texten och tvingats konstatera: Det här är bra nog. ν

Artikeln publicerades i Skriva #4 2016 (20 juni 2016) och är skriven av .

Gästkrönika Publicerad i Skriva #6 2018 (04 december 2018)

Johan Jönson: »Ljuger du nu?«

Att jag ljuger när jag pratar. Överhuvudtaget säger någonting. Det känns så. Jag vet inte riktigt. Ljuger? Hur då? Och vad skulle inte vara lögn?

Ja. Jag vet inte. Vad är en lögn, menar du?

Alltså …  Som att jag kan inta vilken position som helst, yttra något i jagform, som därmed inte tillhör mig, inte är giltigt för mig.

Eller också giltigt, hur än motsägande till det som föregått och följer. Att det utgör en form av lögn. Ytterligare en. Som jag på nåt vis anpassar mig till, blir en tillfällig skugga åt, en imaginär resonanslåda, bara. Ett övergående tomrum i tiden.

Tills nästa utsaga kommer, och jag övergår i dess ekande skugga. Men egentligen utan övertygelse eller tro. En gestalt av tunn dimma. Följt av en annan molnformation. Och ännu en, redan på väg mot en annan, och en annan …

Som att det är du som är lögnen, inte det du säger, inte yttrandet. Jo, kanske. Jag vet inte.

Vad skulle då vara sant? Ett tal som är sanning? Det vet jag inte. Uttryck för smärta, lidande, hat, kärlek, lust, passion, glädje? Jag vet inte. Starka affekter gör ju att man kan känna sig mer levande, åtminstone i stunden. Men om det är mer sant eller inte, det vet jag inte riktigt.

Kan skriften då vara mer sann? Den är ju inte tal, prat, snarare tyst energi som inväntar läsarens översättning till stumt ljudande verbformer i den enskilda, erfarande kroppen.

Jag tror inte att skriften är mer sann. Den är ju symbiotiskt separerad från sin författare och kan delas med och gälla för vem som helst. Det muntliga talet, däremot, är på nåt vis mer en del av en själv, även om yttrandet måste lämna den egna kroppen för att bli till.

Så, var hamnar vi då? Du är inte din skrift, och när du pratar ljuger du? Kanske. Jag vet inte.

Eller att det egna talet är hemsökt av språk som inte är fullt ut sant för dig, eller oavbrutet sant, medan skriften är en sorts åtskild allmänning, samtidigt kollektiv och singulär i sin sammansättning och dess uttolkningsmöjligheter? Jo, visst.

Men samtidigt uppträder ju sanning endast som språk; när beteckningen sammanfaller med det betecknade, som i skala 1:1. Då kallar vi det för sant.

Men för egen del intresserar jag mig inte det minsta för mitt eget liv, eller dess biografi. Jag är helt ointresserad av att »berätta också min historia«, som det liberalistiska pseudocredot lyder under kognitionskapitalismen.

Johan Jönson

debuterade 1992 men slog igenom stort med den 800 sidor långa poesi-boken Efter arbets-schema år 2008. Johan Jönson har nominerats till och vunnit flera stora priser för sina poesiböcker, som ofta skildrar arbete och klass och präglas av montagets estetik. 2019 släpps Marginalia/Xterminalia.

Andra är dock intresserade av dig. Knappast. Jag är ingenting. Min existens innebär ingen skillnad, överhuvudtaget.

Förutom för mig själv, förstås. Den utsiktslösa kampen får jag föra på egen hand. Det enda definitiva är dess förluster, i en tröstlös serie, fram till den egna, obemärkta döden, som aldrig kan erfaras (och nog alltid inträder långt tidigare än man vill föreställa sig. Kanske har den alltid redan inträtt …).

Naturligtvis är också du ingen och näst intill ingenting.

Men en oavlåtlig mängd apparater, dispositiv och cirkulationer är intresserade av din ofrånkomliga och immanenta subjektivitet, din själ, också dess okända, bortträngda sidor. Att den ska repetera affirmationer av diverse slag: kroppsliga och semiotiska; affektiva och repulsiva; mervärdesskapande och hypostaserande. Att den ska reproducera rådande ideologi och fantasmatisk harmoni. Kanske det.

Men det ska man inte ge dem. I helvete heller.

Kan inte det egna livets naturalistiska realism då också erfaras som en sorts negation till de anslutningsimperativa regimerna? Åtminstone en minimal form av störning, som knott om sommaren? En sorts perifer sanning, eller mikrokorrektiv till sanning? Jag vet inte. I litteraturen, möjligen.

