Laget bakom boken

Debutanten Patrik Svensson anade inte att hans bok om ålar var en ­potentiell ­bästsäljare. ­Lyckligtvis fanns det andra som såg möjligheterna.

När föds egentligen idén till en bok?

En dag i juli 2008 satt Patrik Svensson på knä vid en sjö, och såg hur en ål långsamt kom simmande mot honom, upp ur djupet. Det var inte första gången han såg en ål, men det här tillfället var speciellt. Kan man möta blicken hos en fisk? Få kontakt med den, se en skärva av sig själv i dess blick? Nej, det borde inte gå.

Ändå möttes deras blickar, ålens och hans.

Det ögonblicket skulle komma att göra intryck på Patrik. Hela hans syn på livet, och döden, och djupens hemligheter, skulle så småningom komma att förändras av det korta mötet med en ål.

Kanske föddes debutboken Ålevangeliet den där dagen vid sjön. Men fröet såddes möjligen redan då han som liten pojke en sensommarkväll för första gången fick följa med sin pappa ned till en å för att slå ner backor – ett traditionellt ålfiskeredskap – i den sanka marken. Eller så började allting först på ett redaktionsmöte på Sydsvenskan i december 2012, då kulturredaktionens medarbetare satt och spånade idéer på temat mystik inför julen, och Patrik från ingenstans slängde ur sig: »Ålar är mystiska. Jag kanske kan skriva någonting om ålar?«. De läsare som slog upp morgontidningen på julafton samma år, kunde på sidan två i kulturdelen läsa Patriks essä om ålar, bildsatt med en frilagd stor grå ål mot vit bakgrund. Rubriken bestod av ett enda påhittat ord: Ålevangeliet. Texten handlade om ålens gåtfulla väsen, och inleddes med en allitterationstät parafras: »Och det hände sig vid den tiden att all världens ålar föddes ur slam, skapade ur ingenting, som ett slingrande slemmigt mirakel.«

Lästips! Vill du skriva men saknar en historia? Misströsta inte! Här är tre steg till din bokidé!

Sedan dröjde det över fyra år innan Patrik Svensson gick in till sin chef och undrade om han kunde få fem månaders tjänstledigt kommande höst?

Annons

 

Det är Bokmässans första dag, som brukar präglas av färre besökare, behagligare ljudnivå och luftigare gångar mellan montrarna. Ändå ser Patrik Svensson lite tagen ut där han sitter på en stol i ett hörn av pressrummet. För ett år sedan var han en nyss antagen debutant. Nu är hans bok en framgångssaga, såld till över 30 länder, och lansering i både Sverige och utomlands pågår. Det har gått fort. Patriks fyrkantiga axelparti är upphissat, och armarna vilar lite villrådigt i knät.

Men när vi börjar tala om ålar förändras någonting. Hans kroppsspråk lättas upp, han får ett roat blänk i ögonen.

Före redaktionsmötet på Sydsvenskan hade Patrik överhuvudtaget aldrig haft en tanke på att skriva om ålar. När essän väl var skriven, kunde han inte släppa tanken på att han kanske hade en bok om ålar inom sig. Men han var osäker på ämnet, som kändes smalt och lite nördigt, och tvivlade på om någon annan skulle kunna dela den fascination han hade byggt upp för ålen. Patrik insåg att han behövde fokusera på heltid för att ta reda på om idén höll.

I augusti 2017, på den första dagen av sin tjänstledighet, satte sig Patrik vid det pyttelilla skrivbordet i lägenheten i Malmö. Vad han skulle skriva hade han inte berättat för någon. Men när han slog upp datorn började han genast beskriva en särskild plats. Det var en grässlänt intill en liten å, i Skåne, om kvällen. Ett pilträd sträckte sig ut över vattnet, fladdermöss flög genom luften. Helt motståndslöst beskrev Patrik det höga fuktiga gräset, växtlighetens dofter, ljudet av vatten som forsade förbi, fiskeredskapens ordning. Minnesbilderna var sällsynt klara och detaljerade.

Och vid ån fanns hans far. Asfaltsläggaren, ålfiskaren, trebarnspappan. Genom att gräva i ålens historia hade Patrik också börjat gräva i sin egen historia.

 

Patrik hade fem månader på sig och ville ta vara på tiden. Han frågade sig därför: Hur lång är en bok? Efter att ha bläddrat och räknat kom han fram till att 300 000 tecken inklusive blanksteg vore en lagom längd. Sedan tog han fram miniräknaren. Om han skrev 4 000 tecken om dagen, och arbetade 20 arbetsdagar per månad, i fyra månader, skulle han få ihop 320 000 tecken. Utifrån den föresatsen började han arbeta. Researchen gjorde han parallellt: han läste och skrev, läste och skrev. Det som så småningom bredde ut sig framför honom var – precis som han hade haft på känn – en smått fantastisk berättelse om en oändligt gåtfull fisk.

– Den vetenskapliga historien bestod av så många bra berättelser. Forskare har under många hundra år försökt förstå sig på ålen. Inom naturvetenskapen finns till och med ett centralt begrepp som kallas »ålfrågan«, som syftar just på svårigheterna att begripa ålen.

Annons

Genom att inte bara ställa frågor om vad människan vet om ålen, utan också om hur vi vet detta, radades märkliga sammanträffanden och obegripliga mysterier upp framför honom. Där fanns Aristoteles och Sigmund Freud, och ett antal av upplysningstidens mest framstående naturvetenskapsforskare, som alla har försökt förklara ålens livscykel och fortplantning.

Lästips! Alltför många opublicerade romaner har åkt i papperskorgen av samma anledningar. Här är botemedlet mot sju vanliga åkommor.

– Det som hela tiden återkom var hur de misslyckades. Att ålen inte lät sig begripas. Som om den nästan medvetet höll sig undan människans kunskap.

Detta blev tidigt ett tema i boken. För vad boken skulle handla om hade Patrik Svensson tidigt klart för sig. Värre var det med formen. En populärvetenskaplig bok om ålar – och en bok om hans pappa. En bok baserad på fakta – men skriven med ett skönlitterärt språk. Fick man ens skriva så?

