Gästkrönika Publicerad måndag 03 december 2018

Johan Jönson: »Ljuger du nu?«

Att jag ljuger när jag pratar. Överhuvudtaget säger någonting. Det känns så. Jag vet inte riktigt. Ljuger? Hur då? Och vad skulle inte vara lögn?

Ja. Jag vet inte. Vad är en lögn, menar du?

Alltså …  Som att jag kan inta vilken position som helst, yttra något i jagform, som därmed inte tillhör mig, inte är giltigt för mig.

Eller också giltigt, hur än motsägande till det som föregått och följer. Att det utgör en form av lögn. Ytterligare en. Som jag på nåt vis anpassar mig till, blir en tillfällig skugga åt, en imaginär resonanslåda, bara. Ett övergående tomrum i tiden.

Tills nästa utsaga kommer, och jag övergår i dess ekande skugga. Men egentligen utan övertygelse eller tro. En gestalt av tunn dimma. Följt av en annan molnformation. Och ännu en, redan på väg mot en annan, och en annan …

Som att det är du som är lögnen, inte det du säger, inte yttrandet. Jo, kanske. Jag vet inte.

Annons

Vad skulle då vara sant? Ett tal som är sanning? Det vet jag inte. Uttryck för smärta, lidande, hat, kärlek, lust, passion, glädje? Jag vet inte. Starka affekter gör ju att man kan känna sig mer levande, åtminstone i stunden. Men om det är mer sant eller inte, det vet jag inte riktigt.

Kan skriften då vara mer sann? Den är ju inte tal, prat, snarare tyst energi som inväntar läsarens översättning till stumt ljudande verbformer i den enskilda, erfarande kroppen.

Jag tror inte att skriften är mer sann. Den är ju symbiotiskt separerad från sin författare och kan delas med och gälla för vem som helst. Det muntliga talet, däremot, är på nåt vis mer en del av en själv, även om yttrandet måste lämna den egna kroppen för att bli till.

Så, var hamnar vi då? Du är inte din skrift, och när du pratar ljuger du? Kanske. Jag vet inte.

Eller att det egna talet är hemsökt av språk som inte är fullt ut sant för dig, eller oavbrutet sant, medan skriften är en sorts åtskild allmänning, samtidigt kollektiv och singulär i sin sammansättning och dess uttolkningsmöjligheter? Jo, visst.

Men samtidigt uppträder ju sanning endast som språk; när beteckningen sammanfaller med det betecknade, som i skala 1:1. Då kallar vi det för sant.

Men för egen del intresserar jag mig inte det minsta för mitt eget liv, eller dess biografi. Jag är helt ointresserad av att »berätta också min historia«, som det liberalistiska pseudocredot lyder under kognitionskapitalismen.

Johan Jönson

debuterade 1992 men slog igenom stort med den 800 sidor långa poesi-boken Efter arbets-schema år 2008. Johan Jönson har nominerats till och vunnit flera stora priser för sina poesiböcker, som ofta skildrar arbete och klass och präglas av montagets estetik. 2019 släpps Marginalia/Xterminalia.

Andra är dock intresserade av dig. Knappast. Jag är ingenting. Min existens innebär ingen skillnad, överhuvudtaget.

Annons

Förutom för mig själv, förstås. Den utsiktslösa kampen får jag föra på egen hand. Det enda definitiva är dess förluster, i en tröstlös serie, fram till den egna, obemärkta döden, som aldrig kan erfaras (och nog alltid inträder långt tidigare än man vill föreställa sig. Kanske har den alltid redan inträtt …).

Naturligtvis är också du ingen och näst intill ingenting.

Men en oavlåtlig mängd apparater, dispositiv och cirkulationer är intresserade av din ofrånkomliga och immanenta subjektivitet, din själ, också dess okända, bortträngda sidor. Att den ska repetera affirmationer av diverse slag: kroppsliga och semiotiska; affektiva och repulsiva; mervärdesskapande och hypostaserande. Att den ska reproducera rådande ideologi och fantasmatisk harmoni. Kanske det.

Men det ska man inte ge dem. I helvete heller.

Kan inte det egna livets naturalistiska realism då också erfaras som en sorts negation till de anslutningsimperativa regimerna? Åtminstone en minimal form av störning, som knott om sommaren? En sorts perifer sanning, eller mikrokorrektiv till sanning? Jag vet inte. I litteraturen, möjligen.

Men är det inte alltihop mest en from förhoppning, mer eller mindre typisk för en liberalistisk metafysik? En form av narcissistisk religiositet?

Den grundläggande grammatiken är att man tjänstgör, det misstänker jag. Vad ens vilja och språk än föreställer sig.

Att man tjänstgör? Alltid? Vad du än gör?

Man tjänstgör. Utför. Reproducerar. Kanske inte bara, men alltid också. I första hand det, servilitet.

Hur ska man då inte tjänstgöra? Inte fortsätta utföra också det man föreställer sig vara emot? Det vet jag inte. Varför skulle jag veta det? Du vet inte? Nej. Jag vet inte.

Är inte det samtidigt en väldigt bekväm och feg position? Säkert. Feghet är en mänsklig rättighet; den enda som kan praktiseras universellt, av alla.

Du faller in i andras tal, än en gång. Det är väl det som är utövandet av språk.

Ljuger du nu?

Nej. Jag talar inte om mig själv.

Talar du ens?

Nej. Jag motöversätter tillbaka till kroppens och skriftens tystnad och dvala. Komprimerar energi. Förslösar eget liv.

Annons

Gästkrönika Publicerad måndag 22 oktober 2018

Stina Stoor: »Är i mitt eget efter nu«

Foto: Nasti Roos

Jag gjorde succé. Minns nån det än? För mig känns det som länge sedan.

Men succé, ja: Dödsstöten för mitt förra äktenskap, förutsättningen för mitt nya. Jo, träffade faktiskt min nuvarande partner i Sibirien, dit jag blivit inbjuden just på grund av (eller »tack vare«, det får tiden utvisa) en litteraturfestival.

En resa vilken även resulterade i att jag ett par månader efter min hemkomst på omvägar fick höra ett rykte om att jag (ännu) var »försvunnen i Sibirien« – förstås Stockholmsversionen av vad-som-egentligen-hände den där hösten, men Norrland eller Sibirien, sak samma!

»Försvunnen« var jag ju i varje fall!

Framgångar, resor, priser, sommarprat, det förändrade saker för mig. Mest av allt förändrade det antagligen mig. Jag gick inte längre med på att bli kallad nedsättande saker, eller bli behandlad som en »mindre vetande« hur som helst.

Att ha en egen inkomst för en gångs skull, bara det! Sådär när ens vikt räknas i kronor, eller i: Vem ska vara hemma med söta men ack så snoriga barn?

Annons

Stina Stoor

Gjorde stor sensation med novellsamlingen Bli som folk 2015. Boken kallades för »årets märkvärdigaste och vackraste debut« och Stina hyllades som en förnyare av den svenska novellkonsten. Hon fick motta en rad stora priser, nominerades till Augustpriset och var 2016 värd för både Sommar i P1 och Vinter i P1. Idag pendlar Stina Stoor mellan Moskva och Balåliden, den by hon växte upp i och där hon hämtat mycket av stoffet till Bli som folk.

Innan BOKEN, då, hade svaret alltid varit jag, varje gång. Månader med två bäbisar hemma utan att ens ta ut föräldraledighet, eftersom min ersättningsnivå var så låg så det var bättre att spara dagarna till mannens semester, eller till ett diffust »sen« när han skulle ha tid för en lucka i karriären, om något/några år.

Nu fyller yngsta snart åtta och de där föräldradagarna kommer att förfalla. Ett löfte som aldrig infriades, ett evigt »sedan« sådär.

Jag önskar att jag vetat det i tid. Jo. »Sen« är ett mycket svårt ord att komma ikapp.

Alla hade sagt mig att en novellsamling tjänade ingen nåt på, men med Bli som folk blev det skillnad. Ekonomiskt ja, men även i mig. Jag blev måhända »stor på mig«, men jag fick en rakare rygg och en fastare blick. Stolthet. Värde.

Är i mitt eget efter nu. Jag flög, det steg mig antagligen åt huvudet och jag landade för högt upp (sådär rusig och rosenkindad av champagne då).

Men sitter så stilla, så stilla nu att jag snart förvandlas till en gargoyle, en staty uppe på vad-det-nu-är-för-höjd-jag-inbillar-mig-jag-är-fast-uppe-på (ett dagen-efter-soffhörn?). En staty vagt lik en författare, nån. Succédebutanten?

Enda vägen från min »prisbelönt-piedestal« är väl ner nu, och ja, jag är en fegskit! Så rädd att frysreflexen satt in som på en kanin. Kan inte. Måste stå stilla! Inte falla, inte falla! Får inte skriva dåligt (skönlitterärt alltså, krönikor går på undantag), får inte det!

Är den som inte får göra misstag redan förlorad? Kanske.

Annons

Eller skulle jag kunna börja om under pseudonym, helt hemlig någonstans utan fallhöjd framför fötterna?

Eller, om jag bara – väntar.

Har just insett att det ryska utbudet på Netflix är större än det hemma. Så att.

Gästkrönika Publicerad onsdag 26 september 2018

Dag Öhrlund om egenutgivarnas eget klondyke

»Det var lättare på sjuttiotalet, säger Kjell E. Genberg. Vi var inte så många på estraden då.

Sveriges mest publicerade författare med 250 utgivna böcker vet vad han pratar om.

För fyrtiofem år sedan fanns det betydligt färre etablerade författare och debutanter. Enligt en undersökning drömmer i dag var tredje svensk om att skriva en bok. Förlagen får in tio tusen debutantmanus per år. Mellan trettio och femtio av dessa ges ut, chansen att få ett kontrakt är liten.

Många ger upp den tanken, men ändå inte drömmen om att bli publicerad. Lösningen heter hybridförlag eller egenutgivning i olika former.

Hybridförlagen kräver att du ska vara med och betala utgivningen, helt eller delvis, vilket kan bli mycket dyrt. De som vill att du ska betala hälften av de faktiska kostnaderna ger dig i gengäld hälften av vinsten – om det blir någon.

Några säljer paket. Om du kan klippa upp över 100 000 kronor så får du hjälp med alltifrån redigering och formgivning till tryck och viss marknadsföring. När boken säljs får du tillbaka varje bruttokrona tills din investering är återbetald, därefter får du åttio procent av vinsten.

Annons

Om det blir någon vinst.

 

Förutom hybridförlagen finns det alltifrån tryckerier till småföretag som ”erbjuder tjänster” du kunde ha köpt in själv på andra håll – redaktörsarbete, formgivning etcetera.

Tyvärr har egenutgivningen blivit ett Klondyke också för aktörer som inte bryr sig om kvaliteten på de verk som ges ut. Detta växande problem gör mig bekymrad. Jag har just träffat några hundra bokhandlare på inköpsdagar och de berättar att de ser på egenutgivna böcker med stor skepsis, just på grund av bristande kvalitet.

Nyligen pratade jag med en uppgiven författare som vi kan kalla X. Han har, via hybridförlag, hittills investerat över 200 000 kronor i utgivning av sina böcker utan att få tillbaka ett öre i vinst.

X har fru, barn, normal lön och vanliga utgifter. Bokinvesteringen har grävt stora hål i familjens ekonomi utan att ge annan lycka än tillfredsställelsen att se sitt namn på några böcker som inte alls sålt så mycket som förlaget ställde i utsikt.

Det är inte bra för vare sig X eller bokbranschen.

Och jag misstänker att X inte får tillbaka sina pengar, än mindre någon vinst.

 

Annons

Med det här vill jag inte säga att du som funderar på egenutgivning ska förkasta idén. Det finns egenutgivare som lyckas bra. Mest känd är kanske Emelie Schepp som efter ett antal refuseringar gav ut Märkta för livet själv och har sålt över 40 000 exemplar! Dessutom har hon efter det fått ett trebokskontrakt med förlaget Wahlström & Widstrand.

Alltså finns det hopp.

Jag vill bara föreslå att du som ger dig in på egenutgivningens område är kritisk och försiktig när det gäller vem och vilka du ger dig i kast med. Fråga, begär referenser och be gärna förlaget eller företaget att visa faktiska siffror på vad de presterat åt andra egenutgivare.

Det är dina pengar.

Och tyvärr är det alldeles för många som är ute efter dem utan att egentligen bry sig om ditt författarskap.

 

Dag Öhrlund är författare och journalist. Han har skrivit en rad romaner och kom förra året ut med handboken Skriv din bok och sälj den.

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Henrik Bromander: »Det är bara att sätta igång«

Foto: Jessica Segerberg

Jag är självlärd både som författare, serietecknare och dramatiker. När folk frågar mig hur de ska gå till väga för att skriva en bok brukar jag därför uppmana dem att läsa en massa, snarare än att tipsa om specifika kurser eller författarskolor. Det är nämligen så jag har gjort. Genom att inta rollen som kritisk läsare, genom att läsa mycket och brett, högt som lågt, tjocka romaner, utflippade serier, tunga essäer, fascinerande tidningsartiklar och idiotiska blogginlägg kan man lära sig en massa kring hur en text fungerar, vad man tycker är bra och dåligt men framför allt varför man tycker så. Jag tror generellt sett att aspirerande författare läser alldeles för lite, och att det kan vara en anledning till att slutresultatet blir mindre lyckat, ungefär som någon som drömmer om att bli kock men aldrig äter ute.

Ett annat tips jag brukar ge är att plagiera, åtminstone till en början. Om man i sitt läsande hittat ett uttryck, en stil eller en känsla man gillar är det inget fel att inspireras och försöka uppnå något liknande på egen hand. Slut­resultatet brukar ändå bli ganska annorlunda, för att härmas konstnärligt är trots allt svårare än många tror.

Henrik Bromander

(född 1982) är författare, serietecknare och dramatiker. Han debuterade 2005 med serieboken Hur vi ser på varandra. Förra året kom Bara en kram, den tredje romanen i trilogin om nutida maskulinitet. Huvudpersonen är en mediebranschkille med rötter i fanzinekulturen. Senaste pjäsen Blue dreams utspelar sig i en bil med tre publikplatser i baksätet.

Jag tänker också att det finns ett värde i att gå under­ifrån och upp istället för att försöka tvinga sig in i toppen och låta creddiga skrivarlinjer forma en i en mall. Min väg in i författandet var via fanzinekulturens sfär av oberoende egenutgivna tidningar där ingen annan ­bestämde vad som var rätt eller fel. Det skapade en slags fuck you-­inställning till både texten i sig och det litterära etablissemanget, en inställning jag i viss mån ­fortfarande delar. Samtidigt ingick jag i ett nätverk av andra zine­utgivare där det var högt i tak och man inte var rädd för att yttra ­kritik, ibland kanske lite väl hårt. På något sätt tror jag det gjort mig mer osentimental kring receptionen av mina ­texter och jag bryr mig inte så mycket om någon sågar. Det hela var en tids­krävande syssla, på flera sätt än ett. I dag ska allt gå så snabbt, men från att jag gav ut mitt första fanzine till att jag debuterade gick det nio år. På den tiden hinner man utvecklas ganska mycket.

Den där totala självbestämmanderätten över sitt skapande var dock svår att ställa om från när jag fick min första redaktör och vi tillsammans skulle jobba med min första novellsamling. »Vaddå, ska någon annan lägga sig i det jag skrivit, det är ju bra som det är!«, tänkte jag. Men med åren har jag insett att bokutgivning är en kollektiv process och att en text oftast blir bättre av att bearbetas och passera fler ögon än författarens. Fast jag är fortfarande övertygad om att man inte behöver betala dyra pengar för att bli en »riktig« författare, det är bara att sätta igång. Och glöm inte att läsa!

Annons

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Kristina Ohlsson: »Rätt och fel ­existerar inte«

Foto: Thorn Ullberg

Sommartid är skrivartid. Första sommaren som jag försökte skriva en kriminalroman misslyckades jag totalt. Året var 2006 och jag hade en IDÉ. Stor som fan och full med ond, bråd död. Jag låg på stranden och skissade ner min berättelse i ett anteckningsblock. Sedan kom ­regnet och boken blev aldrig skriven.

Sommaren därefter gick det bättre. Jag var inne på min sista semester­vecka och var proppfull med skrivarlust. Den här gången gjorde jag inte en enda anteckning i förväg. Det enda jag hade var bilden av en liten flicka som sov på ett tåg. Ensam och oskyddad. Fråga mig inte var hon kom ifrån, Lilian på tåget. En dag fanns hon bara i mitt huvud och bad om en historia som jag fick hitta på. Det blev min debutroman Askungar.

Jag skrev självklart inte hela min första bok på en enda ­semestervecka. Men jag kom så långt att jag passerade den magiska gränsen för då jag inte kunde eller ville sluta. Sedan dess har jag skrivit ytterligare arton böcker. Och det allra första jag vill berätta för dig som också vill skriva en bok är det här: Varje författare måste hitta sitt eget arbetssätt, sin egen skrivarprocess. Det finns inte två författare som jobbar exakt likadant. Rätt och fel existerar inte. Det är bara boken som blir bedömd, inte hur man tog sig från första till sista sidan. I detta finns någonting väldigt tryggt.

