Skriv för livet

Motion på recept har vi hört talas om, men kanske kommer doktorerna i framtiden även att rekommendera tid vid tangentbordet? Helt långsökt vore det inte, många vittnar om skrivandets läkande kraft.

Journalisten och utbildaren Jenny Eklund har skrivit boken Skriv ditt liv, utgiven på Premiss förlag i samarbete med Sensus studieförbund, en handbok för de som vill teckna sin livshistoria. Jenny har hållit otaliga kurser i att skriva sin livshistoria och boken är baserad på upplevelser beskrivna av de hundratals livsberättare hon träffat genom åren.

– När jag började hålla kurser i att skriva sin livsberättelse så blev jag förvånad över att intresset var så stort. Det finns ett oerhört sug efter att skriva och berätta, men många tvekar inför att börja och inför att ta plats på det här sättet. Bara att skriva i jag-form kan kännas ovant och konstigt, säger hon och fortsätter:

– Efter att ha tagit steget och skrivit om sitt liv blir många rent euforiska. Att dela sin berättelse med andra blir ett sätt att synliggöra hur lika vi människor är varandra, vi har alla glädjeämnen, sorger och trauman i livet. Men samtidigt som vi lever i ett informationssamhälle där det finns omkring en halv miljon bloggar och du får små, små glimtar av allas liv på Facebook, så är vi så otroligt ovana vid att prata med varandra på riktigt.

 

Det brukar heta att det finns lika många anledningar att skriva som det finns människor som skriver. Säkert är det så. Tveklöst är i alla fall att skrivandet lockar. En undersökning från Books on demand visar att var tredje svensk vill skriva en bok. Många drömmer om en framtid som författare; enligt en undersökning från bemanningsföretaget Manpower är författare nummer två på listan över kvinnors mest åtråvärda yrken. Samtidigt: Jenny Eklund menar att för de flesta hon har mött är målet inte att bli utgiven av ett förlag. I stället hägrar drömmen om att få formulera sig inför de närmaste, ibland är avsikten att det skrivna ska bli läst först efter författarens bortgång.

Lästips! Har du en stor livsberättelse? Sugen på att skriva en självbiografi. Då ska du läsa det här!

  Det mest centrala är kanske inte hur och i vilken utsträckning det skrivna tas emot och blir läst, utan vad det gör med personen som skriver. Oavsett om vi blir lästa av många eller av få.

Annons

– Det största behovet är ofta att närma sig den egna identiteten. Vem är jag och vad drömmer jag om?  Det blir synliggjort genom skrivandet, sammanfattar Jenny Eklund.

 

Karin Thunberg har en lång och framgångsrik karriär som journalist och författare bakom sig. Hon har nyligen avslutat sin anställning på Svenska Dagbladet där hon arbetat i många år och gjort stort avtryck på läsarna, inte minst genom sina personporträtt och krönikor. Nu är tidningen en av hennes fasta uppdragsgivare i en frilanstillvaro där tidningsskrivandet får stå tillbaka något för andra skrivuppdrag. När vi talas vid är hon nyss hemkommen från ett möte om ett projekt för Stockholms stadsteater.

– Arbetet har varit min glädje, tröst och trygghet genom ett långt liv, säger Karin Thunberg, och när hon fortsätter med att närmare beskriva skrivandets betydelse är det i mångt och mycket orden glädje och nödvändighet som står ut. Vi börjar med glädjen.

– Den har alltid funnits där. Jag har inga trösklar – eller de är i alla fall väldigt låga. Jag bara börjar skriva. För mig är skrivandet sprunget ur en stor lust och jag har varit noga med att försöka värna om glädjen – den gör mina texter så mycket bättre.

När Karin Thunberg söker förklaringen till varför hon skriver så hamnar hon i barndomen. Där fanns en mamma som utbildat sig, men aldrig fått använda sina kunskaper i yrkeslivet.

– Det gjorde att det blev så oerhört viktigt för mig att ha ett jobb, att ha egna pengar.

