Bli vän med din skrivkramp

Slutar orden komma till dig? Förlamas du av tvekan och dåligt självförtroende? Författaren och dramatikern Malin Lindroth vet hur det känns. Här delar hon med sig av sina råd för att lösa upp krampen.

Varför skriver du? Antagligen finns det lika många svar på den frågan som det finns författare. Jag har författarvänner som säger att de skriver för att de älskar ord. Andra hävdar motsatsen, att de drivs av ett sårigt förhållande till språket – en känsla av att orden aldrig riktigt räcker till – som de genom skrivandet försöker läka.

För egen del är jag, efter en del krisande i mitt skrivande liv, hemmastadd i grupp nummer två och har inrättat min skrivrutin därefter. Det har tagit mig nästan trettio år men numera vet jag lite mer om vilken sorts skribent jag är.

Jag vet att jag inte är en som skriver flödande snabbt och lätt, snarare en som skriver långsamt, ett ord i taget och i perioder inte alls. Hur många gånger har jag inte blivit sittande med en känsla av att inget ord i världen kan komma efter det jag nyss skrev. Som om orden har fastnat någonstans på vägen mellan huvudet och händerna. Om känslan håller i sig längre än en dag har jag hamnat i det tillstånd som brukar kallas skrivkramp.

Det finns författare vars skrivkramp kommer som en kris, en gång i livet, och sedan aldrig mer. För mig fungerar skrivkrampen mer som kronisk allergi. Rätt behandlad kan den hållas i schack i så långa perioder att jag hinner glömma den. Sedan – zap! –som från ingenstans kommer ett nytt skov.    

Om du är det allra minsta som jag, om din längtan efter att skriva i perioder känns så mycket större än din förmåga att få orden ur dig, har du kanske tänkt tanken att skrivandet inte är för dig. Varför plåga sig om man nu inte alls har förmågan?

Men innan du slänger alla dina halvskrivna dokument, alla omsorgsfullt valda förstameningar och romanutkast, kan det vara läge att försöka betrakta din skrivkramp i ett nytt ljus. Kanske är det för dig, som för mig, att skrivkrampen är en del av din skrivprocess.     

Annons

Att bli vän – eller åtminstone artig bekant – med sin skrivkramp kan låta som en oöverstiglig, nästan löjlig uppgift, så länge som krampen pågår. Just då känns den bara meningslös, sönderslitande och paralyserande.

Men det första du behöver göra när krampen sätter in är att ta ett helhjärtat beslut: vill du skriva eller inte?

Om du längtar efter att skriva är det skriva du ska göra. Det är det enda nödvändiga villkoret – någon sorts längtan. Den måste du ha med dig. Resten löses efter hand.

 

6 steg för att lösa upp skrivkrampen

 

1. Ta en paus

Vad kan man göra för att komma bättre överens med sitt tvivel? En vanlig syn på skrivkramp är att det bästa sättet att lösa den är att skriva sig fri.

”Skriv, bara skriv”, säger de välmenande.

Annons

”Censurera dig inte! Låt det flöda.”

Men inte alla inre kritiker låter sig tystas så lätt. För den som dras med den tunga sortens tvivel kan det istället vara en bra idé att gå åt motsatt håll: lägg ner all skrivande verksamhet, ta ett steg tillbaka – en vecka, ett år – så länge du nu behöver. Känns det som ett väl drastiskt steg? Som om du trots allt gav upp? Nej, detta är inte slutet på ditt skrivande liv. Se istället din skrivpaus som en fasta, en aktiv paus när du lägger om kurs och närmar dig skrivandet från ett annat håll.

 

2. Skaffa goda rådgivare

I det här läget kan det vara bra att skaffa sig goda rådgivare; vänner som kan vara ett sällskap och sätta din tystnad i perspektiv. I en tid när så många av oss lever med händerna limmade vid tangentborden, i den aldrig sinande strömmen av sms, tweets och statusuppdateringar, är det lätt att ta skrivandet för givet och se det som en självklarhet att orden ska rinna till när jag behöver dem. I litteraturen finns många som har en annan erfarenhet.

 

3. Få nya perspektiv

En bok som har blivit min bästa vän när jag hamnar i skrivkrampsläge är Göran Tunströms Under tiden, en tankebok om minne, sjukdom och skrivande som sätter oförmågan att skriva i ett större, existentiellt perspektiv.

En annan text som jag gärna läser är hämtad ur Jaget och världen av Birgitta Trotzig. Här handlar det om känslan av språkets otillräcklighet, om att ligga på sängar, soffor, schäslonger, stirra i taket och invänta de rätta orden. Trotzsig skriver:

”Språksvårigheter? Det är förhållandet till verkligheten det rör sig om.”

Det är den bästa förklaring av skrivkramp jag har stött på.   

Det fina med att läsa Trotzig eller Tunström är att de får mig att lyfta blicken och sätta skrivsvårigheterna i större perspektiv, som ytterst har med livet självt att göra. Oavsett vilket som är skälet till just din skrivkramp – om det handlar om din personliga rädsla eller om en känsla av att orden inte räcker till för det du vill berätta – ligger lösningen  alltid i att vidga perspektivet. I skrivkrampssituationen krymper blicken. Du får tunnelseende, glömmer varför du skriver och vad du ska berätta. Botemedlet heter nyfikenhet. Det är den du måste odla under skrivfastan.   

 

4. Skaffa en arbetsbok

Av min kompis bildkonstnären har jag lånat idén om en arbetsbok; en utvecklad version av det lilla anteckningsblocket som många skrivande bär med sig. I arbetsboken ska du samla allt – och då menar jag allt! – som av ett eller annat skäl talar till dig. Inte bara anteckningar utan också bilder, inspirerande skräp, grejer du hittar, repliker du hör på stan. Bry dig inte om varför du fastnar för det ena eller andra. Bara samla in allt som intresserar dig.

I det stora brokiga material som du kommer att ha efter några veckors samlande hittar du kanske en tråd att dra i – ett uppslag, ett infall – som du får lust att utveckla i en text. Nu genast eller om tio år. Om inte spelar det ingen roll. Poängen med arbetsboken är inte att den ska leda till konkreta bokprojekt, snarare att den ska hjälpa dig att hitta tillbaka till det som är startpunkten för allt skrivande: dina intressen och djupaste passioner.

I stunder när jag inte kan skriva kan jag i alla fall klippa och klistra. Bläddra i arbetsboken ofta. Jag bär den alltid med mig tillsammans med ett limstift och en liten sax.

 

5. Håll ut

Så småningom kommer någonting att skifta. Det känns inte så när krampen är som värst men jag vet av egen erfarenhet att det kommer att ske.  Det kan ta en månad, eller ett år, men om du håller ut kommer du till slut att komma till en punkt där lusten att skriva är större än tvivlet. I det läget är det dags att återvända till skrivbordet.

När du känner att skrivlusten börjar återvända kan det vara en bra idé att lägga märke till vad just du behöver för att hålla dig skrivande. Varifrån kommer din skrivarenergi? Från upprivna sinnestillstånd i stökiga miljöer? Eller är du mer som jag och jobbar bäst i knäpptysta rum, utsövd, varm och mätt?

Gör vad du behöver – konsekvent! Undvik resten.

 

6. Hitta din väg

Detta har min skrivkramp lärt mig: att utvecklas i sitt skrivande handlar till stor del om att komma fram till vem man själv är som skribent – och hålla sig till det. Det finns tusentals vägar till skrivbordet. Lika många som det finns författare. Den stora utmaningen ligger i att komma fram till vilken som är din.