Kristina Ohlsson

(född 1979) är en av Sveriges mest framgångsrika och produktiva författare och skriver både kriminal­romaner, skräck och barnböcker. Hon är utbildad statsvetare, har tidigare arbetat på bland annat Försvarshögskolan och Säpo och är sedan fem år författare på heltid. Hennes senaste bok Synda­floder gavs ut i februari i år.

En annan viktig sak är att man inte måste göra bok­skrivandet så förbannat stort. Det är en myt att allt skrivande kräver ett kopiöst förarbete, att man måste ha hela historien klar innan man börjar skriva. Vissa vill planera mycket, vissa nästan inte alls, men det finns inga regler som gäller för alla. Däremot kan texten ta stryk om författaren inte vet vart den är på väg, så slutet är viktigt. Tänk att slutet börjar i mitten så kommer det inte som en överraskning för vare sig dig eller dina läsare.

Det tredje är att ingen re­search i världen kan ta dig hela vägen fram. Så släpp tanken på att du måste skriva precis som det är »på riktigt« för det kommer du ändå aldrig att få veta (såvida det inte är kunskaper du bär med dig av egen erfarenhet). Författare kommer undan med de mest häpnadsväckande saker och det gör vi för att så få har koll på den verklighet vi försöker gestalta. Du övertygar bäst genom att själv tro på vad du skriver. Räds aldrig det osannolika men undvik det omöjliga. Någon annan begränsning är oftast inte relevant.

Och glöm inte det allra viktigaste: Du måste ha kul när du skriver! Det finns så många måsten i livet, men skrivandet är knappast ett av dem. Njut så mycket du kan. Gör din berättelse så galet rolig, spännande eller sorglig att du bara måste få veta hur den slutar. Och blir det ingen bok i år så gör det ingenting. Det blir sommar nästa år också.

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Sandra Beijer: »Vi ses i min nästa roman«

Foto: Sara Moritz

När jag får upp porten ser jag hans silhuett några meter bort. Han har armarna i kors och är lika lång som jag minns honom. Jag går dit med breda steg och när jag är framme lägger jag handflatorna mot hans bröstkorg och trycker till. När hans högra ben viker knyter jag näven och får in ett slag över käkbenet. Han lägger instinktivt handen där och tittar på mig med uppspärrade ögon.

– Är du helt sjuk i huvudet?

Jag slår ut armarna och det gör honom rädd och han backar ifrån mig och då skriker jag ut vad han har gjort. Jag skriker över Greta Garbos Torg så att folk vänder sig om bakom fönstren i bistron och hundägare stannar upp. När han försöker tysta mig måttar jag in ytterligare ett slag men han väjer undan. Han väser att jag är hysterisk. Att det inte går att prata med mig. Att jag måste förstå att vi inte är ihop mer.

– Om det här enbart handlar om mig, säger jag, då spelar det ingen roll att jag berättar det för alla.

Han spänner käkarna och försöker få fatt i min jackärm men jag drar mig ur hans grepp.

– Du säger inte det här till någon, svarar han. Fattar du det?

Jag känner hur adrenalinet börjar rusa. Jag tar ett steg närmre, fimpar cigaretten mellan hans skor.

– Nu är det krig.

När jag är hemma igen har mobilen laddats ur av minusgraderna. Jag trampar rakt in i lägenheten med kängorna på. Jag river runt i spritskåpet men det enda jag hittar är en ljummen folköl och lite whisky. Jag sveper allt. Jag står vid balkongdörren och kedje­röker. Mina händer skakar och jag vet det inte då men de kommer fortsätta skaka i veckor. Vid midnatt tar jag tre sömntabletter men kan ändå se hur blodet rusar över handlederna. När morgonen kommer är det fredag och jag kräks i handfatet.

 

Det går en hel helg utan sömn och på söndagen luktar håret fränt av rök och jag ser mig besegrad, flyttar hem till mina föräldrar. I åtta dagar bor jag på soffan, gråter vid köksbordet, går långa promenader över Gärdet i disigt februari­ljus. I bröstet dunkar hjärtat dubbla slag och solen går upp och sedan ner men det gör aldrig jag.

Jag springer genom trafiken när jag tar mig fram i stan. Jag hukar vid varje kvarter och undviker platser där jag vet att han kan vara. Till slut är det som att Stockholm krympt till en hundra kvadratmeter bred fyrkant och jag biter ner naglarna och ser i spegeln hur pulsen slår över halsen. Mina händer slutar inte skaka.

 

Det är början av mars då jag öppnar textdokumentet på min dator. Jag har rivit ner huden för länge sedan, rödsprängda gångar längs med mina armar, bitit sönder insidan av kinderna till apelsinigt skrovliga. Jag lägger händerna på tangentbordet och ser på när dom börjar röra sig. Sedan skriver jag. Jag skriver i timmar och efteråt sover jag en hel natt, vaknar utvilad och fortsätter. Pulsen saktar slutligen ner när adrenalinet förflyttar sig i jämn takt in i texten istället.

Eller som August Strindberg en gång sa: »Akta dig din jävel, vi ses i min nästa roman.«

Sandra Beijer skriver sedan 2005 en av Sveriges mest välbesökta bloggar, Nio till fem, på sandrabeijer.se. Hon debuterade 2014 med Det handlar om dig och kom förra året ut med romanen Allt som blir kvar.

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

P.C Jersild: »Tur, timing och talang«

Foto: Sara Mac Key

Det finns många sätt att bli författare på och varje författare har sin personliga bakgrundshistoria. Det här är min:

Jag började skriva mer regelbundet i femtonårs­åldern. Min första ofullbordade roman var inspirerad av W E Jones Bigglesböcker och handlade om flygstrider under Koreakriget, som pågick runt 1950. Den blev inte bra. Nästa allvarliga försök gjorde jag ett par år senare då litteraturklubben på min skola ordnade en novelltävling. Jag skrev en novell på 80 sidor och lämnade in. Tiden gick. Efter flera månader kom det upp en lapp på anslagstavlan att tävlingen var avlyst: inget bidrag var av den kvaliteten att en vinnare kunde utses. Många år senare kom jag att prata med min gamla skolkamrat Barbro Lindgren: »Minns du novelltävlingen« sade hon. »Var du också med?«

Jag brukar tänka på tre T:n när det gäller författeri: Tur, Timing och Talang. Det går inte att förneka att det krävs en talang för att kunna skriva. Alla har inte det. Och för mig var det den första frågan jag ville ha svar på: Har jag den skrivförmåga som krävs? Under min gymnasietid skickade jag in texter till tidningar och förlag. Ingen nappade. När jag var 22 år såg jag en annons i DN om en kurs, »Novellkonst inifrån«. Det var en av de allra första skrivarkurserna i Sverige. Vi var ett tjugotal personer som samlades en kväll i veckan och läste varandras novellförsök. En av klasskamraterna hette Sonja Åkesson.

P.C. Jersild

är författare och läkare, samt ledamot av kungliga vetenskapsakademien. Han debuterade 1960 med novellsamlingen Räknelära och har sedan dess gett ut mer än 40 böcker, bland dem klassiker som Barnens ö och Babels hus. Hans senaste roman Tivoli gavs ut i höstas och utspelar sig 20 år framåt i tiden där ett annorlunda ålderdomshem byggs upp på Gröna Lunds gamla område.

Efter kursen samlade jag ihop mina läxuppgifter och skickade in dem till Bonniers. Tiden gick. Jag vågade inte ringa och fråga för jag ville inte ha ett nej. Efter ett halvår skickade jag in två noveller till Bonniers Litterära Magasin. Redaktören bad mig komma upp och sade att han tänkte ta in en av novellerna. Han frågade också om jag skrivit något mer. Jag hade då på tungan att säga: »Titta i byrålådan«. Men det gör man ju inte – jag svarade blygt att det nog låg ett manus någonstans på det stora förlaget. Man började leta. Mina noveller hade hamnat i fel låda – och där kunde de kanske ha legat än.

Jag vet inte vad jag gjort om jag blivit refuserad. Kanske hade jag försökt med ett annat förlag eller dragit slutsatsen att jag saknade den talang som krävs och vänt författeriet ryggen. Men om jag först haft otur hade jag nu tur: Förlaget skulle göra en extra satsning på debutanter eftersom det råkade vara våren 1960: Här kommer det nya sextiotalet! Egentligen var det redan fullt men man kunde tänka sig att efter någon tvekan ta med mina noveller som extra­nummer.

Och därmed hade jag med hjälp av tur, timing och talang fått in en fot på det stora för­laget.

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Marie Hermanson: »Naivitet kan föra dig långt«

Foto: Emelie Asplund

En gång för längesedan satt jag i juryn för en novell­tävling. Efter prisutdelningen var det ­middag och jag hamnade bredvid en av pris­tagarna. Jag frågade vad han gjorde när han inte skrev. Det visade sig att han hade ett högt chefsjobb inom statlig förvaltning. Jag frågade om han någonsin funderat på att bli författare.

– Självklart, svarade han. När jag gick på gymnasiet hade jag ­allvarliga planer på det. Så jag gjorde lite efterforskningar. Hur stor chansen var att bli publicerad. Vad medelinkomsten för en ­för­fattare låg på. Jag insåg att författar­yrket skulle innebära ett liv i ekonomisk otrygghet.

– Och det ville du inte ha? sa jag.

– Jo, då. För egen del hade jag gärna accepterat det. Men jag ville ha familj. Jag ville ha barn. Och jag tyckte inte att det var rätt att ge mina barn en fattig uppväxt. Att de inte skulle få detsamma som sina kamrater bara för att deras pappa skulle få ­förverkliga sin dröm. Och jag ville definitivt inte leva på min hustru. Så jag satsade på en ­annan karriär.

– Menar du att du tänkte allt detta när du gick på gym­nasiet? frågade jag förvånat.

– Javisst.

Jag var mållös. Han hade ju fullkomligt rätt.

Marie Hermanson

debuterade 1986 med Det finns ett hål i verkligheten, och fick sitt stora genombrott med ­Musselstranden 1998. I hennes romaner finns genom­gående ett stråk av övernaturlighet, och karaktärerna balanserar inte sällan på gränsen till galenskap. Hennes senaste roman Den stora utställningen gavs ut i vintras och utspelar sig 1923 under Jubileums­utställningen i Göteborg.

Själv tänkte jag aldrig så långt när jag var ung. Jag hade ingen kunskap om bok­branschen och kände ingen annan som skrev. Anställningstrygghet och tjänstepension existerade inte i min tankevärld. Jag var otroligt naiv.

När jag frågar mina nu vuxna barn hur det var att växa upp med en ensamstående för­fattande mamma verkar de inte alltför bekymrade. »Det var väl bra. Vi visste ju inget annat om«. Ungefär som barn till en högt uppsatt chef i statlig förvaltning skulle svara kanske.

Till de många egenskaper som en författare bör ha – språk­­känsla, fantasi, arbets­disciplin med mera – vill jag därför lägga ytterligare en: naivitet. I kombination med de andra egenskaperna kan den föra en långt.

För vad hjälper det att känna till bokbranschen och göra ­realistiska kalkyler? Det är så mycket man inte kan förutse. Deckarvågen, vem förutsåg den? ( När jag var ung var ­deckare en stendöd genre ). Eller att skandinaviska för­fattare skulle ha en marknad utomlands? ­Eller att det skulle komma en teknik som gör det möjligt att lyssna på ljudböcker var man än befinner sig, vilket lockar helt nya kundgrupper?

Och de där barnen, som ­skulle få ett liv i fattigdom, kanske man aldrig får. Det är inte självklart att bli förälder.

Mannen hade rätt, men ändå helt fel.

Det finns inga kartor över framtiden. För den som vill skriva är det bara att gå, ett steg i taget. Ta omvägar ibland, försöka hålla kursen och ­hoppas på det bästa.

Annons

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Helena Thorfinn: »Vad är det för fel på en god historia?«

Foto: Anna Widoff

Det skrivs mycket om språk i spalterna här, om själva formen eller processen kring skrivandet. Men väldigt få diskuterar innehåll. Vad handlar svenska romaner om, egentligen? Vilka böcker är värda att recensera, ge stipendier och lyfta fram?

Efter många år med en journalistisk och kanske mer politisk bakgrund än många författare, har jag lagt märke till positioner i litterära kretsar som förvånat mig.

Det ena är Politiken. Den som jag trodde var meningen med Litteraturen, men som tvärtom inte alls är meningen med Litteraturen. Har jag förstått.

Jag undrar också över Epiken, det stora, breda berättandet som inte är deckare, utan bara på säkert språk berättar en god historia. Som Selma Lagerlöf. Var finns det?

Jag har skrivit två romaner med episka ambitioner, berättelser som är genomsyrade av global politik och ideologiska dilemman och med många karaktärer och nivåer. Men förutom en och annan fin recension har jag mest mötts av oförstående av det litterära etablissemanget i Sverige – jag har till exempel inte fått ett enda stipendium, trots att jag sökt flera, utan tycker mig se att en helt annan typ av berättande premieras.

Helena Thorfinn

jobbade länge som journalist innan hon bytte karriärspår och började arbeta på Sida och Rädda Barnen. 2012 kom hennes romandebut Innan floden tar oss. Boken famnar ett antal stora globala frågor – alltifrån utmaningarna med biståndsarbete till fattiga bangladeshiska flickors förutsättningar. Romanen blev något av en rekord­debut och har sålts i över 180 000 exemplar. Förra året kom uppföljaren Den som går på tigerstigar.

Mina episka, politiska, myllrande, bråkiga och brokiga romaner uppskattas dock våldsamt av läsarna (och mitt förlag – tack, tack, tack till Norstedts!). Innan floden tar oss har sålt i över 180.000 exemplar och Den som går på tigerstigar säljer också som smör. Av läsarreaktionerna förstår jag att mina läsare uppskattar just den politiska dimensionen och att de blir stimulerade av att läsa om »stora, viktiga frågor«. För en gångs skull.

Så nu ska jag vara lite provocerande. Är det kanske så att våra recensenter och våra fin­smakare i stipendiekommittéer och fonder inte kan något om politik? Eller världen utanför Stockholm? Att man i Sveriges litterära kretsar har beslutat att det är annat – texter som maler runt med få karaktärer, liten och bekant spelyta och små aspekter av livet i sommarstugor och i södermalmslägenheter – som är God Litteratur? Att lyriska experiment är intressantare än episka ansatser? Jag är inte litteraturkännare, men jag har förstått att Horace Engdahl och hans vänner kring KRIS under årens lopp förstärkt en litterär tradition som lyfter fram det estetiserande, smala och apolitiska. Väldigt cerebralt, säkert. Men berättelserna då? Som tar åratal att researcha och lika länge att skriva. Vem lyfter fram dem i Sverige?

Min absolut intressantaste recension fick jag av en professor i nationalekonomi i en specialtidning för SydAsien-frågor. Han förstod. Han dekonstruerade mina romaner utifrån politiska teorier, inte genom att vara påverkad av litteraturvetenskapliga trender. Och han hamnade rätt.

Jag förstår om vissa läsare nu börjar fundera: men kan hon ens skriva? Jag förstår frågan, och svaret är nog: det beror på vem som läser. Jag försöker lyfta mig över min egen lilla situation och peka på ett problem, eller åtminstone en begränsning, i vad som anses som »god smak« på kultursidorna och i kommittéer idag i Sverige. Vad är det för fel att bara vilja berätta en god, stor historia med många karaktärer och svåra relationer och politiska frågor? Varför upphaussas språkliga experiment och lyriska krumsprång mer än en smaskig roman? Och varför får man inte vara politisk, förresten, eller (Gud förbjude) polemisk? Det är ju det konsten alltmer blir, varför inte litteraturen?

Jag har nyligen blivit erbjuden att vara Writer In Residence på George Mason University i USA, på Cheuse Center som finns till för just författare som skriver om globala, politiska frågeställningar. Döm om min förvåning när jag förstod att det jag håller på med finns som »genre«! Jag trodde det jag gjorde var udda. Plötsligt sitter jag omgiven av författare från hela världen som skriver om Mongoliet, Sudan, Venezuela och gestaltar stora, globala tendenser genom litteraturen. Ibland är de från länderna ifråga, ibland inte. Vi diskuterar frågor kring kulturell appropriering, identitet och »röst«, postkoloniala mallar och exotism. Frågor som jag legat sömnlös över.

I höst är jag inbjuden att ha en föreläsningsserie på Cheuse Center och sitta i en rad paneler under deras litteraturdagar. Jag har sökt stipendier högt och lågt för att kunna medverka. Jag känner mig för första gången med i en litterär gemenskap.

Ska bli intressant att se om jag får några stipendier.

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Malin Wollin: »Hur kan en sådan som jag skapa?«

Foto: Anna-Lena Ahlström

Plötsligt hände det. Jag hade skrivit fyra böcker varav två romaner, ansökt om medlemskap i författar­förbundet och blivit antagen.

Så nu var jag alltså en författare. På riktigt.

Men hur kan jag vara det?

Jag är ju på tok för lätt i hjärtat. Rent ut lycklig. Bara en idiot kan vara gladare.

En författare har lidit hemska kval, helst i barndomen.

