Lydia Sandgren löptränar, och är därför påtagligt opåverkad av att ha promenerat uppför de 194 trappstegen till Skansen Kronan. Berget, med sin 1600-talsfästning på toppen, är en populär picknick- och utsiktsplats i Göteborg som kan nås från både Vasastan, där Lydia bor, och Haga, där en stor del av hennes debutroman utspelar sig.
Åt öster breder stadens decennieringar ut sig. Vasastans stora stenhus från sekelskiftet 1900 i förgrunden. Pariserhjulet på Liseberg, som invigdes till Jubileumsutställningen 1923, och Ullevi, byggt till fotbolls-VM 1958, sticker upp en bit bakom. Sedan identifierar vi Örgrytes gräddhyllor, Kortedalas 50-talslägenheter och Gamlestan – där Lydia arbetar som psykolog. I fjärran slåss skogsdraperade bergsknallar med 70-talsförorternas höghus om horisontlinjen. Lydia gick på högstadiet där, i Hammarkullsskolan, dit hon pendlade från hemmet i det lilla samhället Hyssna.
Hon säger – och det är inte första gången jag hör henne fånga en flock allitterationer från luften:
– Jag Fascineras av det Förflutna och Förgångna, som ju ofta manifesteras i byggnader. Att det finns något som till stora delar är okänt för oss men ändå har en enorm påverkan på vilka vi är, vilket liv vi får och vilka omständigheter vi har att förhålla oss till. De processerna har jag velat beskriva.
