Ur Åsa Linderborgs Året med 13 månader

Nedan är ett utdrag ur Åsa Linderborgs Året med 13 månader (Polaris, 2020), som baseras på Åsas dagbok.

Läs Skrivas intervju med Åsa Linderborg om hennes dagboksskrivande här.

Lördag 17 mars 2018, Umeå/Stockholm

Nyckelknippan har ändrat karaktär, nycklarna rör sig obehindrat på ringen – de är färre. Det var det P gjorde när han dröjde sig kvar i hallen, jag märkte det först när jag kom hem från Umeå. Mina har han fortfarande kvar. Dem kan han kasta, liksom kläderna, smyckena, böckerna, skorna, parfymerna, väskorna, Ipaden, skissen på boken om yttrandefrihet. Jag vill inte ha något av det där, för jag vill aldrig mer se honom. Samma sak med det som är i Skåne. Streck, stort svart streck över alltihop. Lunch med Oisín på libanesen på Folkungagatan, det var bara vi där.

– Jag har alltid fått de män jag har velat ha, sa jag. Jag fick till och med P. Nu har han lämnat mig ett par månader innan jag ska fylla femtio, jag orkar inte ha någon fest i Varberg.

– Det behöver du inte tänka på nu.

– Jag litar på alla människor. Det har jag alltid gjort. Det är väl därför jag blir så bottenlöst besviken när jag upptäcker något annat.

Annons

Oisín såg hur dåligt jag mår och ville inte riktigt släppa mig: Ska vi ta en kaffe på Urban Deli?

– Lämna aldrig mig.

– Klart jag inte gör, darling.

Gick hem och skrev en kolumn för Dagbladet Information, det gick alldeles för snabbt, texten var klar redan klockan 16. Jag har inte varit med om det sedan Amanda föddes, att jag har tid över som ingen gör anspråk på, varken barn eller man.

Jag kan skriva trots det som jag har kastats in i, även om det är svårt att anteckna dagarna. Jag måste orka fortsätta dokumentera livet, jag har skrivit dagbok sedan 2005, jag kan inte sluta nu. Jag har aldrig haft ett språk för det jag känner, jag är född till den här världen för att leta efter ord som jag inte har. Jag kommer aldrig att hitta fram till språkets skelett så att det på djupet kan ha någon inverkan på mig, men det jag får ur mig nu är ändå värt mycket mer än ingenting.

Middag hos Sara Stenholm och Pelle, han spejade efter mig i fönstret vid Bergsunds strand, blond och storögd. Sara bjöd på fisk, vi pratade om Pelles skola och fotboll, sedan stängde Pelle in sig med sin Ipad.

Sara undrade hur jag kunde vara så lugn när jag fick veta att P träffat en annan? Att jag inte ställde honom hundra frågor, kastade något i väggen, bad honom stanna, eller vad de flesta nu skulle göra i en sådan situation? Jag svarade att jag vet alldeles för mycket om kärlek för att inte förstå när allt är över. Bråket i hallen på Rönnbergagatan den där januarisöndagen 1972, när mamma packade väskan och pappa försökte hålla henne kvar, något så förnedrande vill jag aldrig mer vara med om.

– Innerst inne har jag kanske alltid varit beredd på det här, det måste alla kvinnor som lever med P vara, men jag har nog ändå hoppats på att det skulle bli annorlunda med mig eftersom jag är sjutton år yngre. Jag var fåfäng som trodde att det skulle vara ett skydd, en garanti.

Annons

Sara drack ett och ett halvt glas rött, jag fick i mig resten av flaskan.

– Om du får veta något om P:s nya liv, vill jag inte att du berättar det för mig. Jag vill inte ha någon information alls.

Jag klarade inte att visa mitt nedslagna ansikte på tunnelbanan utan tog en taxi hem. Det är så många som vet vem jag är, som tror att de vet vem jag är. Tog av mig behån, en oerhörd tyngd och matthet kom över mig. Duschade, tvättade ett övergivet sköte. I åtta år har hans spermier runnit längs benen ner i golvbrunnen – häromdagen. Nu rinner ingenting; aldrig mer.