En författare drivs av en ångest som är stor. Det enda som förlöser författaren är det skrivna ordet.

En författare mår dåligt och det enda sättet för författaren att överleva är att skriva.

En författare är »stökig i sina relationer«. Eller ensam.

Jag har undrat för mig själv om jag verkligen kan skriva romaner, jag som är så lycklig med mina barn i mitt radhus. Jag är ju inte ens frånskild. Vad annat kan en sån som jag skriva än bruksanvisningar för lättmanövrerade mikro­vågsugnar?

Jag är en person som blir lycklig av ren tvätt. Jag finner frid i ett städat hem, att var sak har sin givna plats. Jag älskar vad varje veckodag representerar och att alla veckor ser likadana ut.

När jag var ung och såg ett idealiskt författarliv framför mig så handlade det nästan alltid om att sitta i vita, lite för stora, trosor i ett fönster i en kall lägenhet med högt i tak. Inte sällan i Paris. Ibland i Prag. Alltid med en cigarett långt ner mellan pek- och långfinger. Tankar som rider och sliter. Tär.

Nu vill jag bara äta en rejäl frukost med två kokta ägg, brieost på sesamdelikatess och en tallrik filmjölk i mitt radhus medan jag lyssnar på P1 ­Morgon. Sedan en tid tillbaka dricker jag inte ens vin.

Malin Wollin

är krönikör, bloggare och författare och nådde en stor publik med sin blogg Fotbollsfrun. I dag är hon kolumnist i Aftonbladet, bloggar på amelia.se och driver podcasten Wollin & Wollin tillsammans med sin syster Elin.

Som författare debuterade hon 2016 med romanen Till min dotter och kom i höstas ut med sin andra roman Farmor dör.

Hur kan en sådan som jag skapa?

Var är min svärta, mitt kreativa kaos, mitt inferno av brus som måste ut? Vad ska min kreativitet och inspiration spira ur? Att jag ibland inte fick vara med när min stora kusin hade kompisar hemma? Misären i att min dotter häromdagen kom fem minuter försent till en lektion vilket renderade ett SMS från kommunen?

Det är ju själva fan också. Att man är så normalfungerande och vanlig.

Men sen tänker jag såhär.

Jag finner glädjen i det lilla. Jag behöver inga långa resor, inga passionerade uppbrott, inga himlastormande historier omkring mig. Jag sitter på min radhustrapp i radhusköping i mina radhusinnetofflor. Bland fönster­rökande flamingos på ett fönsterbläck i Berlin är jag en bofink på en björkkvist i Knäckebrödhult. Den vanligaste fågeln med det mest besynnerliga av yrken.

Ingenting behöver förlösa mig. Ingen ångest rider mig lika bra som jag rider tangentbordet.

Om jag är den enda författaren som är lycklig så är jag ju unik.

Och vad är bättre än att vara unik?

Ingenting.

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Gunnar Ardelius: »Våga vara så detaljerad som möjligt«

Foto: Sara Moritz

Har du en sårig och dysfunktionell relation till dina föräldrar? Grattis, du har en outsinlig källa att ösa ur när det kommer till att skriva skönlitteratur.

Humor, sorg, språk, inre landskap, intriger och själ. Grunden till det vi vet om relationer och kommunikation kommer från våra ursprungsfamiljer. Ingredienserna har alltså alltid funnits där för att skriva en roman som ligger mycket nära dig själv och det du är.

De flesta människor har givetvis friktion i relationerna till den närmsta familjen, men för att det ska kunna bli litteratur behöver man våga dyka rätt ner i smärtpunkterna, det småsinta och det inskränkta, det löjeväckande och det outtalade, det som dina föräldrar alltid försökt dölja för dig och för alla andra och som av just den anledningen blivit det som syns och sticker ut mest.

Har du fått känslan när du skriver, att detta vill jag absolut inte visa för mina föräldrar, du kanske brinner av skam när du formulerar dig, då är det sårbart på riktigt och därför vägen du ska fortsätta på.

Gunnar Ardelius

(född 1981) är författare och ordförande för Sveriges Författarförbund. Han skriver för både vuxna och ungdomar och har gett ut totalt fem romaner. Den senaste, Vill ha dig så illa, gavs ut 2014.

När man sedan har varit nere på botten och plockat upp de glimrande smärtpunkterna och vänt och vridit på dem en stund på stranden, då bör man vara beredd att kasta tillbaka dem i havet. Det är inte dessa stenar som är litteraturen, du är inte framme, de är bara ett steg på vägen. Det är dags att börja hitta på om det man kastat bort, glömma allt vad sanning är. Romanen behöver inte handla ett dugg om din familj, men du har med dig det som glimrar och skär i dig. Du minns tyngden i din hand. Varje gång du kan välja mellan hur det verkligen var och det som är en bra historia, så ska du välja det senare. Det är författarens dubbla hänsynslöshet, att först ta det du behöver och inget annat för att sedan förvränga det efter eget gottfinnande. Har du den brutaliteten i dig kopplad med en sensibilitet så är du på god väg.

Ska man sitta i flera år och skriva på ett Worddokument, så behöver det alltså för min egen del vara frågeställningar som de ovan beskrivna, saker som jag alltid djupt inom mig försökt förstå och formulera mig kring, men aldrig funnit ett språk för i min familj. Jag har behövt ta reda på det själv.

Läsare bryr sig inte om det allmängiltiga eftersom det inte är sant. Våga vara så detaljerad som möjligt. Exakt vad var det som din mamma eller pappa gjorde den där dagen, den där hösten och vad gjorde de inte? Hur luktade det, hur kändes händerna och andedräkten? Varför är du arg? Varför inte? När du skriver märker du att deras berättelser inte hänger ihop för dig eftersom det var just historier, deras egna påhitt. De fick dig kanske att tro att de också var dina. Nu är det dags för dig att skriva din egen historia.

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Johannes Klenell: »Jag gjorde som på gymmet«

Foto: Mats Jonsson

Steget från att arbeta på förlag till att skriva själv var intressant. Jag har givit ut säkert hundra böcker på förlaget där jag arbetar som förläggare och var ganska övertygad om att det här med att skriva en bok på egen hand, det skulle inte vara något som helst problem. Men redan när jag satte mig ner vid datorn insåg jag att jag faktiskt inte hade en aning. Hur skriver man en bok egentligen? Jag var ganska klar på hur min debut skulle börja och hur den skulle sluta, men inte mycket mer än så.

En viktig sak för mig är att stycka ner arbetsprocesser i mindre delar. Det första som gjordes var därför googlingen »hur många ord är en bok?«. Som att det skulle finnas ett faktiskt svar på den frågan. Ja, eller det faktiska svaret är väl, »så många ord som den behöver vara«. Men på internet finns alla svar, även på de helt omöjliga frågorna. Därför hittade jag till sist en sida som tvärsäkert konstaterade att en bok av i dag är hela nittioniotusen ord. Så många tusen ord var närmast omöjligt för mig att föreställa mig, så istället gjorde jag så som jag brukar göra när jag tränar på gymmet. Fyrtiofem minuter på en crosstrainer är out­härdligt tråkigt att föreställa sig, men styckas det upp i femminuters­passager som ska avklaras en efter en blir det uthärdligare. På samma vis stretade jag mig igenom min debutroman. Nittioniotusen ord var en omöjlig tanke, men om jag tvingade mig själv att skriva tusen ord varje gång jag satte händerna på tangentbordet så ­behövde jag ju bara gå igenom den processen nittionio gånger. Då blev den mer hanter­bar.

Johannes Klenell

är till vardags förläggare och redaktör på serieförlaget Galago. Han är också verksam som skribent för tidningar som Aftonbladet och Värmlands Folkblad samt ligger bakom poddarna Flumskolan och Lundell­bunkern. Hans debutroman, Det fria ordet, kom i somras och är en satirisk skildring av ett vänstersinnat mediehus i otakt med tiden.

Jag vet inte om det är ett bra tips på en kreativ process, men för mig fungerade det. Jag skrev faktiskt den där debutromanen på bara några månader. Ett litet problem var dock att varje tusenordspassage blev till en egen krönika. Tempot blev för högt i boken, det fanns inga pauser. Så efter det blev nästa steg att lugna ner boken, ta bort vissa poänger och stryka karaktärer som inte fungerade. En nedbrytande process om fem redigeringsvändor med förlaget där vi gjorde den märkliga krönikesamlingen till en riktig roman. Nedbrytande då jag lagt tre månader på att skriva originalmanus men nu spenderade sju månader med att få höra om allt som var ­dåligt eller inte fungerade med boken. Sista vändan hade jag knappt en aning om vad det var jag skrivit längre. Men det var värt det, för när jag fick läsa resultatet så hade jag faktiskt en riktig bok framför mig.

Och det här med nittionio­tusen ord. Det visade sig i slutänden vara rent skitsnack. Jag tror jag landade på sjuttiofyratusen ord. Om nu någon undrar hur lång en bok är.

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Mikael Niemi: »Det manuset glömmer jag aldrig«

Foto: Dan Norrå/Conatum

Som författare får jag ibland telefonsamtal av personer som vill skriva en bok om sina liv. Egentligen hoppas de att jag ska skriva boken åt dem, men det har jag inte tid till. Då brukar de fråga mig hur man bär sig åt.

De kan ha burit sin dröm i åratal innan de tagit mod till sig och letat upp mitt nummer. De kan ha kört lastbil eller taxi, varit kökstanter eller hemmafruar. Gemensamt är att de känner att de upplevt något viktigt, något som borde bevaras.

Jag är alltid uppmuntrande. Skriv! säger jag. Och sätt igång genast. Jag vet ju själv hur värdefullt skaparruset är, ordglädjen när man drar igång ett nytt projekt. Själva skrivandet triggar igång fantasin och man kan få syn på dörrar man knappt visste existerade.

Men sedan då? När man petat ihop tvåhundra sidor?

 

Ett av mina första beredskapsjobb var på ett litet norrbottniskt bokförlag där jag bland annat var lektör för inkomna manus. Dumt nog satte jag mitt namn under utlåtandena. Det var ett effektivt sätt att skaffa sig fiender bland de norrbottniska skrivarna, eftersom jag ju allt som oftast måste tacka nej.

Då, på åttiotalet, hette det att varje människa är en roman. Säkert låg det mycket i det. Problemet var bara att den där romanen oftast var så mördande tråkig. Sävliga tillbakablickar skrivna efter pensioneringen. Barndomen var fattig och slitsam. Men man höll ihop och fick glädjas av det lilla man hade. Som ung gifte man sig och fick barn, tänk vilka lyckostunder det gav. Och det man framhöll till sist var den stora tacksamhet man kände gentemot livet.

Jag tror inte att skribenterna direkt ljög för sig själva. Minnet fungerar ofta så att man vill förtränga det jobbiga och svåra. Med dagens print-on-demand skulle jag rekommenderat dem att trycka tiotalet exemplar till de närmast anhöriga. Romanvärdet var ju nära noll, men affektionsvärdet desto högre ifall man var barnbarn till berättaren och kände igen namnen på gårdarna och gammelfolket.

 

Ett av dessa självbiografiska manus glömmer jag dock aldrig. Det var skrivet på täta skrivmaskinsark, fyllda av stavfel, gorm och svordomar. Gubben var ursinnig och hade äntligen bestämt sig för att sjunga ut. Barndomens bönemöten leddes av skenheliga dårar, men som fattigunge passade man på att doppa bulla. Utedasset på vintern var hemskt när skithögen stack upp ur hålet som ett fruset spjut. Värsta förbannelserna tillägnade han virkestummarna, de arbetarplågare som drog av lön om man lämnat för höga stubbar.

Som ung överger han därför skogsarbetet och går till sjöss. Dessvärre pågår samtidigt det andra världskriget. Konvojerna bombas och kamrater dör. Själv söker han avkoppling på det polska horhuset, som jag till min fasa inser betjänas av kvinnliga lägerfångar.

Jag rekommenderade utgivning, men mitt förlag avböjde. Då gav mannen ut det med hjälp av en redaktör som rättade stavning och svordomar. Tyvärr blev boken samtidigt alldeles för vattenkammad. Men hans originalmanus minns jag än. Romanen om hans liv. Vi returnerade det till honom, och efter hans bortgång blev det väl slängt. Fan att jag aldrig drog en kopia.

Mikael Niemi är författare och har skrivit både lyrik, prosa och dramatik. Mest känd är han för sin Populärmusik från Vittula, där han hämtade inspiration från sin uppväxt i Pajala i Norrbotten. När boken kom ut för sexton år sedan sålde den i närmare en miljon exemplar, filmatiserades och belönades med Augustpriset. Hans senaste roman Fallvatten kom ut 2012.

I oktober 2014 var jag på hälsoresa i sydvästra Turkiet. Det var perfekta bassänger, stretchande, gymmande, mumsande på granatäpplen, själva stranden och havet. Allt var så underbart att jag så småningom undrade hur det stod till utanför murarna till detta turistparadis.

Det var en skräpig by med vänliga människor – en huvudgata som i gamla pangpangfilmer med barer med daglediga och butiker med vattenpistoler på den ena sidan. Fast på den andra sidan var det annorlunda: hotell, halvfärdiga och halvrivna. Jag in i trädgården till ett av hotellen, det absolut risigaste. Fönsterrutor var krossade, övergiven tvätt hängde på streck, en halv varubil låg vräkt i en överblommad äng.

Plötsligt såg jag en halt höna, några katter och en get. De kom strövande ut genom stora hotellentrén för att se vad som stod på. De hade tydligen tagit över hotellet. Jag bestämde mig för att skriva en bok med titeln Halta Hönans Hotell.

På flyget hem placerade jag hotellet på min fiktiva plats i Bohuslän, nära Lysekil, nämligen Saltön, där jag bestämmer allting själv. Nu är jag äntligen klar efter att ha levt med denna bok i nästan två år. Oftast börjar en bok med den första meningen, ibland som nu med en titel.

Jag har skrivit sju romaner om Saltön. Den första Midsommarvals kom 1999 och den sista kommer våren 2016. Det har också blivit tre tv-serier, snart fyra.

Vid varje release för en ny Saltö-bok har journalister frågat om det kommer någon fortsättning. Jag har svarat: Aldrig i livet.

Annons

Samma sak har jag intalat mig efter var och en av mina drygt sextio böcker, sedan debuten 1975. Istället har jag tänkt så frön, umgås med folk, måla, lyssna på musik och gå ut på sjön. Men snart har det till min häpnad börjat brusa i huvudet. Det är mina påhittade figurer som väsnas och pockar på uppmärksamhet.

På den vägen har det varit. Tills nu.

I somras i Lysekil vandrade jag på naturreservatet Stånge Huvud. Därifrån kan jag se havet och vet var mitt fiktiva Saltö ligger. Jag byggde en osynlig bro som går dit i förra boken Södra vägen till Saltön. ”Har du gått på Chalmers?” frågade en radioreporter.

I somras var allting annorlunda. Plötsligt visste jag att Halta Hönans hotell verkligen blir min sista roman om Saltön. Dags att ge alla mina älskade figurer ett värdigt slut. Eller ovärdigt.

Under skrivperioder brukar jag drömma en del som jag skriver följande morgon. Flera nätter drömde jag att jag skulle låta hela Saltön sjunka till havets botten med man och allt. Vaken funderade jag på denna lösning med skräckblandad förtjusning. Men jag beslöt mig för att vara lite realistisk, trots att alla mina böcker är sagor.

Varje gång jag börjar skriva en bok, tecknar jag huvudpersonerna och hänger dem på närmaste vägg. Figurerna på Saltön har blivit många med åren, men jag har inte slarvat bort en enda. Det är ett grannlaga jobb att ge påhittade människor ett bra slut, men som vanligt hade mina sina egna idéer. Det är jag van vid. Jag läser häpet mina manus samtidigt som jag skriver dem.

Viveca Lärn är författare och journalist, bosatt i Göteborg. Förutom sina vuxenromaner har hon skrivit över 40 barnböcker, vistexter och drama för teater och TV.

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Kristina Sandberg: Nåden att befinna sig i ett språk

Foto: Maria Annas

Vad skriver du nu? Nästan dagligen får jag frågan från läsare vid mina biblioteks­besök, när jag pratar om romantrilogin om hemmafrun Maj. Och jag hör mig dra efter andan och svara ett kort: Ingenting.

Riktigt sant är det inte, jag skriver krönikor, litteraturkritik och förord till andras romaner – men ändå är det mest uppriktiga svaret att jag inte skriver någonting. För något skönlitterärt skrivande har jag inte just nu.

 

Man befinner sig i ett skönlitterärt språk, eller står utanför och hoppas att bli insläppt. Virginia Woolf har sagt att för att ett litterärt verk ska gå att genomföra behövs både ”a vision” och ”an order”. Som jag tolkar henne räcker inte det ena – båda ­behövs. Och utifrån min skrivande erfarenhet vet jag att inget av det kan tvingas fram. Plötsligt börjar ett språk låta inombords – de vaga idéerna får en form och i bästa fall uppstår ett nästan magiskt samspel mellan berättelse och form – det går att höra när texten skorrar falskt, eller ­romanens struktur blir lögn­aktig. Man är insläppt, eller i kontakt. I  min tredje roman **Ta itu** från 2003 var min inledande plan att skriva utifrån fyra familjemedlemmars perspektiv, om en sommarvecka i en hyrd stuga i slutet av 70-talet. Kvar blev bara mamman Marias röst – det blev efter­hand uppenbart att det jag skrev enbart var hennes berättelse. Och om familjen reser till någon stuga får man heller inte veta under romanens gång. Maria visade mig vad hon hade ord för och lika ofta teg hon. Jag löste ­hennes tystnad med att ha en blankrad eller byta sida – men jag tvingade inte på Maria ord som hon saknade. Det var mest uppriktigt att skriva romanen så.

