World Trade Center i Stockholm är en ordnad plats. Beläget strax intill stressiga T-centralen och Cityterminalen är lugnet i konferenscentret påtagligt. Möten betas av i slutna rum. Det är kostym- och slipsland. Tråkigt och tillrättalagt.
Just där satt Lina Wolff i väntan på ett tåg som skulle ta henne hem till Skåne. Hon hade en anteckningsbok i händerna och i huvudet malde tankarna på att hennes manus måste få ny fart. Hon sökte en händelse som kunde få huvudpersonen Max att drabbas av olycka, något som gjorde att hela berättelsen tog en ny vändning och bar fram till sista sidan.
Tankebanorna rubbades plötsligt av en man som kom fram och frågade vad hon skrev. Lina suckade och förklarade kort, varpå mannen tog upp en egen anteckningsbok ur fickan för att högläsa det han själv hade skrivit. Han avslutade med att ge henne sitt visitkort – »om du skulle vilja jobba för mig i framtiden«.
– Jag vet inte vad det var för uppdrag han syftade på. Men i det ögonblicket förstod jag precis vad jag skulle skriva om, säger Lina Wolff.