Det blev till slut den sedan länge döda marinbiologen och författaren Rachel Carson, som fick Patrik att våga skita i hur man får, och inte får, skriva. Carson är mest känd för Tyst vår, ett standardverk inom den tidiga miljörörelsen, och när Patrik fördjupade sig i hennes författarskap utkristalliserades en inspirationskälla.

– Rachel Carson menade att vi inte ska vara rädda för att se på naturen med barnets blick, för den förundran som barnet känner inför naturen är också fröet till kunskap och empati för allt annat liv. När jag läste hennes tidiga böcker Havet och Under havsvinden, klickade det till i mig. Jag blev övertygad om att man kunde skriva om naturen på ett personligt och litterärt sätt, och samtidigt vara vetenskapligt korrekt.

Att personliga och litterära böcker om naturen också var en internationell trend, kände Patrik inte till. Han tänkte varken på potentiella läsare eller kommersiell gångbarhet. Han skrev i ensamhet, och efter fyra månader hade han ett färdigt manus. Det var då han skickade ett mejl till sin före detta chef Daniel Sandström, som hade lämnat tidningsbranschen och gått vidare till en tjänst som litterär chef på Albert Bonniers.

– Jag skrev: »Jag tror att jag har skrivit en bok om ålar och jag vet inte vad jag ska göra nu.« Jag skulle mest be om några goda råd, men … såklart drömde jag någonstans om att han också skulle bli intresserad.

Mejlet från Daniel Sandström kom snabbt och var kortfattat: »Det låter intressant, skicka den till mig.«

 

De sågs på Konsthallen i Malmö efter jul. Patrik var nervös. Det handlade inte bara om huruvida han skulle ha en chans att bli utgiven eller inte.

– Jag var livrädd att han skulle säga att man inte fick skriva en bok på det här sättet. Att han skulle säga: »Vad har de här två sakerna med varandra att göra?« Eller: »Kan du inte ta bort det självbiografiska?« Det var min stora farhåga, för i mitt huvud behövde berättelsen båda delarna. Gåtfullheten kring ålens ursprung speglade mitt eget ursprung och den gåtfullhet som fanns kring det.

De skulle äta lunch, Daniel satt redan vid ett bord och väntade när Patrik klev in på Konsthallen. Det hade slagit lock för Patriks öron, som det brukar göra när han känner sig stressad eller ängslig. Nu hörde han allt Daniel sa som om de hade befunnit sig under vattenytan.

– Dessutom höll han på att småprata om annat. I en evighet! Det var säkert bara i tio minuter, men det kändes som så jävla länge. Jag väntade ju bara på min dom.

Till slut började de äntligen att prata om manuset. Patrik minns att han hade hög puls när han frågade: »Kan jag blanda det självbiografiska och det vetenskapliga? Får jag lov att använda ett skönlitterärt språk i en fackbok?«

Lästips! Hur viktig är en unik bokidé? Vi frågade fem av Sveriges främsta förläggare.

– Jag behövde få veta: Fattade han ens vad jag hade försökt göra?

Och vad svarade han?

– Han sa direkt att »ja, absolut, självklart«. Han tyckte att det jag skrivit var bra. Och då gick min puls ner. Rätt mycket.

Det betydde dock inte att manuset var vare sig färdigt eller antaget. Daniel Sandström hade ett antal synpunkter. Den viktigaste: att Patrik av gammal vana skrev i rappt och effektivt tidningstempo. Daniel uppmanade honom att dra ner på tempot, dra ut på vägen fram till poängerna, låta berättandet ta plats.

– Det gick emot allt jag lärt mig under åren då jag skrivit i tidning och det gav mig en sån jävla frihetskänsla. Efter det blev det otroligt roligt att skriva.

Under vårvintern redigerade Patrik manuset utifrån Daniels kritik. Några nya kapitel tillkom, andra skrev han om rejält. Dessutom pusslade han med dispositionen. I det första utkastet låg beskrivningarna av ålfisket med pappan undangömda i långa sjok långt bak. Den nya formen innebar att barndomsskildringar varvades med populärvetenskap, kapitel för kapitel.

Han skickade det nya manuset till Daniel, och väntade. Den 28 mars klockan 13.00 landade det kortfattade svaret i Patriks inkorg:

»Hej,

Hoppas allt är fint.

Jag har glädjen att meddela att ÅLEN nu är antagen!

Daniel«

Patrik Svensson är en eftertänksam person: han talar lugnt, tar inte till överord. Men nu, på Bokmässan, måste han stuva om den långa kroppen i stolen när han beskriver ett ögonblick som faktiskt förändrade hans liv.

– Jag blev överlycklig! Nu var jag ju hemma, liksom. Jag har i hela mitt vuxna liv drömt om att skriva en bok och att få den utgiven var slutmålet.

Lästips! Använd den här 4-stegsmetoden för att utveckla dina bästa bokidéer till deras fulla potential.

Formalian avklarades. De kom överens om ett förskott och skrev ett traditionellt förlagsavtal där Patrik förband sig att skriva klart boken inom en viss tid, och Albert Bonniers Förlag att ge ut den.

Trodde du då att »nu är jag antagen, nu är jag klar med boken«?

– Mm. Det trodde jag nog.

Patrik släpper ur sig ett kort och gåtfullt skratt.

– Klassiskt nybörjarmisstag va?

 

Två dagar efter vår intervju står han på en liten scen av tygklädda lastpallar i en monter
på Bokmässan. Publiken är liten och uppmärksam, en av de som lyssnar intresserat är Dagens Nyheters vetenskapsjournalist Karin Bojs. Det är trångt. Torr luft, artificiellt ljus. Svårt att höra vad någon säger. Patrik rättar till greppet om sin handmikrofon och lyssnar på intervjuarens fråga om vad vi egentligen vet om ålen i dag.

– Alla europeiska ålar föds i Sargassohavet. Det vet vi … nästan säkert, säger Patrik.