När hon gräver djupare säger sig Karin Thunberg även se att skrivandet för henne varit ett sätt att begripliggöra saker hon inte förstått. Om sin barndom och sin mamma har Karin Thunberg skrivit romanen En dag ska jag berätta om mamma. Med anledning av den boken kommer vi in på nödvändigheten i skrivandet och hon säger:

– I min familj fanns hemligheter som man aldrig pratade om, saker som tedde sig helt obegripliga för mig som barn. Mitt behov av att reda ut och ställa frågor kommer ifrån detta, det har en väldigt personlig bakgrund.

Annons

 

Lästips! Utgå från dig själv och dina brännpunkter – så lyder ett vanligt råd till aspirerande författare. Men hur vara sann utan att riskera att såra sina närmaste?

I sin bok Mellan köksfönstret och evigheten skriver Karin Thunberg om det som hon kallar de tre benen; kärlek, vänskap, arbete. De tre faktorerna var viktigast när hon för andra gången behandlades för bröstcancer. Hon skriver:

”Det är precis vad vi behöver för att stå stadigt. Proportionerna i de olika benen kan variera. Men vet vi bara att de finns så kan ett av dem gå tvärs av utan att vi stupar, platta mot marken.”

Karin Thunberg

Karin Thunberg är journalist och författare och har med sina personliga och vardagsnära texter blivit en av Svenska Dagbladets mest uppskattade skribenter. Hon har skrivit böckerna  Mellan köksfönstret och evigheten (2006), En dag ska jag berätta om mamma (2008) och En dag ska jag ta mig någon annanstans (2011).

– Jag har alltid jobbat mycket och utan det ben som arbetet utgör blir allting hemlöst, sorgset och oroligt, förklarar hon.

Arbetets vikt berör hon i boken bland annat med orden:

”Numera vet jag också att ord kan flyga. Nu och då lyfter de från pappret, lösgör sig ur datorn, ger sig iväg på egen hand. Ut. Bort. Inte så att jag vet när undret sker, jag är inte ens säker på att de är de dagar jag känner mig utvilad, inspirerad, när jag tycker att jag har någonting att berätta. Ibland kan det vara precis tvärtom.”

Karin Thunberg säger att hon har mött många som efter en svår sjukdom på ett drastiskt vis ändrat sina prioriteringar. Men för henne var det aldrig så.

– Cancerhelvetet förändrade inte mig så mycket som människa. Det var inte så att jag blev någon annan efter att jag reste mig upp igen. Och det var en stor glädje att återvända till jobbet där människor var glada, drack kaffe och pratade om helt vardagliga saker. Skulle jag få leva om mitt liv så skulle jag göra samma val: jobba massor – men kanske inte vara riktigt lika duktig som jag varit. Man behöver inte göra allting, hela tiden, säger hon och förklarar att skrivandet är en väldigt stor del av hennes identitet, på gott och ont.

– Mest på gott. Det var en tröst när jag var barn och satt inne på flickrummet och skrev, när jag hade behov att skapa en egen värld. Och det har varit en tröst när jag som vuxen varit sjuk och behövt kontinuitet för att kunna fungera bättre. Du måste få en paus från eländet ibland och få vila lite i glädjen. Slippa från dig själv en stund. Den möjligheten erbjuder arbetet.

 

Jenny Eklund återkommer till skrivandet som ett sätt att synliggöra sitt liv. Hon påpekar att det ofta får stora konsekvenser att nedteckna sin livshistoria.

– I princip alla jag träffat på har gjort förändringar efteråt. Det kan vara stora eller små saker men alla fick syn på saker som de ville göra någonting åt. Väldigt få går ur en sådan här sak helt likgiltiga, sägerhon och tillägger att det inte sällan handlar om att värdera de egna erfarenheterna högre.

– Jag tänker på en kvinna som var så stolt över att faktiskt ha skrivit sin berättelse och efteråt sa till mig: ”Jag har alltid tänkt att mitt liv varit så tråkigt, men nu har jag fått syn på att det verkligen varit värt att leva”. Det är ingen liten sak.