En musiker som på gehör plockar ut en melodi. Vi föreställer oss det. Trevande först, missar en ton, rättar till. Suckar. Försöker igen. En gång till. Och så är den där. Inte färdig än, men igenkännbar. En gång till, det är något som inte stämmer. Fel tonart? Pröva igen. Och så igen. Ett leende bryter fram, det är skattletarens leende, den som grävt sig fram till målet. En gång till, starkare nu. Igen. Där är den! Den sitter i fingrarna, självklar, den väller fram! Och vi andra kan sjunga med. Vi känner melodin.
Att finna textens ton är att finna sanningen. Lika euforiskt. Här är rösten. Nyss skavde det, klingade falskt, men nu sitter den i fingertopparna. Den gick från första person till tredje, till första igen. Den gick från presens till imperfekt, den fann en metafor, ett komma byttes ut mot en punkt. Den stora magin: från detta döda ting som ett papper är, stiger någonting levande fram. En röst. Som vore det en människa. Sjungande. En melodi.
Nu ska jag berätta hur det gick till när jag fann tonen i den bok jag håller på att skriva. Så här var det: Jag skummade igenom gamla utkast och ett av dem började med »Om det finns någonting jag kan, så är det att känna igen en möjlighet«, för att sedan beskriva hur ett föräldralöst barn följer med en syfilissjuk prostituerad utan näsa. Där var det. Det var det som hade fattats – en självgod försäkran. Med det i ryggen har jag sedan kunnat skriva utan större problem, och det känns som – nej, det känns inte, det är ett faktum! – att det stämmer. Fingrarna har hittat vägen över tangenterna, lätt som en plätt, halleluja, nu kör vi! Ångesten tar vi en annan dag, för här är ju melodin, jag har hittat den, jag kan spela, dansa, sjunga!
Eller, om jag ska vara helt ärlig, så här var det: när jag bestämde mig för att skriva en vilda västernroman började jag lära känna vilda västernhjälten. Jag tyckte om det jag läste. Det påminde om någonting som låg djupt inom mig, en gammal, barnslig dröm.
- Mer:
- En roman blir till
