Min dagbok:
Åsa Linderborg

Författare och journalist, född 1968. Aftonbladets kulturchef 2009–2019. Året med 13 månader utkom 2020, baserad på hennes dagbok från hösten 2017 till hösten 2018.

»Livet är för viktigt för att inte dokumenteras, tänker jag. Jag skriver också dagbok för att hålla koll på mig själv, för att kunna vara lojal med det jag en gång kände och tänkte. Det är så väldigt lätt att man minns händelser och personer annorlunda efter en tid, att man anpassar minnen i takt med att ens liv och egna värderingar förändras.

När jag var åtta år fick jag en flickig dagbok av min pappa, en ljusblå med en duva på. Och lås, så att jag skulle kunna bevara mina hemligheter. Men när jag var 22 år hade jag en sambo som var väldigt svartsjuk. Medan jag sommarjobbade i kassan på Konsum satt han i källarförrådet, där jag förvarade dagböckerna, och läste. Om hela min tonårstid, mitt vuxenblivande. Då kände jag mig så besudlad att jag kastade böckerna – istället för att kasta ut honom. Det ångrar jag bittert, det är det största övergrepp jag har gjort mot mig själv.

Jag började skriva igen 2005 när jag skulle recensera arbetarkvinnan Rut Berggrens dagböcker; hon skrev dagbok i hela sitt liv och jag tänkte att jag skulle kunna skriva en bättre recension om jag prövade själv ett tag. 

Sedan kunde jag inte sluta.

Jag skrev på papper först men nu har jag fört över allt i Evernote – som jag når från både mobil, padda och dator –  så att jag kan skriva när som helst. Framför allt är allt sökbart. Jag går tillbaka ganska ofta för att kolla saker. Som när jag senast träffade en viss bekant, eller när mormor dog. När jag hittat det jag sökte, kan jag ofta inte sluta läsa: ›Men hände det samtidigt? Kände jag så då?‹

Det var den kvaliteten jag ville åt när jag skrev Året med 13 månader. Jag kände att jag var tvungen att skriva om Metoo, Aftonbladet och Benny Fredriksson [tidigare chef för Stockholms stadsteater, vars ledarskap kritiserades hårt i främst Aftonbladet under Metoo. Fredriksson lämnade sin tjänst efter granskningarna och tog sitt liv några månader senare]. Och tänkte: ›Jag har inte dödat Benny Fredriksson men jag har ett ansvar.‹ Samtidigt ville jag inte skriva en halvneutral essä eller en renodlad debattbok. 

Annons

I dagboken såg jag däremot ett unikt material, från en kvinna mitt i steget, i en unik tid för mig och många andra. Jag såg hur jag vinglade fram och tillbaka, med en hjärna och ett hjärta som inte är konsekventa.

Åsas dagbok

Hur länge? »Av och till från att jag var åtta år tills jag var 22. Sedan började jag igen när jag var 37.«

Hur mycket? »Varje dag, oftast på bussen hem från jobbet.«

Vem får läsa? »Ingen.«

Det fanns 2 500 sidor från den där perioden så givetvis har jag tagit bort mycket. Sidor om andra människor som det inte fanns någon anledning att publicera, utkast till artiklar, företagshemligheter … Trump nämner jag nog inte en enda gång, men i dagboken står mycket om händelseutvecklingen i USA, för att jag ska komma ihåg vad han gjort och jag tänkt. Rent allmänt: om jag skulle tagit med bara hälften av alla namn i dagboken, så hade det blivit en obegriplig bok för läsarna. 

Vissa saker har jag också lagt till, för att det ska bli litteratur. I min riktiga dagbok skriver jag inte att Lena Andersson är söt med sina smilgropar. Jag vet ju hur hon ser ut. Men för läsarna måste jag berätta för att hon ska bli en levande figur. Där har jag gått in och varit författare.

Jag har inspirerats av både Ulf Lundells och Lars Noréns dagböcker. De vågar berätta om att bli gammal, det kroppsliga förfallet, ensamheten och sorgen när man blir lämnad. Av Norén har jag också tagit till mig rätten att vara … tarvlig. Alla har ju mindre smickrande sidor, och alla tänker låga tankar. Ibland kände jag: ›Jag bygger en bomb med den här boken. Alla kommer att hata mig.‹ Suzanne Brøgger säger att alla självbiografiska böcker kostar minst en vänskap, och den här boken har kostat mig flera. Men på det stora hela har jag fått ett väldigt stöd av min omgivning.

Annons

Och: Året med 13 månader var ett undantag. Dagboken skriver jag bara för mig själv. Om jag skulle skriva med tanken att någon annan ska läsa, då skulle det bli ett förljuget, tillrättalagt litterärt projekt som inte skulle ha dagbokens speciella värde för mig själv. 

Mina barn och min nya man vet att allt ska slängas efter min död.«

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #2 2021 (09 april 2021) och är skriven av .