Författaren Tomas Bannerhed flätar ihop fingrarna. Som för att stilla händerna.
– Jag skriver ju så fruktansvärt ineffektivt.
En klar solig förmiddag i centrala Stockholm, en stor men ändå stillsam hotellrestaurang där lunchrushen ännu inte kommit igång. Tomas i grova kängor och med en ryggsäck han ställt på bänken intill sig. Händerna far efter skjortan också, petar i sömmarna och stryker utmed tyget. Han har mycket omkring sig just nu, och skrivandet är inne i ett intensivt skede.
– Mitt arbetssätt är så oekonomiskt, jag har något fel på mina synapser i hjärnan eller något, för jag kan inte tänka ut vad det ska bli i förväg. Det här med synopsis, jag fattar inte hur det går till. Någon tematisk idé har jag såklart men själva materialet består av hundratals sidor av fragment och skisser och utkast och halvfärdiga stycken och korta idéer som jag bearbetar gradvis. För att hitta det som har någon litterär pregnans eller symbolisk dignitet. När jag hittar det måste jag förädla och bearbeta. Och foga in det i en struktur.