Kristina Sandberg

är född 1971 och uppvuxen i Sundsvall. Hon debuterade 1997 och har skrivit en rad romaner. Trilogin om hemmafrun Maj från Örnsköldsvik blev hennes stora litterära genombrott och den avslutande delen Liv till varje pris fick Augustpriset 2014.

Under skrivandet av trilogin om hemmafrun Maj
i folkhemstidens Örnsköldsvik hade jag nåden att befinna mig i ett språk under sex långa år. Även dagar när det kändes motigt, idéfattigt och trögt att återvända till huvudpersonen Maj och alla de andra karaktärerna så lyckades jag försätta mig i kontakt med språket och kunde ibland häpna över vad en kort inledningsmening i huvudet kunde vecklas ut till för utförlig ”scen” i romanen. Jag hade stora friheter genom den litterära formen. Den samtida berättarrösten kunde röra sig in och ut ur Maj och delvis även in i de andra romangestalterna. Berättaren kunde kommentera Maj och röra sig framåt i tiden. Och jag tvivlade aldrig på trilogins struktur, eller tänkte att trilogin borde ha berättats på ett annat sätt. När den ena romanen var färdig för tryckeriet befann jag mig ganska långt inne i nästa del. Bästa skyddet mot kritik är nog att redan vara fullt upp­tagen med ett nytt skrivande …

 

Nu däremot är det språklöst. Tyst. Och jag vet att jag måste befinna mig i den där väntan. Att vaga idéer inte kommer att bli något förrän de mött sitt språk – och att jag måste stå ut med att det annars inte blir något. Idag kan jag inte använda trilogins språk, för i en helt annan berättelse har det språket inte sin giltighet. Jag får stå ut med att märka hur goda litterära visioner trots allt inte kan hitta sin språkliga struktur och därför faller. Jag vet också att jag behöver tystnaden. Så att jag kan höra när det finns en form, vision och ett språk som släpper in mig.

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Mats Strandberg: Blod och död blev min fristad

Foto: Henric Lindsten

Min mamma dog några veckor före jul, just när jag skrivit färdigt den första manusversionen av min roman Färjan. Vi fick en, efter omständigheterna, fin sista vecka tillsammans på sjukhuset medan vi pendlade mellan hopp och förtvivlan. Vi hann prata mycket. Hon sa att hon varit orolig för att något skulle hända med henne innan jag blivit klar med manuset. Det var väldigt typiskt min mamma. Att tänka på sånt medan hon själv genomled värre smärtor än jag ens kan föreställa mig.

Och sen var hon borta. Det var inte oväntat, men ändå svårt att förstå. Jag planerade begravning samtidigt som jag planerade mitt bröllop, som skulle firas några månader senare. Livet var upp och ner och in och ut. Samtidigt hade jag manuset som jag måste återvända till. Det kändes helt absurt att jobba över huvud taget. Särskilt som Färjan var en skräckroman där jag tog livet av karaktärer jag älskade, lät blodet spruta genom korridorerna, släppte lös ett kaos över människor som inte förtjänade det. Jag var rädd att inte klara det. Att det skulle kännas fel, mitt i min egen sorg. Istället blev det tvärtom. Skräcken räddade mig och blev min fristad. Som så många gånger förr.

På sätt och vis var det, åtminstone indirekt, min mammas förtjänst att jag började älska skräck. När jag var liten, mitt under åttiotalets videovåldspanik, var skräckfilmer det mest förbjudna som fanns i vårt hem. Det väckte naturligtvis mitt intresse för genren. Då trodde jag att det var killarna i hockeymask och kannibalerna som var så skrämmande och lockande. Men som vuxen kan jag se att det fanns annat som slog an något djupt i mitt barnjag. Åttiotalet var på ytan pastelligt tuggummiglättigt, men det var också en mörk tid med aids, Tjernobyl, Palmemord och kallt krig. Och hela tiden fanns min mammas sjukdom i bakgrunden. Den gjorde mig så medveten om kroppens utsatthet, om vår dödlighet. Skräcken hjälpte mig att kanalisera alltsammans. Den gav mig ett utrymme för att bli rädd på ett säkert sätt. Den gav mig en adrenalinrusch följd av katarsis.

Trots att skräckfilmer var förbjudna lät mina föräldrar mig läsa vad jag ville. Jag var tio när jag upptäckte Stephen King och Dean R Koontz. Att läsa deras tegelstenar var att våga se monstren i vitögat. Jag kände mig modigare och starkare för varje bok. Sen dess är skräcken mitt sätt att fly från allmän oro. Skräck går rakt på reptilhjärnan. Får mig att förlora mig som inget annat. Det var en liknande känsla att kliva ombord på Färjan igen. Att redigera är att ta kontroll över den värld du skapat. Jag satt där med mina Exceldokument över karaktärernas kläder, hyttnummer och favorituttryck. Jag jagade lösa trådar och knöt ihop dem. Jag kunde använda sorgen och ilskan jag kände i mina karaktärer. Jag förlorade mig återigen i en skräckberättelse, och den här gången råkade den vara min egen. Färjan blev min fristad. Det var livet runtomkring som var det knepiga.

Jag har min mamma att tacka för mycket. Hon lärde mig läsa och lärde mig att våga skriva. Hon var mitt största fan, och det var självklart att tillägna boken till henne.

Mats Strandberg har tidigare skrivit Engelsforstrilogin (Cirkeln, Eld, Nyckeln) tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Färjan finns ute nu. 

Annons

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Maria Sveland: Lång väg kvar

Foto: Anneli Nygårds

Att skriva en bok innebär att tvinga sig själv att uppbåda ett visst mått av hybris. Hur mycket tvivel och osäkerhet som än infinner sig måste jag åtminstone tro att jag har något att berätta som andra faktiskt kommer vilja läsa. Det där självförtroendet tänker jag är minst lika viktigt som Virginia Woolfs tanke om ett eget rum. Det vill säga de fysiska förutsättningarna för arbetsro och ostördhet medan du skriver. Innan du ens kan formulera att du behöver ett eget rum, måste du våga tro att du har något att skriva. Att komma dit är en kamp och ibland tänker jag på alla de fantastiska författare som världen antagligen går miste om just för att de saknar det där grundläggande självförtroendet som gör att de vågar skriva.

Lika fascinerande är det att betrakta alla de som har ett osedvanligt gott självförtroende när det kommer till att skriva, trots att de egentligen kanske inte alls besitter förmågan eller ens har något att berätta. Om jag ska tillåta mig en generalisering så tycks detta ibland vara könsbundet. Jag tror (utan att ha några vetenskapliga bevis för detta) att det är fler kvinnor än män som har byrålådan full av opublicerade manus och jag tror att fler män än kvinnor blir publicerade – just för att de faktiskt vågar skicka in manus till förlagen. Det finns också en lång och trist litteraturtradition att luta sig mot här, där författaryrket ända in i vårt århundrade endast var till för män. De få kvinnor som trotsade alla normer och ändå skrev gjorde det oftast i hemlighet. Liknande exempel finns även från senare tid.

 

Genom åren har jag mött åtskilliga män som glatt kallat sig för författare utan att ens ha publicerat en enda bok. För kvinnor verkar motsatta förhållandet råda. I en passage i Märta Tikkanens bok Två – Scener ur ett konstnärsäktenskap skriver hon om en nordisk konferens för kvinnliga författare som hölls på Biskops Arnö på 70-talet. En efter en gick kvinnorna fram för att presentera sig, och nästan alla inledde med orden ”Jag heter XX och jag är egentligen inte författare, men har skrivit ett antal böcker…”

Till historien hör att alla deltagare på konferensen var etablerade författare i sina respektive hemländer, ändå var det få av dem som tog sitt skrivande på sånt allvar att de kallade sig författare.

Ett annat exempel: Nyligen fick Alex Schulman och Sigge Eklund ett miljonkontrakt på en bok som enligt egen utsaga byggde på ett synopsis som ska ha varit ungefär en A4 långt och handla om Tid. I en artikel sa de båda att innehållet kommer bestå av ”anekdoter, betraktelser, teser och tankar som rör tid.” Ungefär så. Det räckte tydligen för att kamma hem ett av branschens högsta förskott i år. Herrarna Schulman och Eklund driver i vanliga fall en podd som kort och gott heter som dem själva, Sigge och Alex.

 

Och nu blir jag ovetenskaplig och generaliserande igen, men jag kan inte låta bli att undra om två kvinnliga poddare nånsin skulle få igenom ett liknande kontrakt baserat på ett flummigt synopsis på en A4. Och ja, om nu någon inte förstått det än, det här provocerar mig. För så länge som branschen fortsätter upphöja och tro på grabbarna grus författarskap så kommer också de böcker som publiceras att domineras av en viss typ av enkönad berättelse. De olika dörrar som en måste ta sig igenom för att överhuvudtaget våga skriva är så pass många att de flesta blir utsorterade redan där. Att det sedan återstår ännu fler dörrar i form av förlag, pengar, PR och mottagande innebär ännu fler utgallringar.

Mycket har tack och lov hänt sedan Virginia Woolf skrev Ett eget rum, idag finns en rad kvinnliga författare som blir publicerade och lästa, men fortfarande återstår sorgligt mycket innan vi kan påstå att förlagsbranschen är jämställd och rättvis.

Maria Sveland debuterade 2007 med boken Bitterfittan som idag räknas som en modern klassiker. Sedan dess har hon skrivit flera uppmärksammade romaner och debattböcker, ofta på teman som klass, kön och sexualitet. I maj i år kom hennes senaste roman Befrielsen, en berättelse om sexuellt våld och en grupp kvinnor som bestämmer sig för att ta hämnd.

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Fredrik Backman: Man mot maskin

Foto: Henrik Lindsten

Hej. Jag heter Fredrik. Jag skriver grejer. Ibland drabbas folk av missuppfattningen att det betyder att jag faktiskt vet vad jag håller på med. Det gör jag inte. Så när den här tidningen, i vad jag förmodar var resultatet av alkohol och vadslagning, lät mig skriva ”om skrivande” på den här platsen, kände jag för allas bästa att det kanske var bäst att jag skrev något om maskiner istället.

Jag äger några gamla skrivmaskiner. Runt ett tiotal. Om man inte räknar alla. Räknar man alla är det 32. Drygt. Det är vad jag kallar ”intresse” och vad människorna jag älskar kallar ”problem”. Jag har en Remington Noiseless, ett namn människorna jag älskar hävdar är ”optimistiskt” efter att ha försökt titta på tv i rummet bredvid, men vars ljuddämpningsteknik på 1920-talet var revolutionerande. Jag har uppföljaren Remington Rand 1, som kallades ”the noisy Noiseless”. Noiseless fick nämligen orimligt höga reparationskostnader då sekreterarna, den primära målgruppen, var så vana vid att HÖRA varje tangentslag att de omedvetet skrev hårdare och hårdare tills tangenterna gick sönder. Så Remington tvingades tillverka en Noiseless som var lite mindre…noiseless.

 

Jag har en Royal 10 från 1912, som demonstrerades i USA genom att läggas i trälådor och kastas från flygplan. Lådorna gick sönder, skrivmaskinerna höll. Jag skulle förmodligen kunna kasta ut min egen från ett flygplan med samma resultat 2015 och försök göra det med en MacBook Air och se vad som händer, liksom. Jag har en Royal 5 Flatbed från 1915 som blev en försäljningsflopp för att den enligt återförsäljarna var ”för platt och för lätt”. Inte helt olikt hur jag idiotförklarade lanseringen av iPad med orden ”så det är en skitstor telefon som inte går att ringa med? Vilket pucko skulle köpa det?”. På 1920-talet byggde hela innovationen av reseskrivmaskinen, som i sin tur förändrade förutsättningarna för modern journalistik, på ingenjörskonsten i Flatbed. Jag har en vinröd Corona Clipper från 1949 där siffran ”1” togs bort i tillverkningen för att spara plats, så att man måste använda litet L istället (+bakslag+punkt för utropstecken).

 

Det går inte att copy+paste. Man måste skriva snabel-a med bokstäver. Det är svårare att skriva på dem än på en MacBook. Är jobbigare. Långsammare. Säger mer om mina brister. En MacBook är ett Instagramfilter, en skrivmaskin är en provrumsspegel. Redigering på dator gör texten längre, skrivmaskin gör den kortare. Så det här är det ärligaste jag kan skriva om skrivande: Jag vet inte vad jag håller på med. Jag försöker lära mig grunderna i ett oändligt hantverk. Ibland lär jag mig lika mycket av verktygen som av hantverkarna. Människorna jag älskar brukar säga att det är farligare för mig att börja tro på beröm än att börja tro på kritik, och de har rätt, så när jag börjar få för bra självförtroende skriver jag på en skrivmaskin. De avslöjar osentimenalt och obarmhärtigt alla mina begränsningar. Deras kärlek är gränslös, men de tar ingen skit.

Inte helt olikt människorna jag älskar.

2012 var Fredrik Backman med i Skriva under vinjetten På väg in. Sedan dess har han gjort stor succé med sina böcker En man som heter Ove, Saker min son behöver veta om världen, Min mormor hälsar och säger förlåt och Britt-Marie var här.

Krönikan landade hos redaktionen prydligt utskriven på en Halda model P från 1953.

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Jan Arnald: Slå vakt om ensamheten

Foto: Sara Arnald

På senare tid har jag hört flera författarkollegor klaga över ensamhet. Allt fler slår sig ihop i författarpar, och jag har fått propåer om att uppgå i olika författarkonstellationer. Jag har till och med hört författare säga att de ska sluta skriva för att det är så tråkigt att vara ensam.

Min ryggmärgsreaktion är distinkt: Välj något annat jobb då! Ensamheten är skrivandets själva utgångspunkt. Vi författare är ensamhetens bastion i det mest lättuttråkade tidevarvet sedan det sena romarriket. Det är vår förbannade skyldighet att vaka över ensamhetens alltmer utrotningshotade tungomål. Det riktigt genomtänkta språket.

Men så slår det mig att också jag är en produkt av min tid. Jag hade ingen att vända mig till när jag började famla efter det språk som skulle vara jag, mitt sannare jag. Skrivandet skulle läka mig, göra mig till en helare människa, och det var så naturligt att jag skulle göra det helt själv. Jag skulle vara min egen lyckas smed.

 

Jag formades som författare under andra halvan av åttiotalet, och inte många år senare kom skrivarskolorna på bred front. Det blev naturligt att visa ofärdiga texter, att stöta och blöta pågående verk, att öppna skrivprocessen.

Kanske tillhör jag den sista generationen som har fostrats i ett fullständigt ensamt skrivande. Det ser inte ut så längre. Och det är inte bara i skrivarskolor som skrivprocesser blottas.

Boken är inte längre skrivandets självklara slutprodukt. För några år sedan talade man om teveserien som ”vår tids roman”. Även om jag inte håller med fullt ut blev det tydligt att boken inte längre var skrivandets heliga graal.

Och teveserier skrivs sällan av ensamvargar. Det handlar om manusgrupper, stora rum fulla med författare som försöker överrösta varandra. Det är skrivandet som gruppdynamik, som maktkamp – men också som oöverträffat idésprutande och skoningslöst darlingmördande.

Dessutom har författarrollen ändrat karaktär, också för bokförfattaren. Det duger inte längre att vara surmulet medieskygg och romantiskt mystisk. Tvärtom är författarrollen numera ett extremt pendlande mellan det maximalt introverta (skrivarlyan) och det maximalt extroverta (författarscenen).

Och kanske kan man trots allt lära gamla hundar sitta. Efter ett tjugotal böcker har jag vuxit in rätt hyfsat i den extroverta rollen, och med min kommande bok har jag beslutat mig för att klippa sönder alla mina säkra kort och låta ett antal läsare ta del av mitt work in progress. Bli inte förvånade om ni någon gång i framtiden finner mig som ena hälften i ett författarpar eller som en del av en skränande manusgrupp.

 

Ändå håller jag fast vid min ryggmärgsreaktion. I denna maniskt tränande tid då alltför många människors hela inre liv tycks bestå av frågor om hur barn ska skjutsas, lån ska avbetalas, vilken föda som ska intas och vilka muskelgrupper som ska tränas behövs den ensamme författaren mer än någonsin. Vi är de ställföreträdande introverta i ett samhälle som inte längre pallar ens det kortaste introverta ögonblick.

Jan Arnald är författare, kritiker och litteraturvetare. Mest känd är han kanske som thrillerförfattare under pseudonymen Arne Dahl, med en rad böcker om A-gruppen och Opcop-gruppen bakom sig. Under våren kan vi även följa A-gruppen i SVT:s thrillerserie som baseras på böckerna.