Ingen människa har ännu sett en levande ål i Sargassohavet. Det är ett faktum som Patrik ofta upprepat under hösten. Bokens uppbyggnad kretsar ju kring den så kallade ålfrågan – de många gåtfullheter som ännu återstår. Så när det stod klart att Albert Bonniers Förlag skulle ge ut boken blev det skarpt läge kring allt som rörde ålens fortplantning och livscykel, för Ålevangeliet var inte längre Patriks hemliga idé, utan en blivande populärvetenskaplig bok. Texten behövde hålla för kritiska blickar. Efter Daniel Sandströms övergripande genomgång drog förlagsapparaten igång på allvar. Hösten 2018 kopplades redaktör Anna Andersson in. Hon läste manuset två gånger, sedan träffades Patrik och hon i Stockholm. De två började nagelfara berättelsen: faktagranskning, språkfrågor, otydligheter, konsekvens, ordval …

– Anna har en nästan magisk blick. Hon kunde säga att »på sidan 53 använder du det här ordet, men 150 sidor senare använder du ett annat ord. Behöver inte det vara samma ord?« En sådan överblick över texten har jag aldrig varit med om.

Dessutom höll Anna ordning på det praktiska. Hon såg till att alla ändringar fördes in i ett enda dokument, för att undvika stök med olika Wordversioner, och hon ansvarade för kontakten med korrekturläsaren. Patrik föreslog själv att hans före detta kollega Ingrid H Fredriksson, som hade arbetat som språkgranskare på Sydsvenskan, skulle korrekturläsa manuset.

– Hon har ett otroligt språköga, och jag har alltid känt mig väldigt trygg när hon har läst mina texter. Det är det jag alltid är ute efter: tryggheten. Med Anna och Ingrid kände jag mig verkligen trygg.

Det finns ju en skillnad jämfört med att skriva i tidning. Där har du en ansvarig utgivare, men som författare av en bok är du ytterst ansvarig.

Lästips! Kommer du ingen vart? Har du kört fast en gång för mycket. Då kanske du ännu inte har hittat din grej!

– Ja, det var jag inte van vid. Både Daniel och Anna sa flera gånger: »Det är du som bestämmer, det är din bok.« Ibland kände jag bara: »Snälla bestäm åt mig!« Men jag var själv tvungen att fatta besluten.

Tröttnade du någonsin på att redigera boken?

– Ja, ibland tyckte jag att »nu måste vi väl ändå vara färdiga?«. Men jag ville inte behöva ångra någonting efteråt. Efter en så lång process blir det väldigt definitivt när boken väl är tryckt, så jag bet i bara, och körde hela vägen in i kaklet.

Ambitionen krävde också en extern fackgranskare. Anna kontaktade Mikael Svensson, biolog och konsulent vid Statens Lantbruksuniversitets Artdatabank. Han kontrollerade Patriks detaljerade redogörelser för ålens livscykel.

– Det var rätt nervöst. Jag är ju inte marinbiolog. Jag har läst mängder av vetenskapliga rapporter om ålen, men jag har inte läst allt. Tänk om jag hade missförstått allt? Eller gjort en viktig poäng av någon detalj som egentligen inte alls är viktig? Då skulle hela boken falla.

Därför var ett av de absolut mest ängsliga ögonblicken under hela processen när responsen från fackgranskaren trillade in i inkorgen. Patrik klickade upp Worddokumentet så fort det bara gick och började läsa.

– Mikael hade synpunkter på hur man skriver latinska namn. De ska vara kursiva och första ordet ska börja med versal, andra med gemen. Sedan berättade han att han inte använder begreppet »latinska namn« utan säger »vetenskapliga namn«, för många av dem är en blandning av latin och grekiska.

Det kändes väl ändå som petitesser i sammanhanget?

– Ja, men viktiga petitesser.

Såklart. Men han hade ju också kunnat säga: »Har du missat att de har hittat en ål i Sargassohavet?«

– Ja, exakt! Det var det jag var rädd för. Jag pustade ut, verkligen. För då visste jag att hela bygget höll.

 

Parallellt med den redigeringsprocess som upptog Patrik, rörde saker på sig även på annat håll. Det var på ett födelsedagskalas som agenten Elisabet Brännström hamnade bredvid Daniel Sandström i vimlet, och för första gången fick höra talas om hur en debutant arbetade med en bok som skulle handla om en far och en son, och om ålar. Elisabet, head of agency på Bonnierförlagens internationella agentur Bonnier Rights, blev omedelbart intresserad.

Bara en mycket liten del av Bonnierförlagens titlar lanseras utomlands. Samtidigt visste Elisabet att den här sortens böcker hade väckt uppståndelse och rönt stora framgångar på bland annat den tyska och anglosaxiska marknaden. Snart fick Patrik ett mejl från Daniel Sandström, som meddelade att Bonnier Rights ville försöka sälja boken utomlands.

– Då tänkte jag: Detta är ett skämt. Vi var ju inte ens klara med boken. Men Elisabet övertygade mig om att det fanns ett intresse utomlands. De ville i alla fall försöka. Men jag var naturligtvis fullkomligt okänd som författare. Det var inte en jävel i världen som visste vem jag var, mitt namn skulle inte sälja en enda bok. Och ämnet i sig … en populärvetenskaplig bok om ålar. Det skulle knappast välta några kiosker i förlagsvärlden.

Men när Elisabet började skicka ut boken till förlag världen över kom gensvaret omedelbart. På bara en vecka såldes rättigheterna till Ålevangeliet till förlag i över 20 länder.

Samtidigt satt Patrik hemma i Malmö och jobbade som vanligt.

– Det bara plingade i telefonen. Det var fullkomligt overkligt.

Många stora förskott trillade in. Tänkte du någonsin på pengar?

– Nä, inte så mycket. Jo, lite kanske. Jag fick ju liksom bud och så, jag fick en uppfattning om … hm …

Just ekonomi är ju en sak många skrivande människor brottas med. Man vill skriva men vet samtidigt att det är väldigt svårt att försörja sig på ett författarskap.

– Ja, det där var jag väl medveten om. De flesta tjänar inga pengar på att skriva en bok och jag hade inga förväntningar på att göra det heller. Men under den veckan insåg jag att även om jag inte direkt skulle bli Bill Gates-rik, så gavs jag viss frihet. Jag skulle kunna skriva fler böcker. Och bestämma mer över min egen tid.

