»När jag och X, som han heter i Dagbok 1996–2002, blev ett par skrev han redan dagbok. Han fick mig att bli nyfiken på att pröva. Och när jag hade börjat kunde jag inte sluta. 

Dagboken gav mig en kanal mellan det interiöra och det exteriöra – som jag hade svårt att få ihop då, i 25-årsåldern. Jag var på många sätt privilegierad – redan en publicerad författare och med kulturell familjebakgrund – och jag hade träffat en man jag verkligen älskade. Men han var tolv år äldre och jag blev plötsligt en väldigt ung styvmor. Hur mycket jag än höll av hans barn var det inte så himla lätt, eller roligt, alltid. I dag ser jag att jag sätter ett slags tvångsmässig guldkant på allt i dagboken – jag har utelämnat läxläsning, dammsugning, hundpromenader … Den dokumenterar inte så mycket det som var, utan det jag ville vara eller bli, mer som en motor framåt. Det är en ganska hal dagbok, tillrättalagd och oärlig. Men på ett plan blir den ju sann, för läsaren kan enkelt avslöja mig. Att mina mardrömmar får så stor plats i texten visar ju också vad som pågick i mitt psyke.

Jag var mån om att göra rätt och göra bra, och därför var jag inte heller ärlig mot mig själv under den här perioden. Dagboken blev ett sätt att skriva mig ren, skapa ett slags ordning, ta hand om de mörka tankarna. Jag skrev mig bort från en oro, fram till en egen plats.