Sanning eller konsekvens. Jag vågade aldrig vara med i den leken. Att svara sant var pinsamt, en källa till att bli retad, och konsekvens… det kunde ju bli vad som helst.

Numera väljer jag konsekvens i alla lägen. Jag skriver skönlitterärt. Sanningen hör inte hemma i mina romaner.

Ibland får jag frågan: ”Hur mycket av det du skriver är från ditt eget liv?” Jag svarar alltid: ”Ingenting”. Sedan ändrar jag mig och säger: ”Allt”. Och båda svaren är lika giltiga.

 

Den outgivne författaren, eller vem som helst i början av ett romanprojekt, har det här dilemmat. Hur förhålla sig till verkligheten? Ibland vill man berätta något man själv varit med om. Ibland bara låna från verkligheten. Och ibland tänker man skriva helt fiktivt och inbillar sig då att ingenting kommer från det egna livet.

Det kan inte vara mer fel. Allt kommer ju från oss själva; från våra upplevelser av andra människor, av relationer, av händelser som drabbat oss eller andra… Allt vi vet om människor följer med på resan.

Den vetskapen ska man använda sig av. Den är livbojen att hålla i när det blåser: Jag lägger hela mitt liv i den här berättelsen, det kan alltså inte bli fel.

 

En författare i början av sin bana sa till mig att det bara är verkligheten som är värd att berättas, för det påhittade är alltid sämre. Och det låter ju rimligt… Eller?

Nä. Så är det inte.

När jag i Vägen mot Bålberget ville skriva om häxprocesser på 1670-talet så var jag tagen av de dömda kvinnornas öden. Deras namn och åldrar finns i rättegångsprotokoll. De har namngivna män och barn. De är grannar till andra namngivna kvinnor. Det berättas ett flertal saker som varje kvinna sagt och gjort. Hon förklarar sig skyldig eller icke skyldig och hon står på sig hårdnackat eller bekänner och ber om förlåtelse.

Min första tanke var: Varför inte skissa på några av de här kvinnorna och ge dem livet åter? Kartlägga deras familjer och berätta deras historier utifrån det som sägs eller antyds om dem som personer?

Jag lovar – det skulle inte blivit särskilt bra porträtt. Vi människor har förmåga att visa medkänsla och kärlek, ansvar och mod – men vi blir också svartsjuka, avundsamma och elaka. Om jag ska gjuta liv i historiska (eller nutida) personer så måste jag göra dem lika komplexa som vi människor faktiskt är. Jag får inte bli hämmad av att de funnits på riktigt och dra mig för att ge dem mindre fina egenskaper.

 

Jag valde att skapa egna kvinnor, utan oket från verklighetens folk (se där, en ny användning för det uttrycket!). Och undret inträffade – de människor som aldrig funnits kom till liv inom mig och betedde sig precis som vi människor gör. De blev för mig minst lika verkliga som de jag ändå bara hade ytliga fakta om.

Verkligheten är inte kung för författaren. Det är när vi, med våra erfarenheter av att vara människa, sätter oss ned och gör oss fria från verkligheten som den kan skapas fiktivt. På riktigt.

I skönlitteraturen möter vi människan utan skyddsnät. Det kanske till och med är så här: Att vi har berättelser, är det som gör oss till människor.

En svindlande tanke för alla författare.

Therése Söderlind debuterade med romanen Norrlands svårmod 2010. Hon har tidigare arbetat med bistånd i södra Afrika och Vietnam och har gått på Författarskolan vid Lunds universitet. 2013 kom hennes andra roman, Vägen mot Bålberget.

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Pija Lindenbaum: »Jag har drabbats av en yrkesskada«

Foto: Ulrica Zwenger

Det är det här med att bre ut sig. Jag har drabbats av en yrkesskada. Skadan gör det svårt för mig att lägga ut texten. Att bre ut mig och ta plats. För nu har jag gjort bilderböcker i nej hjälp så många år, att det har skadat mitt ordförråd och min förmåga att uttrycka mig lite mer omfångsrikt. Jag kanske skulle rita lite på det här utrymmet istället..?

Att skriva bilderbokstext är ungefär motsatsen till att skriva en vanlig  skönlitterär text. Komprimerad. Tät. Kort men innehållsrik. På ett annat sätt innehållslös, för här saknas beskrivningar.

Jag skippar: röd, tjock, lång, blond, förtvivlad, regnig, krullhårig, fem, sju, kutryggig, förvånad, eller ledsen. Såna upplysningar ritar jag. Det blir tjatigt om texten säger samma sak. Och helt ospännande.

 

Texten ska istället vara proppad med det där andra som inte syns men som finns. Vad det nu är. Undertext och mellan raderna. Tankar och inre liv kan vara svårt att rita. Till det passar text bättre.

Jag vet ju så mycket mer om mina karaktärer än det jag berättar på de där tretton uppslagen som en bilderboksberättelse består av. Jag fyller mina små bokmänniskor med massa egenskaper och erfarenheter som ni andra inte har en aning om. Men jag behöver det, för att skapa något trovärdigt på så få sidor. Ändå märker jag att den redan korta textmängden har krympt ytterligare för varje bok jag gjort. Men textens innehåll har inte minskat!

Bilderna berättar och samtalar med texten. Ibland vill jag visa en motsättning mellan det inre och yttre livet. Om texten säger att Kajsa är skitförbannad, men på illustrationen skrattar hon bland sina kompisar. Hmm. Då kanske det är så att Kajsa är ett barn som inte visar hur hon känner sig. Jag har skapat en dialog mellan text och bild.

 

Nu har jag hållit på med de där kondenserade historierna så länge att jag inte kan uttrycka mig målande och mångordigt. Om det inte gäller vardagligt babbel. Det är jag fortfarande ganska bra på. Men när jag till exempel ska hålla föredrag är min första fråga:

– Hur lång tid har jag på mig?

De tror att jag vill veta hur länge jag får prata. Men jag undrar hur kort jag kan prata. Arrangören kanske säger:

– Tyvärr, det finns inte tid till mer än åtta minuter. Möjligen tio. Ok, tänker jag. Bra. Det är kort. Först nåt om hur jag fick idén till boken. Sen en liten anekdot. Och prata nu långsamt.

Så står jag där och berättar lagom länge.

– Eh, ja, det var allt jag hade. Tack för att ni lyssnade, mumlar jag och glider av scenen. Stoppuret visar 4:52.

Arrangören tittar frågande på mej.

– Jaha. Tack. Då fick visst nästa talare lite mer tid.

Och när jag blir tillfrågad om jag vill skriva en krönika på tretusen tecken så undrar jag: är det långt eller kort? Mina skrivande vänner skakar på huvudet åt mig och säger,

– Det är kort, jättekort faktiskt.

Jasså, det tycker ni. Och här borde jag förstås ha ritat några små gubbar…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Daniel Sjölin: Ett rop på hjälp

Foto: Magnus Liam Karlsson

Skrivkramp? Slut på idéer? Kört fast?

Gör som proffsen: Skriv inte det du drömmer om. Skriv om skrivandet istället.

Det är lättare.

Det finns en uppsjö med böcker i konsten att skriva och intervjuer med författare som pratar om skrivandets vedermödor. Och ta sedan alla dessa romaner med skrivkrampande författare i huvudrollen och alla dessa dikter som innehåller ordet ”ordet”. Är det inte mer intressant vad en författare tänker om eh… gräs än om sitt skrivande?

Gräs är för övrigt en av världens dödligaste arter. Släktet uppfann en ny sorts sexuell fortplantning – fröet – så det spreds över hela jordklotet och utrotade en enorm mångfald av andra växter. Med dem försvann djur och bytesdjur. Hejdå mammutar och sabeltandade tigrar. Inte människans fel – gräsets.

Vi ser så mycket mer när vi lyfter blicken från pennan.

Jag skrev en hel roman om förlusten av ett språk. Men just nu, med tre småbarn och en fragmenterad koncentrationsförmåga, är det viktigare att hålla skrivandet vid liv än att ifrågasätta det. Inköpslistor, mejl, och rättshaveristiska brev till ministrar – bara jag får skriva nånting. Mitt enda skrivtips: Hörselskydd, 39 kr på Claes Ohlson.

Och nu skriver jag en krönika om skrivande – i tidningen Skriva. Sablar.

Den här texten, som skulle vara en medicin mot allt snack om skrivande, är alltså själv ett rop på hjälp.

Jo, det är ju så det är – en hypnos. Skrivandet är guldet som kantar in en mäktig tomhet, ett hål – och Ja, jag tager denna tomhet att älska i nöd och lust.

Lust: när man hatar att det tar två minuter att få i sig en kopp filmjölk till lunch klockan 14 för att hindra blodsockerfallet.

Nöd: när brevbäraren äntligen kommer. Oj Fortum! Vad kul vad vill de mig?

Om jag ändå hade kvar drömmen om att debutera, eller drömmen om att få uppmärksamhet, träffa författare, resa och hålla föredrag.

Definitionen av depression är känslan av att man genomskådat allt. Och ja, sedan många år ser jag bara Intet bakom mörkret. Branschen, pressen, förlagen, författarna. Jag har till och med genomskådat litteraturen, i de allra flesta fall. Och det är fan inte kul.

Det enda jag inte genomskådat än är tystnaden och hennes syster, skrivandet.

Och som vanligt är man knappast unik. Sokrates talade men skrev inte, Rimbaud slutade, Kafka ville inte publiceras – hela litteraturen är full av bra eller dåliga författare som teg eller slutade. De skyllde på allt möjligt, på språket, kärleken, framgången, motgången, skammen, politiken, pengarna, irriterande grannar och släktingar. Man kan läsa om dem i den fantastiska essäromanen Bartleby & Co, nyöversatt till svenska. Den är skriven av Enrique Vila-Matas och den har förstås en författare med skrivkramp i huvudrollen.

Gräs är en dödlig art, sprider sig som orden över sidorna, men ändå, ser det inte väldigt grönt ut där, i vinden på andra sidan tystnaden? I vinden på andra sida orden?

Jag är herden som vaktar flocken av ord, men ibland händer det att ett litet lamm går vilse eller att ett rovdjur river mamman till döds. Då besegrar hjärtslagen tystnaden.

Ordet är världens främsta låssmed och det öppnar främlingars hjärtan och hemliga skattkammare, men framför allt är det jämlike med ljuset när det färdas vida omkring mellan människorna.

Orden uppstår från döden när du läser dem. Svarta bokstäver ligger på vita ängar och de kan låtsas vara livlösa som kryptobiotiska djur i hundratals år och sedan stryker du din blick mot dem och plötsligt råder livet igen.

Bokstäverna är mänsklighetens främsta uppfinning. Världens mest avancerade datorer, flygplan, månfärder, matematiska formler och atomernas kärnor är sekundära i förhållande till människans språk.

När jag skriver har min hjärna och själ makten över möjligheterna. Friheten är barbarisk för en människa som talar och skriver, ty inte ens mitt språk sätter gränserna för vad jag kan åstadkomma i ordet.

Jag kastar ut ett nät nästan i blindo och fångar en för mig tidigare okänd verklighet eller så uppfinner jag en ny skärva av ett ständigt expanderande universum. Själen är faktiskt snabbare än ljuset och jag och miljoner andra människor på jorden hade färdats till månen i fantasin långt innan Neil Armstrong satte sina fötter där en dag i juli 1969.

Ingen dator i världen kommer någonsin att gråta, ingå äktenskap, sörja, längta, få barn, hata, gräma sig och bli president, kung, drottning, påve eller envåldshärskare.

Allting som gör oss till levande varelser väger och kostar ingenting och det syns aldrig i nationernas bruttonationalprodukter: kärlek, glädje, lust, obändig längtan och bottenlös saknad.

Författaren måste ta hand om allt det som Nobelpristagare i kemi, fysik och medicin inte klarar av att utreda och förklara. Livets begynnelse och döden är fortfarande olösta mysterier för naturvetenskaperna.

Poeter och romanförfattare tar hand om denna rest och blotta i mänsklighetens samlade vetande. Det är ett av många skäl till att litteraturen aldrig någonsin kan ersättas av maskiner, matematiska och kemiska formler.

Evolutionen har ingenting att säga om etik och estetik. Charles Darwins lära är mållös när den ställs inför frågor om det goda och det onda, det sanna och det rätta. Skönheten i en påfågelsvinge och karnevaler av känslor existerar bortom alla akademiska strider.

Etiken kan inte sägas, ty den måste visas, men det är författarens uppgift att försöka göra det omöjliga i skrift. Därför uppstår litteratur och det är ett av skälen till att de skrivna mästerverken är sanna gengångare i mänsklighetens historia.

Dante, Shakespeare, Franz Kafka, August Strindberg och Selma Lagerlöf föds på nytt i varje ögonblick en människa läser dem. Däri lever miraklet i språket och litteraturen.

Nu stillnar mina ord inför din blick här. Den sista meningen kommer i vila och dvala tills någon annan läsare väcker den till liv igen.

”Har du jobbat hela sommaren? Du skickade ju in manuset i mars?”

Tjejmiddag. Det är tidig september och min nya bok ska snart gå i tryck. Jag har slitit som en hund hela sommaren, avfärdat varje tanke på sol och bad, och gått upp i gryningen för att hålla deadline.

”Var inte du klar för länge sedan?” ler min kompis. ”Vad har du sysslat med?”

Vad har jag sysslat med?

En gång i tiden trodde jag på fullt allvar att en bok kom till på följande sätt: Författaren skrev ett manus. Manuset skickades till förlaget. Förlaget tryckte manuset. Ut kom en bok.

”Jag har redigerat”, säger jag. ”Redigeringsarbetet tar jättelång tid.”

Fem par frågande ögon runt bordet.

”Tänk så här”, börjar jag. ”Du ska bygga ett hus. Först behövs arkitektritningar. Det motsvarar mitt synopsis, som jag gör något år i förväg. Sedan skriver jag ett grovmanus. Det är fasen då själva huskonstruktionen kommer på plats. Ytterväggarna ställs upp, fönster, innertak och innerdörrar sätts in. Alla vattenrör och elledningar dras.”

”I nästa fas, alltså första manusbearbetningen, stoppar jag in vitvarorna. Jag kaklar upp badrum och kök, sätter in kranar och badkar. Nu ser man hur huset kommer att bli, men det går inte att bo där.”

”Den andra bearbetningen handlar om möblering. Sängarna ställs dit, liksom soffgruppen och köksbordet. Det sätts upp lampor i taken och gardiner för fönstren. Nu börjar det likna ett hem, men det är inte riktigt färdigt än.”

”På tredje varvet fyller jag kylskåpet, bäddar sängarna, stoppar in bestick i besticklådorna och porslin i köksskåpen. Det kommer handdukar i badrummet, toapapper på wc, och mattor på golven. Det går att flytta in, men det är ändå inte klart.”

”Inredningen kommer i fjärde vändan. Då lägger jag prydnadskuddar i soffan, en vacker pläd på sängen och ställer ut blomkrukor i fönstren. Tavlorna hängs upp. Jag kan absolut bo i huset vid det här laget, men skulle inte vilja visa upp det i Sköna Hem.”

”Den femte omgången (och ibland sjätte) handlar om finlir. Tända ljus i ljusstakarna, arrangera fina snittblommor, och fylla fruktskålen med gröna äpplen. Några snygga tidskrifter på soffbordet som pricken över i:et. Nu, men först nu, är jag klar!”

”Sedan händer det förstås saker under processen. Jag för en intensiv diskussion med min redaktör hela tiden. Ibland kommer han på att jag borde ha ett badrum på övervåningen. Eller en balkong utanför sovrummet fast huskonstruktionen redan är klar. Då kan det bli lite knivigt.”

”Samtidigt finns det ingen som är lika insatt i mitt manus som redaktören. Han har synpunkter på det mesta, från valet av kakel till bärande väggar. Dessutom är han på mig om alla detaljer, det får inte bli för många gröna kuddar, eller alltför lika gardiner på undervåningen. Kanske behövs det fler garderober eller bättre belysning.”

”Jag måste förstås inte göra som min redaktör säger – det är alltid jag som bestämmer – men dessvärre har han ofta rätt. Det blir nästan alltid bättre och snyggare med hans förslag.”

Fem par ögon ser på mig.

”Eeeh, jag tror att jag förstår”, säger min kompis. ”Det var väldigt spännande att höra om själva skrivprocessen. Men vad har du egentligen gjort hela sommaren?”

Viveca Sten är författare och aktuell med I sanningens namn, den åttonde boken i serien Morden i Sandhamn.

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Amanda Svensson: Som en stinkande hundnos

Man hör ibland författare prata om sina verk som ”sina barn”. Om skrivprocessen som ett slags graviditet som slutar med att författaren (efter att tydligen ha hoppat över de i runda slängar arton åren av omhändertagande och uppfostran) släpper ut sin lilla älskling i världen för att finna sin egen väg. Det är en liknelse som jag alltid har tyckt varit obegriplig, kanske till och med en smula motbjudande, ungefär som när folk pussar sina hundar på munnen.

Det är samma fråga som ansätter mig i båda situationerna: Älskar de verkligen dem så gränslöst mycket; hundarna, böckerna? Känner de inte stanken från de oborstade tänderna, de oborstade meningarna, allt det där som inte riktigt blev som det var tänkt?