 

I början av oktober ses vi på Albert Bonniers Förlag på Sveavägen för en fotografering. Patrik anländer med taxi direkt från TV4:s studio, där han medverkat i Malou efter tio. Nu äter han lunch, en rotfruktssallad från Green Rabbits rågbrödsbageri, som hans presskontakt Anna-Karin Korpi hämtat åt honom. Efter fotograferingen ska han flyga tillbaka till Malmö. Han sitter vid änden av det ovala bordet, flankerad av den klick människor som förvandlat hans manus till bok och sett till att den nu når läsare världen över.

Han är klädd i samma blå skjorta som jag sett återkomma på många bilder. Fast egentligen är det inte samma, han har tre likadana. När intervjuförfrågningarna började trilla in insåg Patrik att hans garderob inte var anpassad för en storskalig lansering: han hade bara en enda fin skjorta. I ren panik köpte han två likadana till.

Hur tyckte han att inspelningen var? undrar någon. Jo, svarar han, rätt kul, för i TV-studion hade de släpat in ett akvarium fullt med ålar. Fast han undrar om han gjorde så särskilt bra ifrån sig.

– Med Malou von Sivers är det nog så att det handlar mycket om vilken kemi man får med henne, tror någon runt bordet.

– Ja … jag vet inte om vi hade någon kemi, Malou och jag.

Patrik tuggar och ler lite.

– Men Ernst Kirchsteiger var gäst innan mig. De hade nog en jäkla kemi!

Den här hösten är Patrik återigen tjänstledig, men inte för att skriva, utan för att lansera boken. Han har redan hunnit resa runt till ett antal mässor, bibliotek och boklådor för att prata om Ålevangeliet, och säger att bokvärlden verkar vara en »väldigt snäll« värld. Att besökarna är vänliga, välvilliga och genuint intresserade av böcker. Det blir många fina läsarsamtal. Inte bara om ålen och om Patriks pappa, utan också om klimatfrågan, som är högaktuell denna höst.

För ålen är en av många arter som akut hotas av utrotning. I en passage i boken skriver Patrik om utdöda djur och ställer retoriskt frågan: Kan vi föreställa oss en värld utan ålar?

– Det låter kanske högtravande, men vi måste förstå vad det är för värld som väntar oss om det här fortsätter. Forskarna pratar om artdöden, om det sjätte massutdöendet, och det finns forskare som beräknar att antalet arter på jorden kan ha halverats om bara hundra år. Det man måste föreställa sig på sikt är en värld där människan är ensam kvar. Och det är ju existentiellt svindlande och skitotäckt.

Redan från första början ville Patrik att boken skulle heta Ålevangeliet. Han ville använda just ordet evangelium och fick argumentera för det, bland annat med sin förläggare. Evangelium betyder bokstavligt talat »glädjebudskap« men boken handlar om ålens hotande utrotning, och om pappans alltför korta liv. Så varför evangelium?

Patrik är inte kristen men säger att han kan finna mening i det kristna evangeliet, där en del av själva kärnan är att Jesus återuppstår från de döda. Han har läst Korintierbreven, där det står att döden inte är ett slut, utan »en förvandling«. Och fastnat vid den avslutade passagen i Matteusevangeliet där Jesus, strax innan han uppstiger till himlen, säger till sina lärjungar att han ska finnas med dem »alla dagar till tidens slut«.

– Jag tolkar det kristna evangeliet som att de döda finns med oss, på något sätt, i någon form, även efter att de gått bort. Det här var mitt evangelium över min far. Men det var också mitt evangelium över ålen, som är på väg att försvinna. Jag ville skriva in den i vårt medvetande så att den finns med oss. Därför ville jag verkligen använda ordet evangelium. Det var mycket annat jag var osäker på och kanske inte beredd att ta strid för, men just det ville jag hålla fast vid.

Med Ålevangeliet ville du skriva din far till liv. Känner du att du lyckades med det?

– Jag vet inte. Men jag har fått mycket respons från folk som läst och som tycker att min pappa är en väldigt levande karaktär. Att de känner något för honom. Min pappa var en sådan människa som man normalt inte skriver böcker om. Han var en väldigt vanlig arbetare, snäll och ganska oproblematisk. Därför känns det extra fint att människor får läsa hans berättelse. Det är ju det sista han själv någonsin hade kunnat föreställa sig, och det tror jag är en del av arvet hos arbetarklassen. Innerst inne tror man inte att ens egen historia är viktig och då känner man motvilja mot att ta plats med sin berättelse.

 

Vi går nerför trappan från pressrummet mot Gothia Towers lobby, kryssar mellan förläggare, författare, journalister och branschfolk. Under 20 års tid har Patrik varit kulturjournalist och skrivit om andra författare, om andras böcker. Nu är det han som är författaren och dessutom en succédebutant.

– Det är fortfarande overkligt, säger han.

– Jag har aldrig varit med om något liknande. Det är fantastiskt, såklart. Samtidigt … att dagligen få en sådan otrolig bekräftelse kan säkert vara farligt. Det är som att jag börjar sväva iväg lite, riskerar att bli beroende av bekräftelsen. Det här händer just nu men vill jag fortsätta att få bekräftelse, får jag fan se till att skriva en ny bok. En bok som dessutom håller måttet.

Ska du göra det då?

– Jag ska försöka, i alla fall.

 

författare

Patrik Svensson

Bakgrund: Kulturjournalist som under lång tid arbetat för Sydsvenskan – länge som frilans, sedan som anställd. Har främst skrivit essäer, krönikor och litteraturkritik.

Arbetstid: Började skriva i augusti 2017. Blev klar med manuset i april i 2019 och har sedan Ålevangeliet släpptes i juli varit tjänstledig för att jobba med lanseringen.

förläggare

Daniel Sandström

Bakgrund: Litteraturvetare och journalist. Arbetade länge på Sydsvenskan, där han bland annat var kulturchef och chefredaktör, och som kulturchef på Svenska Dagbladet, innan han 2014 blev litterär chef på Albert Bonniers.

Arbetstid: Har arbetat till och från med Ålevangeliet i snart två år, sedan första kontakten med Patrik i december 2017.

