Min dagbok:
Johanna ­Ekström

Författare och konstnär, född 1970. ­Debuterade som 23-åring med dikt­samlingen Skiffer. Boken Om man håller sig i solen (2012), om uppväxten med författarföräldrarna Margareta ­Ekström och Per Wästberg, väckte stor uppmärksamhet. Dagbok 1996–2002 (2016) innehåller det den heter, samt ­blåmarkerade tillägg som kommenterar ­dagboken i efterhand.

»När jag och X, som han heter i Dagbok 1996–2002, blev ett par skrev han redan dagbok. Han fick mig att bli nyfiken på att pröva. Och när jag hade börjat kunde jag inte sluta. 

Dagboken gav mig en kanal mellan det interiöra och det exteriöra – som jag hade svårt att få ihop då, i 25-årsåldern. Jag var på många sätt privilegierad – redan en publicerad författare och med kulturell familjebakgrund – och jag hade träffat en man jag verkligen älskade. Men han var tolv år äldre och jag blev plötsligt en väldigt ung styvmor. Hur mycket jag än höll av hans barn var det inte så himla lätt, eller roligt, alltid. I dag ser jag att jag sätter ett slags tvångsmässig guldkant på allt i dagboken – jag har utelämnat läxläsning, dammsugning, hundpromenader … Den dokumenterar inte så mycket det som var, utan det jag ville vara eller bli, mer som en motor framåt. Det är en ganska hal dagbok, tillrättalagd och oärlig. Men på ett plan blir den ju sann, för läsaren kan enkelt avslöja mig. Att mina mardrömmar får så stor plats i texten visar ju också vad som pågick i mitt psyke.

Jag var mån om att göra rätt och göra bra, och därför var jag inte heller ärlig mot mig själv under den här perioden. Dagboken blev ett sätt att skriva mig ren, skapa ett slags ordning, ta hand om de mörka tankarna. Jag skrev mig bort från en oro, fram till en egen plats.

Johannas dagbok

Hur länge? »1996–2006. I dag skriver jag ett slags registrerande och känslomässiga anteckningar varje morgon, men det är ingen dagbok.«

Hur mycket? »Jag skrev minst en halvtimme varje dag, ibland flera timmar.«

Annons

Vem får läsa? »Jag och X, min man på den tiden, läste initialt bitar ur våra dagböcker för varandra, ibland som ett sätt att säga sådant som inte kunde sägas rakt ut. Men efterhand blev de privata.«

Jag är uppvuxen i en familj som var skeptisk till vardagen. Den stuvades gärna undan medan hemmet och människorna och orden visades upp offentligt. Pappa har gett ut dagböcker och memoarer. Mamma har gett ut böcker med dagboks-tema och diktsamlingen Ord till Johanna.

Men när man visar upp något, väljer man också att inte visa något annat. Och det har nog blivit ett underliggande tema i alla mina böcker. Mellanmänskliga relationer, och glappet mellan vem man är inåt och vem man försöker vara utåt.

Under den period jag skrev dagbok blev själva böckerna, med sina gråa textilpärmar, till viktiga objekt. De stod i räta rader och jag kunde dra handen över ryggarna, se hur hyllan fylldes. När jag nästan två decennier senare skrev in dem digitalt, under arbetet med boken, kastades jag mellan skuld och överseende. Jag ville förlåta, försvara och förklara. Jag skrev kommentarer till min egen dagbok, och kommentarerna blev kvar i den färdiga boken. De gav ett slags tredimensionalitet. När arbetet var gjort slängde jag dagböckerna.

En gång läste jag faktiskt i X dagbok utan hans vetskap. Det var så hemskt att jag gjorde det, och hemskt att läsa den – och att det inte gick att göra ogjort. Det handlade om tillitsbrist, i och för sig välgrundad, det var ett ömsesidigt svek. Men det är djupt skrämmande att läsa text som inte är till för ens ögon.

Jag jagade sanningen på den tiden, på en massa plan. Men jag hade inte någon större talang för att hitta eller hantera den. ›Stackars hon som var jag‹, kan jag tänka när jag bläddrar i boken i dag.

Det har krävt ett större vuxenblivande, fler erfarenheter och en hel del terapi för att få fatt på det jag upplever som sant i mig, och inte vara så rädd för det.«

Möt fler författare som berättar om sitt dagboksskrivande.

Annons

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #2 2021 (09 april 2021) och är skriven av .