Jag älskar aldrig mina texter så högt som innan jag ens börjat skriva dem. Skillnaden mot kärleken för mitt barn är här avgrundsdjup – hur mycket jag än älskade henne i magen, själva idén om vem jag trodde hon skulle visa sig vara, kan det inte mäta sig mot hur jag älskar henne nu när hon faktiskt är. Också när hon gnäller och trilskas, också när snoret rinner.

Framför allt gör hon mig aldrig någonsin besviken. Skrivandet av en text däremot är en enda lång bitterljuv besvikelse.

 

När jag får en idé, vare sig det är till en kortare text eller till en hel roman, drabbas jag ofta av en berusande lycka, framkallad av den uppriktiga övertygelsen att jag står inför mitt livs mästerverk. Den ännu bara tänkta texten är nämligen perfekt, såsom alla fantasier är perfekta. Alla eventuella problem med idén är ännu bara teoretiska, och går att åtgärda med ett tankens trollslag. Detta är ett mycket njutbart kreativt tillstånd att vara i, förrädiskt njutbart, eftersom jag innerst inne vet att den färdiga texten aldrig kommer att kunna motsvara idén om densamma.

Från den dag jag skriver det första ordet är det nämligen kört. Drömslottet slits sönder och det enda jag kan göra är att försöka bygga upp det så gott jag kan ur rasmassorna. De tidigare bara teoretiska problemen blir plötslig verkliga och svåröverkomliga. Hybrisen ersätts av självförakt, den kompromisslösa kärleken till texten av besvikelse och tvivel. När den till slut är färdig vill jag inte ens titta på den, ännu mindre pussa dess stinkande hundnos.

 

Ändå – när lite tid passerat kryper kärleken tillbaka. Inte gränslös och ovillkorad som till ett barn, men ömsint och överseende, som inför en utblommad förälskelse. Det var en vacker början, en vacker kamp, och även om den färdiga texten inte kan mäta sig med drömmen om de texter som ska komma, skulle jag inte vilja ha den ogjord.

Och så börjar allting om igen. Jag fortsätter skriva, dag efter dag. Därför att det får mig att känna mig levande på ett sätt som inte går att förklara, som i sig är ett mysterium och ett mirakel. Kanske finns det i detta, trots allt, en likhet mellan föräldraskap och författande som jag kan känna igen mig i – att det är i den dagliga, handfasta samvaron som det verkligt värdefulla sker.

Amanda Svensson är författare och kulturjournalist bosatt i Malmö. Hon gav 2014 ut sin senaste roman Allt det där jag sa till dig var sant och har dessförinnan skrivit Hey Dolly (2008) och Välkommen till den här världen (2011). Amanda Svensson har bland annat nominerats till Augustpriset och Dagens Nyheters kulturpris.

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Åke Edwardsson: »Boken har blivit mitt liv«

Bild: Björn-Eric Abrahamsson

Här kommer en text, så får vi se hur fan den blir idag, det kan man aldrig veta, det är så här jag inleder alla mina vita sidor, varje dag, exakt de där orden varje dag i tjugo år, när det känns som jävligast vilket det alltid gör när varje skrivdag börjar, sen stryker jag bort det förstås när den riktiga texten börjar skriva sig, men inte idag, eftersom det här är en pedagogisk text för ett skrivmagasin, eller hur, allt ska med, och just nu sitter jag i Rangoon på Savoy Hotel i en svit över poolen, ett kolonialt ställe, min fru mejlade igår från Göteborg (här funkar inga ondsinta utländska mobiler) att Kipling’s Bar här på Savoy är med på bild i nya Damernas Värld, ni kan kolla där, jag är här eftersom jag sedan nio dagar är på resa i Sydostasien och Hongkong för research inför och skrivande av min nya roman, Bungalow som handlar om en man som reser i sina egna fotspår i regionen i sökande efter den försvunna dottern som gav sig iväg i hans fotspår, Peter Edwards fotspår, hans dotter heter Jenny, spåren upphörde i Bangkok dit hon kommit tillbaka efter resande överallt under några månader, sedan försvann hon, de har alltid haft en komplicerad relation, Peter är en huvudkaraktär som är jag, tror jag, exsexmissbrukare, tja… exalkoholist som dricker som en svamp igen, ms-sjuk med ett första skov för tjugo år sedan och ett nytt på väg, där är vi inte desamma, jag har tinnitus vilket kan vara jävligt nog men lindras i bullriga miljöer, det är därför jag återvänder till Asien, jag kom hit första gången 1973, reste i ett år från Istanbul till Bali, fyra månader i Indien, sedan Sydostasien lika länge, jag har återvänt många gånger, mycket journalistik, till och med påbörjat reseskildringar, skrivit en liten, om Singapore, men till slut kom jag fram till att det var en roman jag skulle skriva, jag reser som min egen karaktär, tänker som han, hur ska han finna flickan, min dotter, vad har hänt henne, är hon utsatt för brott, är hon inblandad i brott, innan jag lämnade Sverige kontaktade jag alla ambassader i regionen, på måndag ska jag träffa den svenska sambandspolisen i Bangkok, all skit rinner ner till honom från hela Norden och upp från Sydostasien, jag ska träffa kriminalsnutar i Hanoi, snutar och ambassadpersonal i Kuala Lumpur och Singapore, kriminella och köksmästare i Penang och Saigon och Phnom Penh, journalister och författare i Hongkong, alla som kan hjälpa mig att finna Jenny, jag kommer att bli fruktansvärt besviken om jag inte finner henne, jag försöker skriva varje dag om den här thrillern som blivit mitt liv, är hon här i Rangoon, hon var här en vecka, det är naturligtvis därför jag är här, hur hade hon råd att bo på Savoy, det är nästan lika svindyrt som gamla The Strand nere vid floden, jag var där igår, jag har alltid velat resa dit, det är ett av de tre klassiska hotell som byggdes av bröderna Sarkis i slutet på 1800-talet, de andra är Eastern & Oriental i Penang och Raffles i Singapore, jag har bott på båda ställena många gånger, jag ska bo där igen den här resan, och på The Strand när jag kommer tillbaka till Rangoon till nyår, det är en jävla häftig stad, femtio år tillbaka i tiden, hundra år i stora stycken, underbara hus som knappt kan stå längre, det pågår en debatt här nu om att bevara denna stad som förtryck låtit förbli som alltid, jämförelsen med Bangkok bara en knapp timmes flygresa bort är omöjlig att göra, inte ens när jag bodde där för fyrtio år sedan liknade den något av Rangoon, Bangkok är en annan mardröm, Rangoon är en annan dröm, den heter Yangon egentligen nu, Burma heter Myanmar, ölet är gott, Myanmar Beer, i morse gick jag hela Than Lwin Street upp till University Avenue Road vid Inya Lake för att se Aung San Suu Kyis hus, jag läste Peter Pophams nya biografi i våras, en timmes vandring, en timmes anletes svett, jag älskar att svettas i tropikerna, att gå i hettan, jag ser ut som om jag gör reklam för en mycket mycket dålig deodorant, eller en person som inte använder deo alls, Suus bungalow var omgärdad av en vit och möglig mur, när jag stod där öppnades grindarna och en taxi körde ut, jag såg lite av kåken, hon satt inte i bilen, i går kväll åt jag middag i en bungalow där hennes far Aung San plottade motståndet mot britterna och sedan japanerna under andra världskriget, burmesisk mat, fläktar i taket, sliten fräschör, perfekt, rostat fläsk med chili, grillad aubergine i tamarindcurry, fiskkakor i kokoscurry, riset serverades i bamburör för att hållas varmt, intressant, på väg dit gick jag förbi ett hål i en vägg med en skylt över: ”Tip Top Taylor – Famous Because Tip Top Taylor is the Best”, jag var på järnvägsstationen i går eftermiddags, jag äskar järnvägsstationer, den här är retro 1890 utan att vara retro, pratade med säkerhetspolisen James Soe Auny, han tyckte jag såg otroligt ung ut för min ålder, åt lunch på Aung Thuka på West Shwegontaing, bara locals, nu går jag fan native på allvar, ris och greens och en curry på get, drack en whisky på eftermiddagen, ska ta en efter den här texten, ska ordna biljetter från Bangkok till Hanoi, från Hanoi till Penang via Singapore, hur fan klarade man sig förr on the road utan MacBook Air och wi-fi på rummen, man klarade sig, Jenny hade sagt för två månader sedan att hon skulle gå till Minn Linn, sa managern på hotellet i morse, en skaldjursrestaurang, jag ska dit senare, jag ska gå till så många platser, det bara fortsätter, dag efter dag och månad efter månad och år efter år!

Absolut bästa,

Åke         

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Sara Kadefors: Vi borde lära av Woody Allen

Foto: Tomas Carlgren

Det kanske finns saker som jag skulle kunna lära andra om skrivandet. Jag skulle kunna säga att det är viktigt att välja ämnen som ligger nära en själv och att skriva även om man inte har någon inspiration. Man måste bara göra det. Göra det och göra det. Tills någonting händer inuti. Tills det kommer meningar man inte visste att man kunde formulera, historier man inte trodde att man kunde uppfinna, teman man inte anade att man bar på.

Jag skulle kunna säga, på det mest romantiska vis, att det mest underbara med skrivandet är just detta, det intuitiva, att få kontakt med sitt eget inre. Jag skulle kunna säga till alla som drömmer om att skriva, att de ska släppa på hämningarna och bejaka det lustfyllda. Lämna din inre kritiker hemma, skulle jag kunna säga. Han/hon är ändå inte bra för dig. Skit i om det du skriver är bra. Jag kan höra mig själv säga det. Skit i det liksom. Det är du och texten. Det är du och dina ord, och dem kan ingen ta ifrån dig.

Jag vet inte om jag skulle prata om resten. Kanske inte. Kanske skulle jag lämna det i ett första skede. Både för att det är tråkigt att prata om baksidorna och för att jag ännu inte vet hur jag ska förhålla mig till dem.

 

När jag började skriva visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag gjorde det som en reaktion på något annat. Jag ville bort från journalistiken, letade efter lusten, längtade efter frihet. Inte kunde jag veta vad den längtan skulle generera i form av negativ feedback, råa avfärdanden, sågningar i pressen och det ena nejet efter det andra.

I början tänkte jag att jag skulle försöka lära mig av kritiken. Jag lyssnade noga och försökte anpassa mig. Problem uppstod när olika kritiker hade diametralt motsatta åsikter. Skulle jag lita på den ena eller den andra? Dra det hela mer åt komedi- eller thrillerhållet? Vem hade egentligen ”rätt”? Som om något sådant existerar.

Efter de maniska omskrivningarna blev mina historier mig alltmer främmande. Jag tappade kontakten med dem, förstod inte varför jag uppfunnit dem från början. Efter all bearbetning fanns ingen personlighet kvar. Av ren och skär överlevnadsinstinkt bestämde jag mig för att anta en ny hållning, väl medveten om att eftergifter ibland måste göras, särskilt i filmbranschen. Hur långt kan man gå utan att förlora sin integritet?

Jag såg en dokumentär om Woody Allen häromkvällen. Hans närstående vittnade om hur bra han är på att separera privatliv och arbetsliv. Själv menade han på fullt allvar att han skiter i vad folk tycker om hans filmer. Dåliga recensioner berör honom inte. Han läser ändå inte vad som skrivs. Han gör det han vill göra, oavsett om andra tycker att det är en bra idé eller inte.

 

Många av oss skulle må bättre av att anta en Woodyhållning. Vi borde fortsätta lyssna på dem som är bra för oss, men sluta låta främmande människor med sina egna, högst privata, och för oss okända erfarenheter och agendor, definiera och påverka vårt skapande. Sluta låta dem bestämma om vi har gjort stordåd eller misslyckats. Det är inte det skrivandet handlar om, utan om så mycket viktigare saker. Tack Woody för tipset!

De kanske tror att de vet vad de ser, människorna omkring mig på tunnelbanan. En vit, svensk tjej runt 30, kort och smal, troligtvis med dragning åt alternativscenen, lyssnar säkert på punk, tatuerar motiv som ”betyder något”, äter inte kött och röstar F!.

På ett sätt har de … nåja, hälften rätt (även om vi alla är alldeles för komplexa för att bli förstådda genom ett fördomsfilter). På ett annat sätt gruvligt fel. Det kanske ser ut som om jag sitter här i mitt beiga skinn och tänker på vilken sojakorv jag ska steka till middag. Men i själva verket spanar jag efter kontrollanter.

 

Jag har nämligen inte råd med biljett. Ändå måste jag åka tunnelbana till Gullmarsplan. Min enda chans till pengar är uppdraget som en kvinna vid namn Pernilla har gett mig; att hitta hennes dotter. För att göra det, behöver jag ta mig ut, och det är farligt på fler sätt en ett. Kontrollanter kan haffa mig. Polisen kan se min nervositet och be om legitimation, och då är jag död. Mannen jag jagar kan upptäcka att jag jagar honom, och min gamla arbetsgivare på grillen kan känna igen mig. Oron väller fram i min kropp, och den får inte synas. Jag heter Kouplan, men det är inte mitt riktiga namn, och jag ser ut som Darins lillebror.

Eller så ligger jag på en brygga och solar. Så ser det i alla fall ut. Egentligen är jag en 55-årig man som sitter en bit in i skogen och dricker öl. Det är min femte, och klockan är inte ens tolv.

Jag ser på mina händer. De har reparerat vägar över hela Sverige, älskat en som dog, hållit två barn och ännu fler flaskor Explorer. Livet blev verkligen inte som det skulle, men jag har i alla fall Anna, femton år på fredag. Hur kan något så lyckat härstamma från något så misslyckat? Nå, tänker jag och tar ett par klunkar till, misslyckat är kanske att ta i. Jag vet fortfarande hur man lagar en båtmotor.

 

Att skriva är att leva många liv. Det är att, innanför det här fodralet som kallas kropp, försöka se världen utifrån någon man inte är själv. Hur skulle en pensionerad diakonissa se på ungdomarna längst bak i bussen? Hur skulle hon reagera på tiggarna utanför, vad skulle hon säga om hon inte hade pengar till biljetten, och hur mycket skulle det genera henne? Hur tänker hon kring sina rynkor, och vad betyder hennes hund? Det är rollspel utan rollspel, bakom ett ansikte som för tillfället inte är jag.

Det är därför det inte går att ta upp romanen när man har en kvarts paus. Vi fungerar förstås alla olika, men jag behöver orientera mig ut ur mig själv innan jag kan skriva ett ord på min roman. Det tar en stund att bli Kouplan. Han är räddare än jag, och har fler erfarenheter som han måste tränga undan för att inte bryta ihop. Han saknar fler, undrar mer och har andra ordspråk än jag har som tröst. När jag blir Kouplan ökar min hjärtfrekvens.

Utanpå ser man bara mitt uttryckslösa ansikte. Jag sitter i min stol med benen uppdragna och blicken mot datorskärmen. Men den som tittar noga ser att jag blir mer och mer andfådd. Polisen har upptäckt mig, och jag springer för mitt liv. Ett av mina liv.

Sara Lövestam är författare, radioröst, krönikör och lärare i svenska för invandrare. Hon har kommit ut med fyra romaner och nu senast Grejen med verb, en fackbok om grammatik. Alla utgivna på Piratförlaget.

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Susanna Alakoski: »En av samhällets hjältar«

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Alla har ett konstnärligt uttryck inom sig. Så tror jag. Så brukar jag säga. Vi dras intuitivt till något konstnärligt uttryck; bild, fotografi, musik, keramik, skulptur. Trä, järn, tråd och tyg. Vi gör det på samma sätt som vi dras till ord och berättelser, till språk. Åt vilket håll vi dras tror jag speglar vår potential.

Länge har vi kunnat söka oss till sammanhang där vi kunnat öva oss på talanger. Bli bättre på dem. Akvarellkurser, oljemålning. Körsång. Hur många hundratals är inte de barn som lärt sig spela piano, gitarr, sjunga på kommunala musikskolan? Kommunala musikskolan har alltid funnits. I alla fall sedan 1940-talet.

Men om man var som jag. Det vill säga ett barn som gillade ord och berättelser. Språk och rytm. Var skulle man ta vägen? Det har aldrig funnits en kommunal skrivskola. Vi ungar som gillade att skriva flydde till svenskan. Torrbollsämnet. Tråkdisciplinen. Där fick vi i alla fall skriva uppsatser. För en stund flyga iväg på den magiska mattan, ut genom fönstret, till Sahara och Mexico City. Balansera på enhjuling och sugas in i svarta hål. Åka rutschkana på regnbågen. Simma snabbare än Mark Spitz. Vara Stålmannenflickan. Och ibland blev uppsatserna upplästa. En liten ljuskägla föll på det som kanske var min begåvning.

 

Vännerna som har gått akvarellkurs hänger upp sina alster. På så sätt berättar de en gnutta om sig själva. Något mer. De ställer drejade skålar och fat på köksbordet. Oljemålningen från Dômens konstskola hänger på paradplats i vardagsrummet. Stolt visar vännerna på detta sätt upp sina förmågor. Kanske berättar de för mig på detta sätt om sin dröm? Men skrivandet? Inte någon jag känner har någonsin spikat upp en dikt på väggen. Också jag teg som kinesiska muren om den dolda gåvan. Att skriva var något hemligt. Något man gjorde i smyg. Det skulle dröja länge tills det fanns någonstans att ta vägen med just konstarten att skriva.

