Varför skriver du? Antagligen finns det lika många svar på den frågan som det finns författare. Jag har författarvänner som säger att de skriver för att de älskar ord. Andra hävdar motsatsen, att de drivs av ett sårigt förhållande till språket – en känsla av att orden aldrig riktigt räcker till – som de genom skrivandet försöker läka.

För egen del är jag, efter en del krisande i mitt skrivande liv, hemmastadd i grupp nummer två och har inrättat min skrivrutin därefter. Det har tagit mig nästan trettio år men numera vet jag lite mer om vilken sorts skribent jag är.

Jag vet att jag inte är en som skriver flödande snabbt och lätt, snarare en som skriver långsamt, ett ord i taget och i perioder inte alls. Hur många gånger har jag inte blivit sittande med en känsla av att inget ord i världen kan komma efter det jag nyss skrev. Som om orden har fastnat någonstans på vägen mellan huvudet och händerna. Om känslan håller i sig längre än en dag har jag hamnat i det tillstånd som brukar kallas skrivkramp.