Efter nätmagasinet Kvartals stilometrianalys av Camilla Läckbergs böcker har diskussionen om vem som gör vad – och bör göra vad – fortsatt i Litteratursverige. I tisdags publicerade Dagens Nyheter en artikel där Karl Berglund, docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, sätter fingret på ett dilemma:
»Jag hade en briljant forskningsidé för några år sedan där jag ville undersöka hur mycket som hände med ett manus mellan att det kom in till förlaget och att det sedan gavs ut. Den gick i stöpet eftersom förlagen inte var intresserade. Kanske var det lite känsligt. Förlagen sitter ju i en dubbelsits där de å ena sidan ska visa att deras arbete är jätteviktigt och behövs, å andra sidan upprätthålla läsarnas bild av den ensamma författaren, geniet som fått en snilleblixt och i ett svep skrivit en helt perfekt text.«
Och ja, det där gapet mellan genikult och förlagsverklighet blir ju bara större eftersom vi är så fixerade vid »personliga varumärken«. Samtidigt som författarna bakom de personliga varumärkena inte hinner leverera så många manus som förlagen önskar, i synnerhet som de måste lägga tid på sociala medier och annat kringarbete för att upprätthålla just dessa personliga varumärken.
Förläggaren Hans-Olov Öberg på Southside Stories drar den logiska slutsatsen av situationen i kommande Skrivas förlagspanel, där vi frågar om hur man kan få jobb på förlag – och vilka kompetenser som efterfrågas. Öberg säger: »Ökad press på att komma ut snabbt med serier skapar efterfrågan på kreativitet och produktivitet. Jag ser alltfler »hybridredaktörer«, som själva är med om att ta fram koncept och kanske deltar i författandet på olika vis (med alltifrån intrigstöd till faktiskt skrivande). Dessa har alla förutsättningar för en strålande framtid.«
Vi kommer alltså att få fler skribenter och redaktörer som hjälper populära författare att få ut böcker i ett högre tempo (läs mer om dynamiken bakom den ökade efterfrågan på långa och snabbväxande bokserier här). Och vi har redan författare som tar hand om påhittade karaktärer som är för värdefulla för att gå i graven med sin skapare – Lisbeth Salander skiljer sig därvidlag inte från James Bond eller Barbie.
Det är en industrialisering och hårdkommersialisering av författandet och litteraturen som inte är aptitlig.
Å andra sidan är myten om »det ensamma geniet« lika skadlig. Alla texter mår bra av att möta en engagerad och duktig förläggare eller redaktör innan de når läsarna.
Mer om den processen i en annan Skrivatext om förlagslivet som utkommer under de närmaste veckorna. Där berättar förläggaren Maria Såthe och författaren Elin Cullhed om sitt samarbete.
Veckans …
… välkommen tillbaka
… säger jag till chefredaktörskollega Johanna Wiman som efter ett års föräldraledighet kliver in på kontoret på onsdag, tre arbetsdagar innan Skrivas första nummer 2024 går till tryck. Det lär bli en rivstart – just nu ligger cirka 80 utskrivna Skrivasidor på hennes bord och väntar på korrläsning.
Men det står faktiskt en flaska vin på bordet också, samt en stor och energirik påse nötter.
… vidare i livet
För ett par år sedan intervjuade vi Eli Åhman Owetz om att »leva sin genre«. Feelgoodförfattaren hade då lämnat ett stressigt Stockholmsliv för en gård i Roslagen och sade: »Jag bröt upp från sådant som inte kändes roligt längre, och har hittat en ny väg i livet. […] Jag lever faktiskt min feelgood-dröm.«
Efter tio år på gården meddelar hon nu att flyttlasset går på nytt, till en 60-talsvilla i Arbrå i Hälsingland. »Vi har länge vetat att vi ska flytta en dag, när bärgning av vindfällen, vedhantering, slyröjning och plogning blivit för tungt. […] Och skriva böcker, det kan man göra varsomhelst.«
Var sak har sin tid!
… försök igen!
Tycker att litteraturdocent Berglund borde ta ett nytt varv hos förlagen med forskningsidén om att jämföra antagna respektive utgivna manus. Har svårt att tänka mig att det skulle bli blanka nej överallt. Annars tar vi på Skriva gärna över idén – jag är svårt nyfiken på resultatet.
… Skriva i utlandet
Skriva säljs i välsorterade butiker i Finland (där tidningen också används på svenskspråkiga utbildningar) och i Norge. Och på Instagram ser vi att tidningen också når fram till danska skrivarkretsar.
Därtill har vi några hundra svenska utlandsprenumeranter spridda över jordklotet. I förrgår fick jag ett mejl från en prenumerant i Vietnam, som rapporterade att det senaste numret precis landat i brevlådan – cirka fem veckor efter utgivning. Eftersom utlandsportot dessutom skjutit i höjden förespråkar vi gärna vår heldigitala prenumeration för dem som bor långt från Sverige.
För övrigt minns jag när utlandsprenumeranten Ingegerd Landström prisbelönades i vår tävling »Skriv om ett skrivliv«. Texten handlade just om att skriva i utlandet, och om att New York aldrig kan bli som Gällivare. Särskilt minns jag den här biten, från en skrivarkurs på UCLA i Kalifornien: »Jag skriver en text om att flytta från Gällivare till Uppsala som jag kallar för Shoe, eftersom man, om man placerar tungan som för att säga det engelska ordet »shoe«, men drar luften inåt istället för att liksom knuffa den utåt, producerar ett ljud som låter nästan exakt som ett norrländskt »jo«, det där lilla lätet som sörlänningar har så roligt åt. (»Hur tar man enklast livet av en norrlänning? Ger honom ett Mariekex och frågar om han har skoter.«)
Läs hela texten här.
… platsbyte
När Frida Windelhed gjorde sitt Skrivareportage om att skriva manus för TV- och dataspel blev hon så peppad att hon snart själv blev spelmanusförfattare, för spelet A Void Hope.
En av reportagets två huvudpersoner på spelstudion Thunderful Games var Alexandra Dahlberg, som nu går åt andra hållet – från spel till debuterande författare på Lilla Piratförlaget. På Debutantbloggen berättar hon om en bokresa som har tagit tio år.