Folkhögskolan är en av samhällets hjältar. Folkhögskolan känner av vad folk vill, saknar och trånar efter. Och först ut av alla skapade de skrivarlinjer. Forum dit människor med skrivtalang kunde söka sig. Också jag drogs dit. Minns så väl rummet. Tänk att det fanns tjugo människor till i Sverige, som också tyckte om ord. Att läsa. En hisnande upptäckt. Ty jag trodde att det fanns böcker, men inte författare. Sällan att man i Ystad såg en Ivar Lo slinka in på ett café. En Inger Alfvén eller Agneta Pleijel cykla förbi.

 

Det var på Skurups folkhögskola jag kom ut ur garderoben. Eller om det var ur anteckningsboken. När jag tog mig samman och sökte var det som jag äntligen kunde säga som det var: Jag vill bli författare. Det var en stor lättnad. Äntligen kunde jag berätta något mer om mig själv. Både för mig själv, men också för mina vänner. Att jag hade en dröm. En talang. Att jag ville ta den på allvar. Och det är också detta jag numera försöker förmedla när jag själv undervisar på mina skrivarkurser. Ta din dröm på allvar. Undersök den. Testa den. Fråga den vad den vill dig, inte vad du vill med den.

Det finns nog inte en författare som inte har suttit på både privata middagar och under intervjuer och försökt ge ett meningsfullt svar på frågan hur det går till att skriva. Egentligen.

Alltså inte bara tänka på att skriva, utan verkligen sitta ner framför datorn och se texten växa fram på skärmen.

Inte bara säga att man har en bok på gång, utan verkligen få den ut ur skallen, ner på pappret.

Hur är det med disciplinen? Om man inte ”måste” arbeta, hur kommer man då igång?

Jaaa du, brukar jag svara. Det är väl som det är för folk i största allmänhet. Ibland jobbar man jättebra, ibland inte alls. Författare är också människor. Nej, det där sista säger jag inte.

 

Jag har själv ett förflutet på SVT, en tillvaro mitt i ett kontorslandskap med kollegor, redaktörer och chefer. Det är klart att det i någon mån är ”lättare” att få ur sig ett nyhetsinslag om man ser sitt namn i kvällens körschema och vet att det behövs en väldigt bra förklaring om man inte får ihop det.

Det är tveklöst svårare att använda halva dagen till slösurfande och tv-serier på Netflix om man sitter på en arbetsplats och har en chef som kan tänkas passera förbi datorn och fråga vad sjutton man håller på med.

Men chefen i mitt företag är ju jag själv. Ifrågasättandet pågår inne i huvudet. Pressen är tyst, ett krig mellan den delen av mig som säger ”bara ett avsnitt House of Cards till, sen skriver jag” och den delen som försöker piska igång arbetsdagen.

Jag brukar svara att aldrig är det så välstädat i mitt hem som under uppstartsfasen till en ny bok. Jag viker lakanen som vore linneskåpet en utställningsmonter på NK Hem, jag sorterar böckerna i bokhyllan i genreordning, eller efter färg, eller utifrån vilka jag har läst, borde läsa och har försökt läsa.

Jag tapetserar, jag målar över tapeter. Jag tvättar till förbannelse.

En stor rosenrabatt i trädgården kan jag härleda direkt till researcharbetet med Alfahannen. Ju argare jag blev på hur vissa manliga skådespelare får bete sig, desto djupare grävde jag. När jag fnulade på storyn till Skuggorna, boken jag skriver just nu, fick jag äntligen nya vita väggar i mitt kontor. Historien är mörk och hemsk, men det blev ljust och fräscht i skrivarlyan.

För saken är den att det där också är arbete. Författandet är inte bara att sätta rumpan på kontorsstolen och skriva.

Man måste tänka också. Låta idéerna passera genom huvudet både en och femtio gånger. Låta historien komma till en, om det så är med målarpenseln i handen eller med ryggen krökt över en jordig hög i trädgården.

Jag är helt övertygad om att det krävs någon form av aktivitet för att få hjärnans vänstra halva att arbeta så kraftfullt som möjligt. Somliga författare tänker som bäst under joggingrundan eller på promenad i skogen.

 

I mitt fall är det någon form av kreativt arbete som sätter igång tankarna. Att sticka, brodera, koka sylt eller baka pepparkakshus har visat sig effektivt. Händerna är igång och aktiverar den kreativa delen av hjärnan, men det kräver inte så mycket av mig att jag inte kan tänka fritt på min bok. Ja, jag har minnesanteckningar med spår av jordgubbssaft på.

För när jag sedan sitter där med ett blänkande vitt Word-dokument framför mig, när den lilla lutheranen i mig har tjatat tillräckligt, då måste jag ju ha något att skriva också.

Sommartid är skrivartid. Första sommaren som jag försökte skriva en kriminalroman misslyckades jag totalt. Året var 2006 och jag hade en IDÉ. Stor som fan och full med ond, bråd död. Jag låg på stranden och skissade ner min berättelse i ett anteckningsblock. Sedan kom regnet och boken blev aldrig skriven.

Sommaren därefter gick det bättre. Jag var inne på min sista semestervecka och var proppfull med skrivarlust. Den här gången gjorde jag inte en enda anteckning i förväg. Det enda jag hade var bilden av en liten flicka som sov på ett tåg. Ensam och oskyddad. Fråga mig inte var hon kom ifrån, Lilian på tåget. En dag fanns hon bara i mitt huvud och bad om en historia som jag fick hitta på. Det blev min debutroman Askungar.

Kristina Ohlsson

(född 1979) är en av Sveriges mest framgångsrika och produktiva författare och skriver både kriminalromaner, skräck och barnböcker. Hon är utbildad statsvetare, har tidigare arbetat på bland annat Försvarshögskolan och Säpo och är sedan fem år författare på heltid. Hennes senaste bok Syndafloder gavs ut i februari i år.

Jag skrev självklart inte hela min första bok på en enda semestervecka. Men jag kom så långt att jag passerade den magiska gränsen för då jag inte kunde eller ville sluta. Sedan dess har jag skrivit ytterligare arton böcker. Och det allra första jag vill berätta för dig som också vill skriva en bok är det här: Varje författare måste hitta sitt eget arbetssätt, sin egen skrivarprocess. Det finns inte två författare som jobbar exakt likadant. Rätt och fel existerar inte. Det är bara boken som blir bedömd, inte hur man tog sig från första till sista sidan. I detta finns någonting väldigt tryggt.

En annan viktig sak är att man inte måste göra bokskrivandet så förbannat stort. Det är en myt att allt skrivande kräver ett kopiöst förarbete, att man måste ha hela historien klar innan man börjar skriva. Vissa vill planera mycket, vissa nästan inte alls, men det finns inga regler som gäller för alla. Däremot kan texten ta stryk om författaren inte vet vart den är på väg, så slutet är viktigt. Tänk att slutet börjar i mitten så kommer det inte som en överraskning för vare sig dig eller dina läsare.

Det tredje är att ingen research i världen kan ta dig hela vägen fram. Så släpp tanken på att du måste skriva precis som det är »på riktigt« för det kommer du ändå aldrig att få veta (såvida det inte är kunskaper du bär med dig av egen erfarenhet). Författare kommer undan med de mest häpnadsväckande saker och det gör vi för att så få har koll på den verklighet vi försöker gestalta. Du övertygar bäst genom att själv tro på vad du skriver. Räds aldrig det osannolika men undvik det omöjliga. Någon annan begränsning är oftast inte relevant.

Och glöm inte det allra viktigaste: Du måste ha kul när du skriver! Det finns så många måsten i livet, men skrivandet är knappast ett av dem. Njut så mycket du kan. Gör din berättelse så galet rolig, spännande eller sorglig att du bara måste få veta hur den slutar. Och blir det ingen bok i år så gör det ingenting. Det blir sommar nästa år också.

Gästkrönika Publicerad torsdag 01 juni 2017

Kristian Lundberg: »Jag behövde ta ansvar för min text«

Kristian Lundberg. Foto: Caroline Andersson

Det finns en punkt i mitt skrivande liv då jag beslutade mig för att stiga in i min egen berättelse. Jag mötte en skiljelinje mellan det fiktiva berättandet och det mer biografiska skildrandet. Jag hade skrivit mig fram till en avgörande situation. Jag behövde ta ansvar för min text. Det var mer ett etiskt beslut än ett estetiskt. Den som skriver skapar och anger verklighetens gränser. Den som skriver väljer också hela tiden bort andra delar, rader som lika gärna kunde ha ingått i berättelsen.

Det finns ett konstant överordnat perspektiv. Den som skriver kommer ofrånkomligen att använda sig av andra människor, skildra vissa på sätt som alls inte behöver vara rättvist, än mindre sant. Det är författaren som bestämmer vad som är sant. Det är författarens text, författarens ansvar och kontrakt med läsaren. Att inbilla sig annat är att ljuga för sig själv och läsaren. Jag ville tydliggöra det här kontraktet, signera det. Det är en etisk hållning att göra så. När jag stiger in i min egen berättelse blir texten naturligtvis inte mer rättvis. Det som sker är att man kan ställa mig till svars.

Kristian Lundberg

debuterade redan 1991 med diktsamlingen Genom september men fick sitt stora genombrott nästan två decennier senare​,​ ​då han 2009 släppte​ ​den​ ​självbiografiska​ ​arbetarskildringen​ ​Yarden. Han har publicerat nästan 30 böcker i​ ​ett anta​l ​genrer och belönats med​ ​en rad litteraturpriser, bland annat De nios vinterpris och Sveriges Radios romanpris.

Yarden är en gigantisk omställningsplats för fabriksnya bilar. Området rymmer cirka 9000 bilar. Vi var ett varierande antal personer som dag efter dag rörde oss över det inhägnade bevakade området. Området var indelat i ett slags rutmönster där varje bil fick sin noga angivna plats. Vi rörde oss över platsen i en minibuss, släpptes av för att hämta en bil. Det var stekhett, snöstorm, ösregn. Det fanns andra dagar då man inte alls tänkte på vädret. Men, efter att ha varit på Yarden i cirka sex månader beslöt jag mig för att jag ville skriva den berättelse som fick namn efter platsen.

Jag hade kört en bil till sin plats. När man hade parkerat var det ytterst viktigt att man steg ur och ställde sig vid sidan om bilen. Det var för att signalera att bilen inte var scannad. Oavsett väder skulle man stå intill sin framkörda bil. Jag gjorde så, körde fram bilen, steg ut, ställde mig och väntade på att bilen skulle scannas in. Det var oktober, ösregn. En stark vind piskade upp vatten från hamninloppet. Jag stod där, såg ut över området, såg hur människor stod ute i regnet och väntade på samma sak som jag. Jag visste i vilka områden de flesta bodde, visste hur deras dagar såg ut, deras kvällar. Det var då det kom till mig att det hade skett ett slags systemskifte som hade förvandlat oss från levande varelser till signalpinnar. Vi var det. Ett antal signalpinnar utställda i regn. Det var i det ögonblicket min berättelse kom till. Ett skifte hade skett gradvis, stegvis, bit för bit. Jag ville upprätta ett tydligt kontrakt mellan mig och läsaren. Det är en del av det biografiska skrivandet. Jag ville garantera att det jag skrev hade en tydlig avsändare och att läsaren därmed skulle kunna ställa mig till svars för berättelsen, för autenticiteten.

Gästkrönika Publicerad tisdag 30 maj 2017

Simona Ahrnstedt: »Universums mest hånade genre«

Simona Ahrnstedt. Foto: Anna-Lena Ahlström

När jag började skriva min första roman så lovade jag mig själv en sak: att skriva det jag brann för. Mina böcker skulle vara sådana som jag själv älskar att läsa. De skulle handla om starka kvinnor och stor passion. De skulle innehålla sex och humor. Och de skulle sluta lyckligt. Då, 2007, fattade ingen vad jag höll på med. Att jag som första svenska författare skrev romance; västvärldens största litterära genre.

Romance är berättelser med fokus på känslor och på kvinnor som starka subjekt. Utvecklingsromaner som slutar väl: för kvinnan, för kärleken och för hoppet. Och, tro det eller ej, några av världens skickligaste författare ägnar sig åt att skriva romance.

Det är också universums mest hånade genre.

Romanceförfattaren Simona Ahrnstedt

är utbildad psykolog och kbt-terapeut och har bland annat studerat filmvetenskap, språk, juridik och filosofi. Hon har skrivit sex stycken kärleksromaner, varav de tre senaste ingår i en serie. Första delen En enda natt har bland annat sålts till USA, Tyskland och Danmark.

Det finns en lång tradition av att förakta olika slags romantiska berättelser, en lång tradition av att se ner på genrelitteratur (som ofta tillskrivs feminina egenskaper, till skillnad från den mer manligt kodade intellektuella Romanen). Och det finns en lång tradition av att bekämpa kvinnors läsande och skrivande. Gemensamt för dessa uttryck är ett mer eller mindre medvetet kvinnoförakt. Det hör dessutom till regeln att kritikerna inte har läst böckerna de uttalar sig om.

En romance kan handla om precis vad som helst. Själv har jag skrivit om rasism, patriarkala strukturer, finansvärlden, läkare utan gränser och våldtäkt. Fokus kan även vara på homosexuell kärlek och det finns mängder av romance som helt saknar erotik. Det centrala är känslor och mellanmänskliga relationer.

Det finns så mycket kvinnohat i vårt samhälle. Inte minst inom populärkulturen. Kvinnor styckmördas, våldtas och bortförs slentrianmässigt, som underhållning. Om och om igen reproduceras kvinnan som offer. Vi är så vana vid det, att vi inte reflekterar över hur det påverkar vår syn på vad det innebär att vara kvinna.

Romance däremot är litteratur där kvinnor får ta plats. Där deras främsta roll inte är att vara offer, galna eller passiva objekt. Att gilla romance handlar inte om att blunda för kassa strukturer i världen. Det handlar snarare om en fristad, om återhämtning och en kompensation för den påfrestning det är att vara en kvinna i ett samhälle som ständigt premierar män.

Vad romance lär oss, är att kvinnor aldrig ska nöja sig. Att de förtjänar det bästa. Att vi kan spränga ramar, klättra på stegar och krossa glastak.

När jag började skriva visste ingen i förlagsbranschen vad romance var för något. I dag har jag på egen hand och med ren och skär envishet fört in en hel genre i landet. Vitala, älskade och feministiska romaner där kvinnor försörjer sig själva, får orgasmer, står på egna ben och inte behöver en mans bekräftelse.

Om jag är stolt över att läsa och skriva romance?

Hell, yeah.

Gästkrönika Publicerad måndag 29 maj 2017

Martina Montelius: »Skrivandet börjar med att ge upp«

Martina Montelius. Foto: Elnaz Baghlanian

Jag innehåller spår av nätter. Tyvärr vågar jag inte skriva, så jag måste göra det efter mörkrets inbrott, så att säga mellan skål och vägg, som vore det kriminell verksamhet. Dessutom måste det vara bråttom. När jag läser om författare som arbetar sakta och metodiskt, kanske med post it-lappar på en stor tavla, i förväg konstruerade handlingslinjer, måhända en diktafon, vad den nu används till – då blir jag byxis vid blotta tanken på att själv göra något liknande. Att öppet stå för att det är skriver jag gör, och att resultatet ska bli bra.

Martina Montelius

är författare, konstnärlig ledare för Teater Brunnsgatan Fyra och en av Sveriges mest egensinniga dramatiker och regissörer. Hon har tidigare gett ut romanerna Främlingsleguanen och Oscar Levertins vänner och är precis aktuell med sin tredje roman Ibland är man lessen ibland är man glad. Även hennes dramatik finns utgiven i Tre pjäser.

»Du har ju så lätt för att skriva«, kväkte en utsökt vacker, vikarierande svensklärare jag hade i årskurs nio, och jag genomfors av fantasier som jag kanske, av hänsyn till mitt redan tveksamma renommé, bör förtiga. Nej, jag har inte lätt för att skriva. Jag har en fobi mot att skriva. Man kan säga att jag är modern, eftersom jag hela tiden tycks praktisera kognitiv beteendeterapi genom att utsätta mig för det jag är rädd för. Eller också straffar jag mig själv för alla gånger jag har varit stygger. När jag olovandes har slickat skålen, stulit från överbefälhavare i barngestalt, slunkit. Ja, det kan vara därför jag skriver fast det är så otäckt: jag botgör. Det hade väl varit enklare att bara neka mig själv julklappar. Men livet är inte enkelt. Det måste jag förr eller senare lära mig.