Söndag 18 mars 2018

Benny Fredriksson är död. Självmord, jag förstod det direkt. Flashen kom i går kväll, när jag nästan lyckats somna i min sorgekokong. Expressen var snabb med en runa, men jag var för chockad för att styra upp något och jag måste skriva texten själv, jag kunde inte smita ifrån mitt ansvar och ge uppdraget åt Claes Wahlin eller någon annan teaterkritiker.

Gick upp klockan 5, kokade kaffe, satte på datorn och tecknade Bennys porträtt så gott jag kunde. Jag skrev att han valde att avsluta sitt liv, att vi måste prata om metoo-journalistiken hösten 2017. Att det var rätt av Aftonbladet att granska en sådan stor kulturmakthavare och att det egentligen inte var något större fel på artiklarna, men att vissa saker var onödiga, så som löpsedeln om aborten.

När vintersolen gick upp messade jag Joachim Kerpner och frågade hur han mår, men han var ordknapp tillbaka. Skickade texten till breakingdesken, som skickade den vidare till Lena Mellin, som är ansvarig utgivare. Lena K Samuelsson är i Frankrike eller om det är Spanien den här helgen. Texten gick i tryck. När jag såg den i mobilen insåg jag att jag lägger ett stort ansvar för Bennys död på Aftonbladet. Men vad annat är möjligt? Vi kan ju inte publicera en runa som inte nämner granskningen. Jag fick mycket beröm, eller vad man ska kalla det för i en sådan här hopplöst tragisk situation, i mejl och på sociala medier.

Duschade länge, vattnet slog hårt mot golvet, blodet susade i mina öron. Först P och sedan det här.

Promenerade till Moderna museet för att köpa en affisch ovanför matbordet istället för den som har med P att göra. Jag gick vägen om Katarina kyrkobacke för att slippa se Tornet. Gick Skeppsbrokajen ner, vattnet låg vintergrått, passerade Grand Hôtel och Nationalmuseum. Gjorde en snabb runda i Moderna museets shop. Hittade en rysk propagandaaffisch från 1936: en kvinna på en traktor, en kvinna som svarvar, en kvinna som hanterar vapen.

Barnen kom.

Maxim registrerade mina rörelser med kastruller, porslin och vin. Han såg att jag betedde mig som vanligt och slappnade av. Han hade mycket att säga om P. Han har känt honom sedan han var elva år, de har gjort massor tillsammans, rest och umgåtts, sju somrar i Skåne och plötsligt är han bara borta utan ett ord. Ni får gärna ha kontakt med P och hela hans familj, sa jag, men jag vill inte att ni berättar om mig.

– Han har ingen rätt att få veta hur jag mår, vad jag gör, vem jag är – P har ingen rätt att få veta vem jag är. Och det ni vet om honom får ni inte berätta, jag vill verkligen inte höra.

Vi pratade om Benny Fredriksson. Jag kom ihåg den första och enda gången jag träffade honom. Det var helg, P och jag hade tagit en promenad till Kungsholmen. Vi skulle köpa bröd med oss hem och i dörröppningen till bageriet stötte vi på Benny. Det blev först lite lustigt, för det dröjde några sekunder innan vi alla kom på varandras namn. Benny såg så solig ut med sitt guldiga hår och lite pillemariska leende. Han hade just köpt teaterrättigheterna till Mig äger ingen, jag var stolt och lite förlägen. Mötet tog kanske en minut, men det var fint.

– Det är inte du och Aftonbladet som har tagit livet av Benny, sa Amanda, det har han gjort själv. Ingen av oss vet varför han valde att göra det, ofta är orsakssambanden flera och otydligare än de efterlevande vill att de ska vara.

– Jo, men utan vår granskning hade han fortfarande varit VD för Kulturhuset och i livet. Det är ju den sanningen jag måste leva med.

Maxim undrade om han ska stanna över natten, men jag sa att jag är starkast i världen, det har jag alltid varit.

– Okej, men om du vill ha sällskap så ring bara, jag kan komma när som helst.

– Det är inte farligt att be om hjälp, sa Amanda. Ingen människa kan leva bara av sin egen kraft.

Vi sa hej då och jag gick tillbaka in i tystnaden.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades 1 april 2021 och är skriven av .