Ur Johanna Ekströms Dagbok 1996–2002

Dagbok 1: 1996–1997

Kärleken förstorar men gör mig skörare och känsligare. Ensam är jag komprimerad, på min vakt. Då behärskar jag konsten att skydda mig. Kärleken gör mig skyddslös. Grått blir kolsvart eller bländvitt.

X säger att om jag hade sex med en kvinna så skulle det inte smärta på samma sätt som om jag hade varit otrogen med en annan man. Han säger att han tänker sig att det skulle vara likadant för mig, om han hade sex med en man. Jag hatar vårt samtalsämne. Och jag håller inte med. Hans frihet är ju en konstruerad frihet. Är inte könen jämlika. Gills de inte lika mycket? Kanske förstår jag ändå vad han menar, att det då, just för oss, skulle vara på mindre allvar? Men jag är osäker på vad samtalet handlar om. Är det rent teoretiska tankar eller handlar det bara om att man ska vara öppen och kunna beröra allt? Varför känner jag mig så sårbar och prövad? Som om det vore en tävling jag vet att jag kommer att förlora. Men om jag säger att jag inte vill tala om det, gör det mig till någon som har rätt att välja plats och tidpunkt eller gör det mig till någon som är hämmad och ynklig i sin ledsamhet? Jag känner mig tvingad att tala högt rakt upp ur mitt undermedvetna trots att jag inte hunnit lyssna till det själv. Min integritet rämnar och i samma ögonblick skaffar jag mig en ny, falsk. Den är gjord av sorg som framställs som hårdhet. Det är en mask av inget. I känslan av övergivenhet skulle jag vilja bli hållen i nackskinnet, buren i munnen.