Det gäller att ge upp. Så tror jag. Det största problemet med att skriva är själva ansatsen. Att påstå om sig själv att man kan skriva en bok, exempelvis – det är ju rent groteskt. Särskilt om man är jag, som inte ens kan hålla reda på en nyckelknippa. Framfötter, tåga och nit är dygder som passar om man ska vara personalansvarig i ett föräldrakooperativ, tillsätta en utredning, sätta ned foten så att nedskräpningen på innergården äntligen får ett slut. Men skrivandet börjar, för mig, med att ge upp och tänka att jag inte officiellt gör detta. Jag sover. Precis som alla andra fungerande samhällsmedborgare gör nattetid. Jag drar timmerstockar. Om ni ser något som liknar en korsning mellan Kjerstin Dellert och Lasse Åberg sitta i ett stökigt vardagsrum väster om Stockholm med en datamaskin i knät klockan två på natten – då är det inte jag. Det är min granne som skriver hatbrev till sina outhärdliga kusiner, med anledning av en infekterad arvstvist. Det är Roger Skitlöv, självstympare och florist, som författar en insändare till Aftonbladets manspanel. Det är Reidunn Våtmink, nydöd rabulist, som kämpar med körkortsfrågor, utan att komma någonvart. Hennes fingrar har förfrusit.

Kanske vore det lättare att skriva om jag visste att någon som läste det skrivna skulle vilja bli min obrottsligt trogna bundsförvant. Ett tips till mig är ju i så fall att skriva lite mer förtroendeingivande. Jag ska jobba på det, som det plägar heta.

Gästkrönika Publicerad måndag 23 november 2015

John Ajvide Lindqvist: Tegelstenshelvetet

Bild: Mia Ajvide

I en novell av Julio Cortázar talar han – som jag minns det – om att ”skjuta dagens tegelsten framför sig.” I sammanhanget handlar det om förmågan att alls ta itu med dagens göromål, men jag tror att de flesta som skriver kan känna igen sig.

Det finns en tegelsten som måste flyttas, en tröskel att komma över innan man alls kan komma igång. Åtminstone var det så för mig. Varje förmiddag när jag satte mig vid mitt skrivbord låg tegelstenen där och varje gång kändes det som att jag var oförmögen att flytta den. Den är tyngden eller omöjligheten, absurditeten i att ha hittepå som arbete. Att skapa något ur intet. Stenen låg där i sin tysta likgiltighet och påpekade detta så att jag blev som paralyserad.

Jag försökte att beveka den med musik. Spelade låtar som hade något att göra med det jag skrev för ögonblicket. Jag försökte läsa något annat eller googlade mig själv för att söka påminnas om att någon gång har jag gjort något bra. Till ingen nytta. Stenen låg kvar och hindrade mig från att ens lägga fingrarna på tangentbordet.

Under skrivandet av min roman Himmelstrand blev problemet till slut akut. Dag efter dag försökte jag flytta stenen och för varje dag blev den allt större. Lyckades jag skriva några stycken så syntes de mig omedelbart meningslösa och jag raderade dem. Jag bläddrade i mina tidigare romaner och kunde inte fatta hur jag lyckats få ihop dem.

 

Jag antar att både aspirerande och publicerade författare ibland drabbas av det här. Allt man skriver känns stendött och till ingen nytta, så varför alls hålla på? Själv gav jag upp efter en månad. Ägnade två månader åt att klippa familjefilmer i iMovie, rensa i datorn. Kände inte ett skvatt av skrivlust, tänkte att det kunde vara slutet och hade ingen aning om vad jag skulle göra istället.

John Ajvide Lindqvist

John Ajvide Lindqvist debuterade 2004 med Låt den rätte komma in som blev en enorm succé och som har sålts till över trettio länder. Romanen Himmelstrand kom ut förra året och är första delen i trilogin Platserna. I september kom andra delen, Rörelsen, ut på Ordfront Förlag.

Tills en dag då jag bestämde mig. Kanske mest för att jag aldrig har haft något till övers för ”konstnärlighet”. Att ha skaparvåndor och oja sig över komplexiteten i sitt arbete. Det är ett jobb som ska utföras, som vilket annat jobb som helst. Men där satt jag nu som värsta pretentiösa idioten och hade ”skrivkramp”, gubevars. Det fick bli ett slut.

Så jag bestämde mig. Tre sidor om dagen skulle jag skriva. Lyckades jag skriva fyra så fick jag sluta och ha ledigt. Men tre sidor, oavsett hur innehållslösa, tomma och döda. Tre sidor. Stenen låg fortfarande där, men jag attackerade den genom att ignorera den. Jag har glömt bort alla mina sånger, men jag sjunger ändå.

 

Och se på fan! Sidorna började rinna ur mig igen. De dagar jag kom till fyra la jag sällan av, utan fortsatte. Visst, somt blev inte särskilt bra och senare fick jag stryka långa sjok, men berättelsen fortsatte. Och det är egentligen det enda viktiga. Att få ett grundmaterial att senare jobba med, redigera fram det väsentliga.

Sedan dess är det min grundprincip. Tre sidor, oavsett vad. Oftast blir det mer och vissa dagar ser jag inte ens röken av tegelstenshelvetet. Men när den ligger där så vilar jag trygg i förvissningen att jag lik förbannat ska skriva tre sidor, ty sådan är min arbetsbeskrivning. Möjligen fullständigt värdelösa sidor. Men tre.

Gästkrönika Publicerad tisdag 17 april 2012

Dag Öhrlund: Du är en produkt

Ögonblicket du drömt om, det närmast ofattbara, har kommit.

Ett förlag vill ge ut din debutroman!

År av hopp, förtvivlan, lycka, tvivel och hårt arbete har burit frukt. Alla dagar du svurit, strukit och skrivit om, var värda besväret.

Och alla som tvivlade på dig kan hålla käft.

Du messar dina vänner, dricker champagne och tar lyckligt emot alla grattis.

Du ska bli publicerad författare. En på miljonen.

Du snurrar runt i en välförtjänt eufori. Sedan läser du mailet igen. Förläggaren Erika och redaktören Ingrid vill träffa dig för att diskutera utgivningen av boken.

Du blir torr i munnen.

Vad gör jag nu?

Du går dit. Står utanför förlaget en halvtimme för tidigt medan frågor rusar genom din hjärna.

Erika är jättetrevlig. Det är Ingrid också. Du får hälsa på redaktörer och formgivare, innan ni sätter er i ett konferensrum och du bjuds på kaffe.

Erika ler.

– Din historia är fantastisk och du har en unik berättarröst. Du kommer att bli en av våra prioriterade författare! Ditt manus behöver arbetas igenom lite, men Ingrid här har lång erfarenhet, hon kommer att hjälpa dig…

Hon fortsätter:

– Det här är ett standardavtal som vi skriver med alla, men du ska förstås läsa igenom det innan du skriver på.

Erika skjuter fram några papper som kanske inte alls är ett standardavtal.

För så här är det: Medan Erika ler, kallar din berättarröst unik och säger att du blir en prioriterad författare, tänker hon samtidigt: är du lönsam, lille vän?

Det är nämligen hennes jobb.

Fyra av fem böcker floppar. Den femte ska betala de fyras misslyckande – en verklighet få förläggare tycker om att diskutera, men så ser det ut.

Alltså: Erikas jobb är att få ditt manus så billigt som möjligt.

Så tänk efter. Det du skriver under påverkar din ekonomi i åratal. Om du skriver ännu en bok kan det vara svårt att förhandla fram ett bättre avtal nästa gång.

Gör vad du kan. Ta med dig en vän som kan ekonomi. Förhandla, var inte blyg. Förlaget vill ha ditt manus och för dem är förhandling en vana. Föreslå ett något högre bud än vad du vill ha, låt förlaget pruta och så landar ni kanske på ett mittemellan.

Glöm inte bort att e-böcker, en rättighet som förlagen i dag bjuder löjligt lågt för (de har knappast några kostnader för e-böcker jämfört med tryckta böcker) kommer att bli stort även i Sverige snart. I USA säljs redan fler e-böcker än inbundna böcker.

Ordspråket lyder: You don´t get a second chance to make a first impression.
Lika sant är att du bara har en chans att förhandla dig till ditt första bokavtal.

Ta den.

Och tro på dig själv!

Brasilien, tidig morgon. Telefonsignalen skar genom mitt huvud. Omtumlad trevade jag efter luren och svarade. Min kollegas röst var krass.

– Dags att börja jobba, grabben. Det ligger en död man på stranden utanför ditt fönster.

Jag tittade ut. Bent hade rätt.

Mindre än fem minuter senare var jag på väg ut med block och kamera. För tredje gången i mitt liv stod jag nära en död människa – den här gången uppspolad av en våg – och skulle försöka förstå, respektera och skildra samtidigt.

Dominikanska Republiken, en månad senare:

Den gamla, rynkiga damen strök sin mjuka hand över min och viskade.

– Snälla, skriv något vackert om vårt folk. Det är inte så illa här som människor tror.

Min blick mötte hennes och blev till ett löfte.

Några år tidigare, slummen i södra Los Angeles:

Knarkkungen tryckte upp mig mot en betongmur, drog skjortan åt sidan och visade en pistol:

– Om du skriver något jag inte har godkänt om min hood är du död. Förstått?

Min blick mötte hans och blev till en lögn.

Ett hårt slit

Jag tänker på hundratals liknande och annorlunda historier och inser vilken rikedom det är att ha fått uppleva och skriva om alltihop.

Nästa år är det fyrtio år sedan min första artikel publicerades. Jag hade fyllt femton någon vecka tidigare och var stolt när jag såg mitt namn i tryck.

Nu betraktar jag högar av det jag gjort. Flera tusen artiklar, publicerade i 150 tidningar i över 30 länder, och drygt en miljon bilder. Några hundra noveller och lika många krönikor. Över trettio böcker som jag skrivit eller medverkat i.

Ett liv av det roligaste, mest spännande och utmanande som finns. Att skriva. Men också ett hårt slit.

Som ny krönikör i Skriva funderar jag över hur man presenterar sig själv och fyrtio års skrivande på två sidor.

Svaret blir förstås en sammanfattning. En del av alla de andra historierna kommer jag att berätta i kommande krönikor.

Det började med en tillfällighet. Jag växte upp som son till en flygofficer och en revisor. Jag tittade på mina föräldrar och insåg att jag skulle bli – advokat. Mitt rättvisepatos var – och är än i dag – starkt. En bättre roll i livet kunde jag inte tänka mig. Tills tillfälligheten dök upp.

Har blivit beskjuten

Ett studiebesök inför det som då hette pryo, ledde mig till Svenska Dagbladets redaktion.

Och mitt liv blev till en film på en sekund.

Pulsen på redaktionen var enorm. Jag såg mig själv i en av redaktörsstolarna och kände hur jag förändrades.

Det var här jag hörde hemma. Ingen annanstans.

När skolans enda pryoplats på tidning skulle delas ut tjatade jag på studierektorn tills han av ren utmattning gav med sig. Jag hamnade på tidningen Vi Bilägare. Innan jag kom tillbaka till skolan var min första artikel publicerad och jag hade bestämt mig.

Jag skulle berätta historier. Inget annat.

Från den dagen är mitt liv en resa fylld av skrivande, fotograferande, lycka, smärta och katastrofer. Jag har sett människor födas och skjutas ihjäl. Uppdragsgivarna har låtit mig se mer än trettio länder och låtit mig bo i Hollywood som utrikeskorrespondent under några år. Jag har blivit påkörd och lurad, överlevt en IRA-bomb och blivit beskjuten. Jag har blivit förlamad, suttit i rullstol och varit riktigt nära att dö ett par gånger. Jag har blivit älskad och betrodd, belönad och sviken.

Och fått möjlighet att skriva om alltihop.

Låter det romantiskt? Som en dröm?

Ja. Och nej.

Som jobb är skrivande precis som allt annat. Stor glädje vissa dagar, ett grått töcken under andra och bitvis ett helvete beroende på var man jobbar, för vem och under vilka omständigheter. Ändå skulle jag aldrig vilja byta. Jag kan inget annat. Jag vill inget annat. Att skriva är – jag.

Redaktörer som ler och ljuger

Sedan 2005 jobbar jag till större delen som författare. Tillsammans med kollegan Dan Buthler har jag publicerat sex kriminalromaner och fler är på gång. Dessutom har jag skrivit faktaböcker, en reportagebok och medverkat i antologier. Jag har också fortsatt att skriva intervjuer och reportage för tidningar.

Fyra decennier av knattrande på tangenterna har givit en hel del insikter. Dem tänker jag dela med mig av här, på olika sätt. Romantiserat ibland, krasst serverat andra gånger.

Jag vill dela med mig av den glädje som skrivandet medför. Tipsa om det goda som kan förändra ditt liv till det bättre. Men också berätta om fallgropar längs vägen. Om den hårda verklighet som väntar alla som vill bli journalist, skribent, författare. Om redaktörer som ler mot dig och ljuger samtidigt.  Om att du har en chans på tiotusen att lyckas.

Bered dig på en resa.

Men jag kommer också att stå på din sida, du som skriver och hoppas. När jag coachar blivande författare och är lärare på skrivarkurser, stöter jag allt oftare på ett stort problem bland mina elever:

Bristen på respekt i den nära omgivningen.

Att spela golf i timmar – en för mig fullkomligt obegriplig sysselsättning – är accepterat, liksom att träna på gym, spela gitarr eller simma. Att skriva är inte accepterat.

En heltidsarbetande tvåbarnsmamma som sliter med sin debutroman berättar att varken mannen eller barnen ger henne en chans. Medan de golfar och simmar ska hon laga mat och städa. ”Skriva? Ah-men-va-fa-an, det där får du väl göra sen!” säger hennes man. ”Haru fått storhetsvansinne, eller?”

Du som hör det där ska sätta ner foten. Markera. För en gångs skull är det något i ditt liv som är viktigt, och tro mig – skrivande är minst lika betydelsefullt som golf, fotboll, simning, ridning eller något annat.

Stå på dig. Skrivandet kan förändra hela ditt liv. Golf har förändrat livet för ytterst få.

Och den dag när du, fortfarande med dåligt självförtroende, fått ditt manus antaget och förlaget anger tonen medan du står med mössan i hand – då handlar det också om dina rättigheter.

Om respekt för dig och för ditt skrivande. Vi ska prata mer om det där. Mycket mer.

Här får jag chansen att berätta min syn på sanningen om skrivande.

Äntligen.

Gästkrönika Publicerad torsdag 10 november 2011

Elin Grelsson: Vikten av att minnas varför man skriver

Foto: Eva Lindblad

Så satt jag slutligen där med min debutroman i handen. Tryckt och färdig, med omslag, utgiven på förlag. Jag höll i den hårt, medan jag tänkte på hur många gånger som jag längtat efter just det här ögonblicket. Hur många andra som också längtar och drömmer efter att få hålla sin egen, tryckta bok i handen.

Under utgivningens gång fanns det en rad sådana ögonblick av att drömmen gick i uppfyllelse. När förlaget meddelade att de hade antagit manuset. När avtalet skrevs under. När jag skrev mitt debutantporträtt till Svensk Bokhandels höstkatalog.

Det är ju sådant som jag längtat efter så länge jag kan minnas. Men däremellan var det nästan lika mycket slit och tvivel som innan. Så pass mycket att jag ibland längtade tillbaka till tiden då jag satt på en skrivarkurs på folkhögskola och opretentiöst och kravlöst lekte mig fram med berättandet. Då manuset kanske skulle bli en roman någon gång, men mer än så var det en frizon från min vardag. Ett sätt att fly min egen tillvaro, en meditation där jag släppte allt annat och hade förmånen att gå runt i en helt annan värld. En värld som jag dessutom själv hade makten över.

Det är lätt att glömma sådana förmåner när man förtvivlat drömmer om utgivning. En vän, som arbetar på förlag, berättade för mig om hur många som hör av sig till henne och undrar hur de ska få sina manus utgivna.

Det blev en påminnelse för mig om hur lyckligt lottad jag är. Det är befängt av mig att uppmana andra att inte jaga så mycket efter det där förlagskontraktet. Jag sitter ju här, på andra sidan, nu. Hade min roman inte blivit utgiven hade jag varit bestört.

Men jag tror att det är viktigt att minnas varför man skriver, oavsett om man blivit publicerad eller inte.

Det är alltför lätt att börja skriva utifrån en önskan att bli utgiven, att hetsa mot eventuella förlagsbeslut i stället för att hålla fast vid grundkänslan. I mitt fall är den grundläggande känslan att jag måste skriva, jag kan inte låta bli. Att få skapa egna världar och uttrycka mig är också ett sätt att skapa makt över min egen tillvaro, något som allt som oftast saknas i den samhällskontext som jag lever i.

Det är en känsla som jag bär med mig ännu starkare efter utgivningen. För visst var det fantastiskt att signera böcker på Bokmässan och få uppdatera sin profil på Twitter med etiketten ”författare”. Men allra skönast var det att åter krypa in i skrivandet, i min underbara asociala värld av nya huvudpersoner att långsamt lära känna.

På samma sätt var det allra största med utgivningen att få skicka ett exemplar av min debutroman till en gammal gymnasielärare. Han som inte bara var min mentor och svenskalärare, utan även en av få vuxna runt om mig som såg att jag inte mådde särskilt bra.

”Sluta aldrig skriva Elin”, sa han till mig dagen innan jag skulle ta studenten, ”i skrivandet får du vara vem du vill”. Jag la en bok i ett kuvert och skickade det till honom. På försättsbladet skrev jag: Tack, du hade rätt.