Jag tycker att jag har ganska bra självförtroende när det gäller skrivandet. Jag har vett att ta betalt för mina texter efter många år som kåsör och krönikör i DN, jag vet med mig när jag har hittat något bra att skriva om och jag har en ganska hälsosam likgiltighet till andra skribenters genialitet.

Men när det gäller själva skrivandet, alltså momentet att få ner texten på papper, då känner jag mig oftast helt värdelös. Jag är ostrukturerad och ute i sista sekund. Jag klarar helt enkelt inte av att skriva om jag inte har en deadline, det måste sitta en redaktör någonstans och flåsa mig i nacken om jag ska få något gjort. Det slår aldrig fel, det spelar ingen roll om jag ska åka utomlands en vecka och vet med mig att semestern kommer bli så mycket mer njutbar om jag bara kunde lämna texten innan jag åker, det går liksom inte. Vad är det för fel på mig VUXNA MÄNNISKA?

När jag först började skriva kåserier i DN i början av 2000-talet så hade jag ingen deadline. Redaktören som ville undersöka min potential gav mig ingen, han sa ”testa att skriva”, och jag skrev. I veckor satt jag och knåpade på texter, lyfte olika ämnen i bekantskapskretsen och vände och vred på vinklar. Jag lämnade in när jag tyckte att det inte fanns något att anmärka på texten, inte ens eventuella meningsmotståndare skulle hitta något att haka upp sig på. Det var mycket ”å ena sidan” och ”samtidigt” och ”förhållandevis”. Kåserierna utan deadline var avgörande för att jag överhuvudtaget skulle våga skriva i början.