Men är det inte alltihop mest en from förhoppning, mer eller mindre typisk för en liberalistisk metafysik? En form av narcissistisk religiositet?

Den grundläggande grammatiken är att man tjänstgör, det misstänker jag. Vad ens vilja och språk än föreställer sig.

Att man tjänstgör? Alltid? Vad du än gör?

Man tjänstgör. Utför. Reproducerar. Kanske inte bara, men alltid också. I första hand det, servilitet.

Hur ska man då inte tjänstgöra? Inte fortsätta utföra också det man föreställer sig vara emot? Det vet jag inte. Varför skulle jag veta det? Du vet inte? Nej. Jag vet inte.

Är inte det samtidigt en väldigt bekväm och feg position? Säkert. Feghet är en mänsklig rättighet; den enda som kan praktiseras universellt, av alla.

Du faller in i andras tal, än en gång. Det är väl det som är utövandet av språk.

Ljuger du nu?

Nej. Jag talar inte om mig själv.

Talar du ens?

Nej. Jag motöversätter tillbaka till kroppens och skriftens tystnad och dvala. Komprimerar energi. Förslösar eget liv.

Artikeln publicerades i Skriva #6 2018 (04 december 2018) och är skriven av .

Gästkrönika Publicerad i Skriva #5 2018 (22 november 2018)

Stina Stoor: »Är i mitt eget efter nu«

Jag gjorde succé. Minns nån det än? För mig känns det som länge sedan.

Men succé, ja: Dödsstöten för mitt förra äktenskap, förutsättningen för mitt nya. Jo, träffade faktiskt min nuvarande partner i Sibirien, dit jag blivit inbjuden just på grund av (eller »tack vare«, det får tiden utvisa) en litteraturfestival.

En resa vilken även resulterade i att jag ett par månader efter min hemkomst på omvägar fick höra ett rykte om att jag (ännu) var »försvunnen i Sibirien« – förstås Stockholmsversionen av vad-som-egentligen-hände den där hösten, men Norrland eller Sibirien, sak samma!

»Försvunnen« var jag ju i varje fall!

Framgångar, resor, priser, sommarprat, det förändrade saker för mig. Mest av allt förändrade det antagligen mig. Jag gick inte längre med på att bli kallad nedsättande saker, eller bli behandlad som en »mindre vetande« hur som helst.

Att ha en egen inkomst för en gångs skull, bara det! Sådär när ens vikt räknas i kronor, eller i: Vem ska vara hemma med söta men ack så snoriga barn?

Stina Stoor

Gjorde stor sensation med novellsamlingen Bli som folk 2015. Boken kallades för »årets märkvärdigaste och vackraste debut« och Stina hyllades som en förnyare av den svenska novellkonsten. Hon fick motta en rad stora priser, nominerades till Augustpriset och var 2016 värd för både Sommar i P1 och Vinter i P1. Idag pendlar Stina Stoor mellan Moskva och Balåliden, den by hon växte upp i och där hon hämtat mycket av stoffet till Bli som folk.

Innan BOKEN, då, hade svaret alltid varit jag, varje gång. Månader med två bäbisar hemma utan att ens ta ut föräldraledighet, eftersom min ersättningsnivå var så låg så det var bättre att spara dagarna till mannens semester, eller till ett diffust »sen« när han skulle ha tid för en lucka i karriären, om något/några år.

Nu fyller yngsta snart åtta och de där föräldradagarna kommer att förfalla. Ett löfte som aldrig infriades, ett evigt »sedan« sådär.

Jag önskar att jag vetat det i tid. Jo. »Sen« är ett mycket svårt ord att komma ikapp.

Alla hade sagt mig att en novellsamling tjänade ingen nåt på, men med Bli som folk blev det skillnad. Ekonomiskt ja, men även i mig. Jag blev måhända »stor på mig«, men jag fick en rakare rygg och en fastare blick. Stolthet. Värde.

Är i mitt eget efter nu. Jag flög, det steg mig antagligen åt huvudet och jag landade för högt upp (sådär rusig och rosenkindad av champagne då).

Men sitter så stilla, så stilla nu att jag snart förvandlas till en gargoyle, en staty uppe på vad-det-nu-är-för-höjd-jag-inbillar-mig-jag-är-fast-uppe-på (ett dagen-efter-soffhörn?). En staty vagt lik en författare, nån. Succédebutanten?

