Ur Johanna Ekströms Dagbok 1996–2002

Nedan är ett utdrag ur Johanna Ekströms Dagbok 1996–2002 (Albert Bonniers Förlag, 2016), som baseras på Johannas dagbok.

Läs Skrivas intervju med Johanna Ekström om hennes dagboksskrivande här.

Dagbok 1: 1996–1997

Kärleken förstorar men gör mig skörare och känsligare. Ensam är jag komprimerad, på min vakt. Då behärskar jag konsten att skydda mig. Kärleken gör mig skyddslös. Grått blir kolsvart eller bländvitt.

X säger att om jag hade sex med en kvinna så skulle det inte smärta på samma sätt som om jag hade varit otrogen med en annan man. Han säger att han tänker sig att det skulle vara likadant för mig, om han hade sex med en man. Jag hatar vårt samtalsämne. Och jag håller inte med. Hans frihet är ju en konstruerad frihet. Är inte könen jämlika. Gills de inte lika mycket? Kanske förstår jag ändå vad han menar, att det då, just för oss, skulle vara på mindre allvar? Men jag är osäker på vad samtalet handlar om. Är det rent teoretiska tankar eller handlar det bara om att man ska vara öppen och kunna beröra allt? Varför känner jag mig så sårbar och prövad? Som om det vore en tävling jag vet att jag kommer att förlora. Men om jag säger att jag inte vill tala om det, gör det mig till någon som har rätt att välja plats och tidpunkt eller gör det mig till någon som är hämmad och ynklig i sin ledsamhet? Jag känner mig tvingad att tala högt rakt upp ur mitt undermedvetna trots att jag inte hunnit lyssna till det själv. Min integritet rämnar och i samma ögonblick skaffar jag mig en ny, falsk. Den är gjord av sorg som framställs som hårdhet. Det är en mask av inget. I känslan av övergivenhet skulle jag vilja bli hållen i nackskinnet, buren i munnen.

X:s dotter Ania, tio år, frågar X: Om du och Johanna flyttar ihop måste jag bli vegetarian då?

Jag har återkommande mardrömmar som jag inte kan vakna ur. Jag tvingar mig till alltmer förfärliga handlingar för att drömmen liksom ska brista och jag komma upp till verkligheten igen. Men jag sticker bara hål på yta efter yta. Jag försöker skada X för jag vet att det är det sista jag skulle vilja i verkligheten. Ändå händer inget. Han bleknar bara, blir åldrad, mager, blåaktig i skinnet. Plötsligt hoppar han på mig som en vildkatt och biter mig i halsen. Till slut river jag sönder mitt eget ansikte, försöker »se igenom«, genomskåda rummen, lägenheten för att den ska bli mitt hem. Men rummen är inte mina. Ljuset faller över golvet, över fransarna på en äkta matta. Dämpade steg hörs i en korridor. Jag tar fram min telefonbok för att ringa X, få honom att väcka mig. Men hans namn finns inte där. Det är i den skräcken och förvirringen jag vaknar. Nu får jag inte somna. Så fort jag blinkar finns drömmen, hela scenen kvar. Allt finns där och väntar på mig. Jag börjar tala högt för mig själv för att hålla mig vaken, för att intala mig att det inte är farligt.

Annons

Hos X i Göteborg drömmer jag också mardrömmar. Eldsvådor, tillfångataganden, tvång och tortyr. En skräck som gör att benen viker sig. Skörheten följer mig in i vakenheten, ett chocktillstånd, som om jag just överlevt en katastrof.

Hur kan man få språket att bli ett genomskinligt medel för att förstå livet? Finns transparensen bara i de konstformer som inte håller på med ord? Jag vill bara vara med X. Älska bara honom. Jag håller på att bli ett träd med vackra böjliga grenar. W. Szymborska skriver: »Ingen i familjen har dött av kärlek.«

Jag skulle vilja skriva något långt och sammanhållet om kärlek. Men jag kan inte. Det är så nytt för mig, en känsla så rörlig att det inte finns tid att formulera hela meningar. Jag känner mig som en porträttmålare inför sin vackraste modell. Men modellen kan inte sitta still. Hon slår ut med armarna, kastar med håret, brister ut i skratt. Jag kan inte stoppa hennes rörelser. Ja, det är så jag ser metaforen framför mig. Men varför är det jag som är mannen i scenen? Modellen kvinnan?

I mig finns en liten boning, en knuten hand av kärlek. Jag och X planerar ett helt liv tillsammans. Jag är i Berlin och fantiserar om inredningsdetaljer till vårt hem. Stannar upp och ser på lampor och möbler i skyltfönster. Vi har en plan. Vi ska genomföra den. Det är inget mindre än ett mirakel.

Jag ägnar mig åt ett våldsamt pågående försök att hålla mig upprätt. Men nu, inuti kärleken, vill jag försöka trampa igenom min egen ytspänning.

Minnen från förra vintern. Min mamma håller på att dö av en stroke. Jag vaknar om nätterna och det känns som om jag suger på klubbor av kallt järn. Jag pendlar mellan utmattat lugn och febrig oro då jag måste hålla mig i rörelse tills jag somnar.

X är bortrest. Jag längtar men det är ingen sorgsen längtan. Nyss tog jag ett bad och blev förvånad över hur väl jag fyllde upp badkaret, som en blötlagd svamp. Tänk att vi kan få plats båda två. Ligger i sängen på hans sida med morgonrock, levande ljus, bok och anteckningsbok precis så som han låg när jag kom hem häromkvällen. Identiskt scenario, bara en annan kropp.

Annons

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades 1 april 2021 och är skriven av .