»Har du tagit dig tid att upptäcka hela den här fantastiska bokhandeln eller fastnade du bara vid skönlitteraturen?«
Antikvariatets ägare spände ögonen i mig medan han tog emot de två romanerna jag hade valt ut och nu ville betala för. På golvet tultade hans barn omkring i en hemmastickad vit hätta. Hans fråga lät inte rakt ut kritisk, men ifrågasättande. En smula besviken.
»Jag fastnade vid skönlitteraturen«, erkände jag. »Det är liksom där jag alltid hamnar.«
Så fort jag hade klivit in på antikvariatet, med kastanjebrunt stengolv och fönster ut mot Stora Nygatan i Malmö, hittade jag avdelningen med romaner. Där fanns en underbar osorterad blandning av svenska och översatta böcker och jag bestämde att jag fick köpa två, inte fler, men två.
Antikvarien nickade och knappade in priset. Tvåhundra kronor för Tony Samuelssons Kungen av Nostratien och Lina Wolffs Djävulsgreppet. Båda två skrivna av hyllade och Augustprisade svenska författare, tidlösa romaner, inte nya men fortfarande aktuella; precis den sortens böcker som många sörjer att de saknas i de stora bokhandelskedjornas hyllor.
I somras skrev författaren Agri Ismaïl i Expressen just om hur svårt det är att köpa fysiska böcker som är äldre än något år, både samtida författares backlistböcker och äldre klassiker. Hans text utgick i princip från anekdotisk bevisföring; han jämförde med »hur varenda boklåda i Frankrike har, säg, Flauberts och Zolas romaner« medan han hade svårt att hitta de av Expressen listade 25 bästa böckerna utgivna på 2000-talet.
De flesta av dem, noterade han, fanns inte att köpa som fysiska böcker vare sig i nätbokhandeln eller boklådorna, och Ismaïl kallade detta för ett demokratiproblem: »Vad blir då poängen med Expressens lista, eller för den delen Sveriges nalkande kulturkanon, om nu böckerna inte går att få tag på? Varför ska vi ens ha klassiker om de inte är tillgängliga för oss alla?«
Det enda som återstår är antikvariaten och Bokbörsen, konstaterar han dystert. Men är det verkligen så dystert?
Som vår återkommande Förlagspanelen-förläggare Kristoffer Lind nyktert invänder i ett avsnitt av Förlagspodden har klassiker och äldre samtida litteratur nog aldrig varit lättare att få fatt i. Antikvariat.net och Bokbörsen tillgängliggör backlists på ett otroligt vis. Nostalgisk magkänsla säger en ofta att det var bättre förr, men faktum är att det är betydligt enklare för en nutidsmänniska att köpa och läsa en Strindbergroman än när de gavs ut i slutet av 1800-talet; en tid då de flesta svenskars läskunnighet var stapplande och i regel orienterad mot bibel, psalmböcker och husförhör.
Linds poddkollega Lasse Winkler kompletterar med uppgiften att när han – gissningsvis mer idogt än Ismaïl – letade efter de 25 romanerna på Expressen Kulturs lista, hittade han 18 av dem i fysisk form på nätet. Resten, menade han, finns troligtvis att köpa begagnade.
Sedan är det en annan fråga hur många som vill läsa en klassiker överhuvudtaget. Tack vare en och annan eldsjäl på de stora svenska förlagen finns många klassiker att köpa som fysiska böcker, i vissa fall också i fantastiska nyöversättningar, men de stora bokhandelskedjornas inköp sker centralt och de inköparna är helt krasst mest intresserade av vad som kan sälja just nu.
Medan bokhandlaren på Stora Nygatan i Malmö lämnade över mina romaner sa han lite strängt: »Jag vill i alla fall verkligen uppmuntra dig att komma tillbaka hit en gång till när du har mer tid.« Det lovade jag att göra. Och tänkte på hur mycket hjärta och själ han måste ha; just den bokhandlaren har såklart en helt annan utgångspunkt när han köper in sina böcker än den som sitter och klickar ihop de centraliserade inköpsmodulerna till Akademibokhandelns butiker.
Trots det hade han inte inne den essä om konstnären Ola Billgren som min bror letade efter. Därför gick vi ut i oktobersolen, köpte en pappmuggskaffe och promenerade mot Adlibris bokhandel på Södra Förstadsgatan. Inte heller där fanns Douglas Feuks Livslång rörelse: en essä om Ola Billgrens konstnärskap, men den kunde beställas, så det gjorde min bror.
Det är en underbar tanke att alla förlag och boklådor skulle ha möjlighet att hålla enorma lager med alla tänkbara böcker oavsett om någon vill köpa dem eller inte, men det är inte möjligt.
En lika underbar tanke är att en enda människa kan skapa efterfrågan på en bok bara genom att faktiskt försöka hitta den. Och det är fullt möjligt.
