»Inför Den där lilla stunden av närhet gjorde jag försiktig research. Jag träffade kriminalare som gripit och förhört många våldtäktsmän och frågade om det fanns något gemensamt för förövarna. Det fanns det inte. De kunde vara hur vanliga som helst. Utmaningen låg därför i att se hur pass vanlig och reflekterande huvudpersonen kunde vara, hur nära mig själv jag kunde lägga honom. 

I vanliga fall gör jag inte research. Det finns inget facit till att skriva om livet. Förlossningar, för att ta ett exempel, upplevs inte på samma sätt av alla. När jag skulle skriva om det kunde jag ha djupintervjuat 200 kvinnor. Men jag tycker att det är roligare att föreställa mig saken, och luta mig mot att förlossningar ser olika ut för olika kvinnor. Jag är mystiker – jag tror att människor har hemliga nycklar till att förstå varandra, bara man hittar de känslomässiga beröringspunkterna.

Det som lockar med att ständigt skriva så olika typer av karaktärer är den hisnande upplevelsen av att känna en sammansmältning mellan mig och en person i en helt annan tid eller ett helt annat sammanhang. För det är mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Jag tror inte att det är ödesbestämt att bara en same kan skriva om samer, eller en ortodox jude om ortodoxa judar. Då är man inne på tanken att det finns ett facit. Alla samer eller ortodoxa judar är inte skapta på samma sätt, eller har samma smärttrösklar. Det är en idiotisk föreställning.«