 

»Patriks och mina vägar har korsats osedvanligt många gånger. Det känns nästan ödesmättat, i god mening. Vi läste svenska ihop i Lund 1993, då var Patrik 20 år och jag 24. Sedan började vi jobba ihop på Sydsvenskan tio år senare, och när jag blev chef på kulturredaktionen fick Patrik min tidigare tjänst. Så när han mejlade mig och berättade att han höll på med en bok om ålar, var min förförståelse rätt stor: jag visste att han är en skribent utöver det vanliga. Dessutom lockade hans angreppssätt mig: den berättande facklitteraturen hade tagit stora kliv internationellt och vid den tidpunkten fanns ett antal böcker som blivit stora i England och USA, varav den mest kända är Helen Macdonalds H is for Hawk. Men det fanns inga motsvarigheter på svenska, och den utmaningen sporrade mig. Eftersom jag är förläggare både för skönlitteratur och facklitteratur, är jag också intresserad av det som ligger i gränslandet. Patriks text hade just den lockelsen. Jag svarade med vändande post att jag absolut ville läsa det han hade skrivit.

Ett manus behöver inte vara perfekt från början, för mig räcker det ibland med någonting specifikt som jag går igång på. Det är någonting som händer i mig ibland när jag läser, något som gör att jag känner att ›det här är jävligt bra‹. En liten nervositet, kanske? En bra lackmusgrej är att tänka: ›Hur hade jag reagerat om någon annan hade gjort den här boken?‹ Om jag känner att jag nog hade blivit avundsjuk, då har jag redan börjat bli bunden till boken. Och så var det med Patriks manus. Jag kände att det skulle kunna bli någonting speciellt. Det han hade skrivit var enormt drabbande. Han skildrade relationen mellan far och son med en oerhörd lyhördhet, samtidigt som han fångade en existentiell känsla av förlust och sökande efter ursprung. Jag tror att den känslan är mycket allmängiltig.

När vi träffades märkte jag att Patrik var nervös. Han hade gjort något som är väldigt modigt, genom att skriva en bok som i bokstavlig mening var hans livs berättelse. Att träffa mig innebar att han tvingades exponera sig själv och sin text. På det sättet är författande ett ensamt och våghalsigt yrke. Som förläggare vill jag därför på ett sätt bubbla av entusiasm, men jag behöver också vara realistisk. Det sanna svaret vid ett första möte är ofta att texten kan bli fantastisk, men att vi innan dess kommer att behöva jobba på en rad olika saker. Jag kan bli ganska problemlösningsorienterad i början.

Som förläggare måste man också tänka på att folk inte alltid hör vad man säger. Man kan säga jättemånga positiva saker men det enda personen mittemot väntar på är att få veta om vi vill ge ut boken. Folk har ganska stor respekt för en förläggare, och det är egentligen inte så konstigt. Man sitter på en väldigt exekutiv makt: en förläggare kan make it happen or not. Och det är väl helt okej om den respekten finns inledningsvis, men det är bra om den nöts ner under arbetets gång.

Patrik och jag började med att försöka komma fram till vad det här skulle bli för en sorts bok, egentligen. Den sortens konceptualisering, att hitta kärnan, är det absolut svåraste. Men Patrik är inte bara en skicklig skribent utan också en van redaktör, som kan diskutera och resonera kring sitt material. Så jag förstod att den processen nog skulle gå bra.

I mars 2018 antog vi formellt boken. Då hade jag läst manuset så många gånger att jag började tappa skärpan i blicken, så under våren tog redaktören Anna över. Det var när hon och Patrik började jobba som Ålevangeliet gick från riktigt bra till fantastisk. När de var klara läste jag manuset igen och tänkte att den här boken nog för alltid skulle sticka ut, i mitt minne. Jag tror att den är en gamechanger i svensk utgivning. Den visar att facklitteratur kan vara väldigt skönlitterär, om det görs på rätt sätt.«

Korrekturläsare

Ingrid H Fredriksson

Bakgrund: Arbetade under många år som språkvårdare på Sydsvenskan. Numera frilansande översättare och korrekturläsare (läser främst bokmanus) och lärare i svenska.

Arbetstid: Lade en helg och några kvällar på själva manusläsningen, och några timmar på att diskutera manuset via mejl.

 

»Patrik och jag var kollegor på Sydsvenskan i många år. En sak jag tycker om hos honom är att han reflekterar noggrant innan han yttrar sig. Han är ingen bullrig person, och ingen som direkt drar uppmärksamhet till sig. På redaktionsmötena var det ibland livliga diskussioner där alla pratade i mun på varandra. Då var Patrik tyst, och sedan kunde han helt lugnt säga: ›Det tycker inte jag.‹ Då stannade alla bara upp. Han är en sådan person man lyssnar på, skarp och analytisk.

När jag får i uppdrag att korrekturläsa en bok är det vanliga att ett förlag hör av sig med en förfrågan, men den här gången var det Patrik själv som kontaktade mig. Det var i december förra året som han mejlade och undrade om jag ville korrekturläsa hans debutbok. Jag mindes fortfarande hans essä »Ålevangeliet«, som publicerades i Sydsvenskan på julafton 2012. Det var en stark läsupplevelse, och en text jag flera gånger gått tillbaka till. Att han nu hade gått från essä till bok kändes självklart.

Det manus jag fick var ordentligt genomläst i flera omgångar av Patrik, hans redaktör och förläggare. Det var underbar läsning. Jag satte små bokmärken längs vägen vid passager som dröjde sig kvar hos mig, så att jag skulle kunna gå tillbaka och läsa dem som ›vanlig‹ läsare efteråt. Jag fastnade särskilt för några citat om att tro: ›Man finner det man vill tro på när man behöver det‹ och ›Den som vill tro måste alltså våga bli en dåre.‹

Men även i ett ›rent‹ manus finns det saker att spana efter. Korrekturläsning handlar om att vara uppmärksam på rena fel, förstås, men också på ensamrader, avstavningar, stavning av namn, konsekvent skrivning och interpunktion. Dessutom ska en korrekturläsare signalera om något behöver göras för att texten ska bli mer begriplig eller sammanhängande. Det händer ibland att jag markerar något som känns ›svajigt‹ eller att jag föreslår ingrepp på meningsnivå om jag märker att en skribent är osäker på meningsbyggnad eller aldrig har blivit vän med skiljetecken.