Veckans …
… kunskapslucka
Nomineringarna till Augustpriset har tillkännagivits. På ett lite fåfängt eller fånigt vis är vi alltid nöjda när vi känner att vi skrivit något substantiellt om de nominerade, som Patrik Svensson (jag skrev om lagarbetet som ledde fram till Ålevangeliet), ovan nämnda Lina Wolff (lyhört porträtterad i Skriva av Henrik Ekblom Ystén) och Lydia Sandgren, som Tobias skrev långt om efter att Samlade verk hade landat hos läsarna.
Men den jag blir mest nyfiken på, och inser att vi överhuvudtaget aldrig skrivit en rad om, är barn- och ungdomsförfattaren Oskar Kroon som redan två gånger belönats med Augustpriset och i år nomineras för ungdomsboken Det finns inget paradis. Honom hoppas vi kunna få koll på i vinter.
… klarspråk
En av mina favoritpennor, kulturchefen och författaren Karin Pettersson, har formulerat sig kring hat och hot i politiken apropå Anna-Karin Hatts avgång. Hon avfärdar de förvånade och bekymrade reaktionerna som rent förljugna och skriver:
»Det är naivt på gränsen till farligt att lägga tid på att vädja till goda avsikter hos människor som med öppna ögon valt att samarbeta med ett parti som har satt hatandet och hotet i system. Det är ingen slump att det mesta av hotet mot folkvalda och människor i offentligheten kommer från extremhögern, eller att de som drabbas hårdast är de som tar ställning i frågor om antirasism, klimat eller feminism. Alla vet det, forskningen visar det, och den som i stället väljer att prata om ”polarisering” i allmänna ordalag begår – som journalisten Lotta Ilona Häyrynen påpekade på Bluesky häromdagen – tjänstefel.«
Hennes slutsats är glasklar. Och när jag läser tänker jag på vilket mod som krävs för att kunna vara så här tydlig, mod och också konkret kunskap och analytisk förmåga som gör att man kan stå stadigt när reaktionerna kommer.
Vid ett tillfälle intervjuade jag Elisabeth Åsbrink som berättade om just en sådan svår text. Hon skrev om svenskarnas erfarenheter av krig och katastrofer och hur frånvaron av dem påverkade vår pandemihantering, Åsbrink kallade lite tillspetsat Sverige för »fredsskadat« och fick efter den texten ta emot en våg av kritik, där hon jämfördes med både Jimmie Åkesson och Adolf Hitler. Till mig sa hon:
»Många gånger har folk sagt åt mig att jag är modig som vågar säga vad jag tycker, men jag är inte alls modig. Efter den här texten låg jag vaken i flera nätter och glodde, och rökte en massa blå Blend, fast jag egentligen inte röker. Jag var inte alls cool! Jag har inte alls tjock hud!«
… roligaste
Är mycket förtjust i Kristofer Anderssons sätt att skriva, som när han rakt inleder sin text om det döende kulturstockholm med meningarna: »Den över åttio år gamla biografen Park vid Humlegården i Stockholm ska bli ett gym. Eventuella protester är meningslösa.« Eller när han i tillhörande videoklipp säger att Stockholm snarare än en kulturell storstad verkar ha blivit »ett slutförvar för väldigt rika smålänningar«. Själv har jag nog alltid tänkt att det är mitt fel att jag så sällan hittar någonting lite oväntat bortom den kompakta muren av Bröd & Salt, Fotografiska och Haymarket, men kanske det inte bara är mitt fel?
… metodutveckling
Häromveckan intervjuade jag spänningsförfattaren – och före detta Skriva-lektören – Johanna Mo. Hon berättade om varför hon började skriva synopsis och varför hon slutade skriva synopsis – och förklarar hur hon aktiverar den kreativa delen av sin hjärna. Dessutom: Varför byter hon alltid mördare mitt i skrivprocessen?
… bok
Monika Fagerholms senaste roman Döda trakten/Kvinnor i revolt finns nu ute. I Christian Dauns text i Skriva om Monika Fagerholm handlade det mer om att lära andra skriva än om författandet av den här boken, men faktum är att just den dag då Christian besökte Fagerholm i Ekenäs i södra Finland skickade hon manuset till sitt förlag.
… besvikelse
Nyheten om att det är »flera fel« på den konstgjorda halvö som växer fram precis intill Lagerhuset där vi har vår redaktion gav mig lätt panik. Det har, milt uttryckt, hörts när 2125 pålar bankats ned i älven precis utanför mitt fönster. Och det vore väl en sak om det kändes som en nödvändig åtgärd, men nu handlar det snarare om att politikerna fått feeling och bestämt sig för att bygga ett miniatyr-Venedig där det bland annat ska stå ett Global Business Gate (kommer Göteborg nu äntligen att kännas lite som New York? Jag betvivlar det).
För mig är det vanvettigt att ösa pengar över detta projekt samtidigt som grundläggande samhällsfunktioner haltar. Och om någon invänder att det faktiskt handlar om olika budgetar, och att man därmed inte kan jämföra finansieringen av skolor med finansieringen av konstgjorda halvöar, menar jag att det är ett veritabelt skitargument. Man kan hellre argumentera så här: det är bättre för en stad att alla barn får kvalitativ och likvärdig skolgång än att staden får en 26 våningar hög skyskrapa som aldrig blir klar.