Enda vägen från min »prisbelönt-piedestal« är väl ner nu, och ja, jag är en fegskit! Så rädd att frysreflexen satt in som på en kanin. Kan inte. Måste stå stilla! Inte falla, inte falla! Får inte skriva dåligt (skönlitterärt alltså, krönikor går på undantag), får inte det!

Är den som inte får göra misstag redan förlorad? Kanske.

Eller skulle jag kunna börja om under pseudonym, helt hemlig någonstans utan fallhöjd framför fötterna?

Eller, om jag bara – väntar.

Har just insett att det ryska utbudet på Netflix är större än det hemma. Så att.

Artikeln publicerades i Skriva #5 2018 (22 november 2018) och är skriven av .

Annons

Gästkrönika Publicerad i Skriva #5 2014 (20 augusti 2014)

Dag Öhrlund om egenutgivarnas eget klondyke

»Det var lättare på sjuttiotalet, säger Kjell E. Genberg. Vi var inte så många på estraden då.

Sveriges mest publicerade författare med 250 utgivna böcker vet vad han pratar om.

För fyrtiofem år sedan fanns det betydligt färre etablerade författare och debutanter. Enligt en undersökning drömmer i dag var tredje svensk om att skriva en bok. Förlagen får in tio tusen debutantmanus per år. Mellan trettio och femtio av dessa ges ut, chansen att få ett kontrakt är liten.

Många ger upp den tanken, men ändå inte drömmen om att bli publicerad. Lösningen heter hybridförlag eller egenutgivning i olika former.

Hybridförlagen kräver att du ska vara med och betala utgivningen, helt eller delvis, vilket kan bli mycket dyrt. De som vill att du ska betala hälften av de faktiska kostnaderna ger dig i gengäld hälften av vinsten – om det blir någon.

Några säljer paket. Om du kan klippa upp över 100 000 kronor så får du hjälp med alltifrån redigering och formgivning till tryck och viss marknadsföring. När boken säljs får du tillbaka varje bruttokrona tills din investering är återbetald, därefter får du åttio procent av vinsten.

Om det blir någon vinst.

 

Förutom hybridförlagen finns det alltifrån tryckerier till småföretag som ”erbjuder tjänster” du kunde ha köpt in själv på andra håll – redaktörsarbete, formgivning etcetera.

Tyvärr har egenutgivningen blivit ett Klondyke också för aktörer som inte bryr sig om kvaliteten på de verk som ges ut. Detta växande problem gör mig bekymrad. Jag har just träffat några hundra bokhandlare på inköpsdagar och de berättar att de ser på egenutgivna böcker med stor skepsis, just på grund av bristande kvalitet.

Nyligen pratade jag med en uppgiven författare som vi kan kalla X. Han har, via hybridförlag, hittills investerat över 200 000 kronor i utgivning av sina böcker utan att få tillbaka ett öre i vinst.

X har fru, barn, normal lön och vanliga utgifter. Bokinvesteringen har grävt stora hål i familjens ekonomi utan att ge annan lycka än tillfredsställelsen att se sitt namn på några böcker som inte alls sålt så mycket som förlaget ställde i utsikt.

Det är inte bra för vare sig X eller bokbranschen.

Och jag misstänker att X inte får tillbaka sina pengar, än mindre någon vinst.

 

Med det här vill jag inte säga att du som funderar på egenutgivning ska förkasta idén. Det finns egenutgivare som lyckas bra. Mest känd är kanske Emelie Schepp som efter ett antal refuseringar gav ut Märkta för livet själv och har sålt över 40 000 exemplar! Dessutom har hon efter det fått ett trebokskontrakt med förlaget Wahlström & Widstrand.

Alltså finns det hopp.

Jag vill bara föreslå att du som ger dig in på egenutgivningens område är kritisk och försiktig när det gäller vem och vilka du ger dig i kast med. Fråga, begär referenser och be gärna förlaget eller företaget att visa faktiska siffror på vad de presterat åt andra egenutgivare.

Det är dina pengar.

Och tyvärr är det alldeles för många som är ute efter dem utan att egentligen bry sig om ditt författarskap.

 

Dag Öhrlund är författare och journalist. Han har skrivit en rad romaner och kom förra året ut med handboken Skriv din bok och sälj den.

Artikeln publicerades i Skriva #5 2014 (20 augusti 2014) och är skriven av .