När jag var färdig skickade jag mina iakttagelser till redaktören Anna. De handlade mest om meningsbyggnad, konsekvens i ordval, stor eller liten bokstav och så vidare. I Ålevangeliet fann jag i stort sett inget som inte var ordentligt genomtänkt eller omsorgsfullt behandlat. Jag funderade på ål- eller åla i någon sammansättning, och det visade sig att Patrik slet med den frågan. Han tog själv upp sammansättningen, undrade vad jag tyckte och resonerade sig sedan på egen hand fram till hur han ville göra.

Patriks språk är som Patrik själv: genuint ända in i märgen. Han är stilistiskt säker och använder inga slitna uttryck, tar aldrig till överord. Det han skriver känns ändå. Hans språk präglas av ett lidelsefullt engagemang som ibland blossar upp i en lågmäld entusiasm inför det han upptäcker.

Patrik är också medveten om samhälle, människor och klass. Han vet varifrån han kommer och vart han har gått. Han undviker de belastade orden och söker de sakliga, friska beskrivningarna som får oss att bli alerta, reflekterande läsare. Jag lade omedelbart märke till hur han i boken avstår från att använda ett visst ord, som ligger nära till hands, när han ger en bild av sitt barndomshem och istället väljer att beskriva det som ›en villa i vitt tegel‹. Det var ett medvetet val. Han vill beskriva sin uppväxt inifrån. Inte på distans.«

agent

Elisabet Brännström

Bakgrund: Har jobbat i bokbranschen sedan 2006. Arbetade i London som agent och på förlag, till dess att hon 2013 rekryterades till chefsjobbet på Bonnier Rights.

Arbetstid: Åtminstone en månads heltidsjobb – plus att övriga teamet på Bonnier Rights också arbetat med Ålevangeliet.

 

»När Daniel Sandström för första gången berättade för mig att han hade en bok på gång om en far och en son, och ålar, sa jag direkt: ›Yes! Den vill jag ha!‹

Mitt jobb som agent handlar om att hålla koll på boktrender i andra länder, så jag visste att det här låg helt rätt i tiden. Böcker om djur och natur, som väver samman fakta med personliga berättelser, har varit exakt vad folk velat ha i England, USA och Tyskland.

Det är inför de stora internationella bokmässorna som de utländska förlagen vänder blickarna utåt och köper in litteratur från andra delar av världen. I mars i år – ett halvår före lanseringen av Ålevangeliet – skulle den stora bokmässan i London hållas. Den tog vi sikte på, men jag insåg att det skulle bli svårt att pitcha Ålevangeliet om jag bara kunde visa ett par kapitel. De behövde få läsa hela boken för att fatta grejen. Därför beslutade vi oss för att översätta hela boken till engelska, direkt. Det gör vi väldigt sällan, max en eller två gånger på ett år, för det är en stor kostnad och en oerhört stor risk – om ingen köper den ligger vi helt plötsligt minus 150 000 kronor. Vi har dessutom aldrig någonsin tidigare översatt en hel fackbok, för hur stor är chansen att en svensk fackbok blir en internationell bästsäljare? Så det var ett stort beslut. Dessutom finns sällan tiden, men här fattade Albert Bonniers Förlag beslutet att tidigarelägga hela redigeringsprocessen så att vi skulle hinna översätta boken. De två sakerna var helt avgörande: tajmingen och den färdiga översättningen.

Dessutom var det så lyckosamt att förläggaren Daniel Sandström skulle resa både till England och USA under vintern före Londonmässan. Inför hans resa snackade vi ihop oss om några stora och viktiga namn inom den internationella förlagsvärlden som skulle få exclusives, alltså exklusiv förhandsinformation, om Ålevangeliet. Det byggde upp intresset.

Översättningen blev försenad, så först på en fredag klockan fem på eftermiddagen kunde jag skicka ut manuset – och bara halva. Jag tänkte att ›okej, nu har de i alla fall alltihop i sin inkorg på måndagen efter helgen‹. Ingen i förlagsbranschen är särskilt intresserad av att läsa mejl som kommer sent på fredag eftermiddag. Trodde jag. Tills telefonen började surra och plinga på fredagskvällen.

Den helgen fick vi bud från förlag i 19 länder. På ytterligare bara några veckor såldes Ålevangeliet till förlag i 33 länder. Det händer inte, särskilt inte för nonfiction. Men alla förläggare var begeistrade. Jag har aldrig någonsin mött en sådan kärlek i förlagsbranschen, och då har jag jobbat i nästan 15 år.«

Redaktör

Anna Andersson

Bakgrund: Gick kulturvetarlinjen och gjorde sin praktik på Wahlström & Widstrand. Fick därefter jobb som redaktör där, först som frilans, sedan som anställd. Började arbeta som redaktör på Albert Bonniers Förlag 2009.

Arbetstid: Har jobbat med Ålevangeliet med varierande intensitet under knappt fyra månader. Fick manuset i november 2018 och det gick sedan till tryck i mars året därpå.

 

»Som redaktör verkar man bakom ridån och det måste man gilla. Det går inte att vara bitter för att man inte får stå i rampljuset, då måste man välja något annat att syssla med. Min belöning, som jag ser det, är när boken och författaren får uppmärksamhet. Och det har ju Ålevangeliet onekligen fått.

När jag började jobba med den var tidsplanen tajt. Absolut inte orealistisk, men det var bråttom. Jag fick veta att jag skulle lägga annat åt sidan, för vi behövde tidigt få klart ett förstakorrektur som en engelsk översättare kunde ta tag i. När jag fick Patriks manus blev jag därför lättad – Patrik skriver extremt väl och genomtänkt, så det var ingen röra som hamnade på mitt bord.

Ibland brukar jag säga till debutanter att de får se mig som den första lite illvilliga läsaren. Som redaktör försöker jag bland annat peka på saker som kan misstolkas, för att författaren ska kunna räta ut alla frågetecken innan boken når de riktiga läsarna. I redigeringsprocessen sätts författarna på prov. Klarar de av att ta emot feedback? Och vad gör de sedan med feedbacken? Att orka bearbeta sin text är otroligt viktigt. Jag tror att de bästa författarna har förmågan att backa ett steg och betrakta sin text med distans, för att kunna avgöra hur den ska förvandlas till en bok. Det är förstås något man kan lära sig men vissa har en medfödd talang, en sorts gehör, för det där.

