Helena Thorfinn : »Det olevda livet är litteratur.«

Autofiktionen dominerar och många ­författare skildrar helst välbekanta ­människor och miljöer. Vi pratade med fem författare som gjort tvärtom – och gått utanför sina egna ­erfarenheter.

»Min eviga utmaning när jag skriver är att inte låta för redovisande, eller ge läsaren ›faktadumpar‹ som stör flödet. Det är svårt eftersom jag skriver om världar och tankesystem som ligger långt från mina egna och läsarens. Ofta behöver jag därför informera lite. 

I I munkens skugga får läsaren bland annat följa en buddhistisk munk i Myanmar. Eftersom buddhismen har ett helt annat tankegods än det som vi i västerlandet rör oss med – och eftersom det finns många fördomar mot religionen – har det varit viktigt att balansera mellan att ge information och att låta buddhismen vara något som upptar munken på ett naturligt sätt.

Dessutom är det en utmaning att försöka förstå hans inre värld; det han ser, tolkar och oroar sig för. Min metod för att ta mig in i huvudet på U Dhammanda har varit att läsa mycket, men också att föra många och långa samtal med till exempel munkar. Jag har bott i de länder jag skriver om under flera år, och fått vissa tankefigurer och förhållningssätt under huden. 

Jag skriver ofta fram karaktärer som skiljer sig från mig. Autofiktionen är en förhållandevis ny uppfinning. Att skriva andra personers berättelser är det normala – att sätta sig in i vildvittror, cowboys och människor som lever i nöd. Det olevda livet är litteratur. Jag hittar på och fantiserar om människor som inte finns. Det är sådant man ägnar sig åt som författare – bluff och båg.«

Läs de andra delarna i »Bortom den egna horisonten« här.

Annons

Artikeln publicerades i Skriva #5 2021 (18 oktober 2021) och är skriven av .