Som journalist är Patrik van att ta kritik och han hade en omedelbar förståelse för mina synpunkter. Det var skönt; eftersom vi hade ont om tid var jag tvungen att ösa på med allt jag tyckte på en gång. Efter att jag hade läst hans manus två gånger – på papper, jag jobbar alltid med papper och penna – träffades vi i Stockholm för att gå igenom hans text. Det rullade på ganska snabbt. Vid det laget hade boken redan hittat sin form, där självbiografiska partier varvades med essäerna om ålen. Jag hade kladdat mest i kanten på faktatexterna. Vissa resonemang återkommer som röda trådar genom hela boken och några av dem hängde jag inte riktigt med på. Andra kunde framstå som lite motsägelsefulla.

Patrik citerade också långa partier av Rachel Carson och dem behövde vi söka rättigheter för. Så småningom hittade vi en amerikansk agent till Carson, och en underagent i Sverige. Det hela tog lång tid och jag hann bli rätt nervös. Om de sagt nej hade ju väldigt mycket fallit. Men till slut kom ett enkelt ›visst, det går bra‹.

De självbiografiska delarna satt nästan redan från början. Där såg jag Patriks språk tydligare. Även faktadelarna är välskrivna, att förmedla fakta utan att det blir torrt och tråkigt är en konst som han lyckas med, men i de skönlitterära delarna blommar han ut. Hans språk är oerhört lyhört, genomtänkt och ibland nästan poetiskt. Det reflekterar den han är: lite försiktig, nästan gåtfull, men ändå väldigt skarp och kunnig. Efter att ha läst boken upplevde jag att jag hade fått lära känna honom lite grann, och det tycker jag är en stor behållning.«

Formgivare

Eva Wilsson

Bakgrund: Grafisk formgivare och designlärare med fokus på typografi. Arbetar huvudsakligen med att designa böcker, både omslag och hela fackböcker med omslag och inlagor, för en rad olika förlag.

Arbetstid: Ungefär fyra arbetsdagar från skiss till slutfinish, fördelat på sex månader.

 

»För mig var det här uppdraget speciellt, för jag har själv fiskat ål med min pappa. Jag minns det bara vagt, jag var väldigt liten, vi var uppe tidigt och jag tror aldrig att vi fick någon ål. När jag fick frågan om att formge omslaget hade jag precis förlorat min pappa, så det här jobbet blev … väldigt personligt. Jag kände direkt att det här var något jag ville göra.

När jag började skissa, var min första inspirationskälla gamla skolplanscher. Jag ville att omslaget skulle uttrycka den sortens estetik: något som är faktabaserat, lite från en svunnen tid men ändå tillgängligt. Målet var att skapa ett omslag som inte var statiskt, ögat skulle kunna vandra runt i bilden. De tankarna ledde till att jag tog kontakt med illustratören Lasse Sjöbloom. Tillsammans bollade vi idéer, skissade och klippte och klistrade. Sedan skapade jag en förlaga och utifrån den ritade Lasse den slutgiltiga bilden.

Jag tycker att omslaget blev mångfasetterat. Det visar att det här är en bok som vidgar vyerna, tar läsaren med på en resa och ger ny kunskap. Samtidigt syns det där finstämda med pappan och sonen i ekan. De lite klatschigare färgerna placerar skolplanschestetiken i ett modernt sammanhang, och det friare typsnittet ger en känsla av att det här inte är en torr bok, bara för att den är faktabaserad.

Hur jag vet när ett omslag sitter? För mig är det när alla delar av bilden och texten får komma till sin rätt. När allt syns tydligt, när inget krockar, när allting hänger ihop.

Under hela hösten har folk omkring mig pratat om hur bra det går för ›Ålen‹. Jag har hört ovanligt många reaktioner. Sedan vet förstås de flesta inte att det är jag som formgivit den, men det spelar egentligen ingen roll. Jag känner ändå att Ålevangeliet är lite grann min bok, lika mycket som det för Patrik är Patriks bok. För mig känns det fint att få vara del av hans framgång. Den glädjen räcker för mig«.

illustratör

Lars Sjöbloom

Bakgrund: Gravör och illustratör, som arbetat som frimärksgravör på Postnord i 33 år och graverat nästan 500 frimärken för 13 länder. Har också illustrerat Natur & Kulturs utgåvor av John Williams böcker.

Arbetstid: Sammanlagt tre veckor för att skapa illustrationen – inklusive idéarbete.

 

Steg 1

»De första skisserna till omslagsillustrationen växte fram på post it-lappar över en öl på Urban Deli. Dit gick jag och formgivaren Eva för att bolla idéer, direkt efter vårt första möte med förläggaren och redaktören. Utmaningen var att få plats med ålen, så att betraktaren kunde möta den på ett fint sätt. Lösningen vi lekte med var att låta ålen slingra sig över bokryggen och baksidan, och post it-skisserna är faktiskt väldigt lika det slutgiltiga omslaget.«

Steg 2

»Ganska snart började jag skissa, och i samarbete med Eva växte en idé fram. Jag har inte gjort särskilt många bokomslag, utan har i nästan hela mitt arbetsliv graverat frimärken, varav många föreställer djur och fiskar. De illustrationerna ska vara väldigt realistiska och därför är jag van att göra research och gå till de bästa experterna på olika naturområden. Inför Ålevangeliet var jag bland annat på Naturhistoriska Rirksmuseet i Stockholm och träffade Sven Kullander, som är professor i systematisk zoologi där. Han plockade fram riktiga ålar som låg indränkta i formalin, vilket gjorde att jag kunde närstudera dem. Bland annat tog han upp en av dem ur burken och visade hur mycket de kan böja sig. Kurvan på ålen jag sedan ritade är nog en aning överdriven jämfört med hur en ål kan röra sig, men inte mycket.«

Steg 3

»Precis i början var det lite stressigt för mig och formgivaren Eva, eftersom omslaget skulle in i höstkatalogen. Vi sa att det löser vi ändå, vi går ›ål in‹.

Allteftersom jag fick respons från Eva, förlaget och författaren, förändrades upplägget. En sådan sak var gräset – det blev lite väl mycket, så vi valde att reducera. Vet du vad gräset på omslaget heter? Ålgräs, förstås. Vi testade också en massa färger fram och tillbaka. Här syns en variant som är ljusare men också lite färgigare än slutresultatet. Till slut landade vi i färre färger, men att ålen ändå fick det här lite gula, skimrande vackra över sig.

När man graverar ett frimärke arbetar man med en gravstickel, som man skär fina linjer med i en stålplåt i skala 1:1. Den här illustrationen är tecknad med ett gravyrmanér som jag är ganska unik med att göra. Jag har alltså skapat bilden genom att teckna punkter och streck, som om det vore en frimärksgravyr.«

Steg 4

»Mitt mål var att göra en tydlig ål som betraktaren kunde möta. Lite naiv men ändå realistisk. Ålar är ju inte direkt gulliga i verkligheten, utan rätt ormiga, och det försökte jag gå ifrån i och med att man inte ser hela ormrörelsen. Det här blev mer ett personligt porträtt på ålen. Jag har bland annat förstorat ögonen lite, lite. Under vattnet är det aldrig ljust, så fiskar har egentligen aldrig någon glimt i ögat, om inte solen lyser väldigt starkt rakt uppifrån. Men den här ålen har fått ett litet blänk i ögat. Sådana detaljer har jag förändrat för att ge den mer liv, förmänskliga den. Den är verklighetstrogen men man får ändå kontakt med den.

En av de sista sakerna som förändrades var stjärtfenan. Det tog Patrik upp i sin återkoppling, att fenan såg ut som den hos en blankål, men att det ju skulle vara en gulål. Pilträdsgrenarna och fladdermössen överst tillkom också på önskemål av Patrik, för det är detaljer som återkommer i boken. Och tittar man riktigt noga ser man att ekan fått namnet Egon – så hette Patriks barndomseka, så det blev han väldigt glad för.

I slutändan blev det ett fint omslag, tycker jag. Lite mystiskt. Som ålen själv.«

Kommunikationsstrateg

Martin Ahlström

Bakgrund: Började arbeta i bokhandel redan som 15-åring och blev så småningom butikschef. Har arbetat med försäljning och som produktchef på flera bokförlag innan han 2008 tog över rollen som kommunikationsstrateg på Albert Bonniers Förlag.

Arbetstid: Började jobba med Ålevangeliet ungefär ett år före utgivningen. Har sedan dess jobbat med boken nästan dagligen.

 

»Daniel Sandström började tidigt prata om att han hade någonting på gång som stack ut. Han förklarade hela storyn, att det var en bok som inte bara handlade om ålar utan också var en personlig historia. Jag tror att man kan lära sig allt utom engagemang, och engagemanget fanns där hos Daniel redan från början. Jag såg det där glittret i ögonen som jag kan se på förläggare när de verkligen hittat någonting. Man hör det i tonen när de pratar också, och det innebär förmodligen att andra läsare inte heller kommer att kunna sluta prata om boken.

En av mina uppgifter som kommunikationsstrateg är att utifrån varje bok sätta en riktning. Hur lanserar vi just den här boken på bästa sätt? Utifrån den riktningen kommer personer som Anna-Karin Korpi in. Det gäller att hitta rätt person för rätt bok.

När vi pratar om målgrupper pratar vi numera inte så mycket om ålder, kön, inkomst och så där, utan mer om vem man är och hur man är. Nöjesläsarna som läser tre topplisteböcker om året. Litteraturälskarna som läser jättemycket böcker men kanske inte lägger så mycket pengar, utan lyssnar på ljudböcker eller går på biblioteket. Och så kulturkonnässören som vill vara först på bollen. När vi skulle berätta om Ålevangeliet var vi noga med att vända oss till varje grupp på rätt sätt, och i rätt ordning. Vi hade till exempel en lång diskussion inför att vi skulle trycka en ny upplaga om huruvida vi skulle lägga recensionscitat på framsidan. Vi kom fram till att vi inte skulle ha några, med tanke på de läsare som vill känna att de är först. De vill inte ha flashiga ›årets bästa bok‹-citat på omslaget. De vill inte att någon annan ska komma emellan dem och deras bok.«

Pressansvarig

Anna-Karin Korpi

Bakgrund: Började i förlagsbranschen 1994. Arbetar sedan 2003 som pressansvarig inom Bonnierförlagen.

Arbetstid: Ett löpande arbete som startade ungefär ett år innan Ålevangeliet släpptes, och som fortfarande pågår.

 

»Då och då får jag ömhetskänslor för vissa böcker. Så var det med Ålevangeliet. Jag hade hört om den i korridoren, och tyckte det lät intressant att en manlig författare hade skrivit vad jag uppfattade som en känslig och ganska sökande text. Så jag blev väldigt glad när jag tilldelades uppdraget att vara pressansvarig för boken. Jag slukade den faktiskt, läste ut den på en enda dag. Och blev oerhört fascinerad.

Mitt jobb är att se till att potentiella läsare får höra talas om de böcker vi ger ut. Den här gången valde vi att ta sikte på bokälskarna – de som älskar böcker, som fortfarande vill köpa och läsa inbundna böcker, och som hör talas om och får tips om böcker på traditionella sätt. Läser om dem i morgontidningen eller ser ett inslag på SVT:s Babel, till exempel.

Därför var Ålevangeliet inte en bok jag skickade till unga influencers, utan till just sådana bokälskare som jag trodde kunde ha en annan sorts inflytande: en litteraturälskande journalist, en skådespelare, en bokhandlare, någon i Svenska Akademien … Det jag hoppades på var inte att de skulle visa upp Ålevangeliet i sina sociala medier, utan snarare att de skulle vilja berätta om den i olika sammanhang. Jag ville behålla fokus på själva läsningen, och marknadsföringen handlade om att sätta igång ett samtal kring boken.

Mitt jobb är inte att bli författarnas bästa kompis, men jag vill att de ska känna att de alltid kan vända sig till mig och be om hjälp med allt från vad man ska fokusera på i en intervju till hur man med några enkla knep kan lindra scenskräck. En boklansering ska vara en fin och rolig upplevelse, där författarna känner att de aldrig är ensamma.«